Svensk sjukvård har testats under covid-19- pandemin. Heroiska insatser har gjorts för att rädda liv, lindra smärta, oro och ångest. Framförallt har akutsjukvården lyckats hålla jämna steg med antalet insjuknade i behov av kvalificerad vård, antalet intensivvårplatser har aldrig tagit slut. Det tältsjukhus som restes i Älvsjö, Stockholm har monterats ned utan att ens komma till användning. Detta visar på en god förmåga hos sjukhusen att snabbt ställa om och fokusera resurser rätt, när personer med svåra covid 19-symptom kommit till dit för vård. Gott så. Men detta berör inte majoriteten av befolkningen. De allra flesta som insjuknat i vår har inte behövt uppsöka något sjukhus för vård. De som varit sjuka har istället vårdat sig själva i hemmet. När det inte räckt till har de fått vänta i timslånga köer för att nå fram till 1177, där de blivit hänvisade till fortsatt egenvård eller att ta kontakt med den vårdcentral där de är registrerade. Där har de fått sitta i nästa telefonkö i väntan på att få beskriva symptomen en andra gång, vilket de fått när de blivit uppringda någon dag senare. Efter ytterligare några dagar har de bokats in på en digital läkartid, någon vecka bort i tiden. Därefter har de ånyo fått sätta sig i telefonkö för att boka tid för den provtagning som läkaren beställt. Av egen erfarenhet kan jag intyga att man inte är särdeles pigg när man sjuk med symptom som är misstänkt lika covid-19. Att i det läget bli utmotad från labbet och förvägrad provtagning, efter dessa veckor av processande, på grund av att man ”visar upp symptom”(ja, det tror katten att man gör, varför skulle man annars vara där?) skulle kunna få även den friskaste och mest energifyllda person att fullständigt tappa orken. För att inte tala om tilltron till vårdens förmåga att finnas där när den faktiskt behövs. Lägg därtill personalens bestämda vägran att testa samma patient för covid-19, trots att såväl regering som myndigheter tydligt krävt masstestning och trots att provtagning ändå ska genomföras. Och också genomförs en knapp vecka senare i separat ordning med skyddsmundering, eftersom patienten som sagt visar upp covid-19-symptom. Då faller den sista lilla skärven av tilltro till vården pladask till marken. Corona-kris, nja, snarare en kris i primärvården! Det ses som ett stort problem att antalet testade är och förblir alltför lågt och behöver öka snabbt och markant. Vi förfasar oss över att läkare slutat besöka vissa äldreboenden, vilket lett till att flera äldre som kanske hade kunnat tillfriskna med hjälp av vårdinsatser, istället fått tyna bort i palliativ vård. Och vi klagar över vårdcentralernas långa väntetider. Varför ser det ut såhär? Vi kanske behöver prata mer om hur vi fördelar resurserna mellan specialist- och primärvård. Och då fundera lite över primärvårdens svårighet att rekrytera tillräckligt med läkare som har goda kunskaper – både i medicin och i svenska. Och också fundera på alla telefonslussar, som effektivt omöjliggör samtal mellan patient och verksamhet. Inte minst ska vi kanske fundera på vad som händer, när människor sätter sig upp mot detta system. Byter vårdcentral ständigt? Åker till akuten för en förkylning? Skaffar en privat sjukförsäkring? Vissa skulle kalla det sista att ”åka gräddfil”. Andra skulle kalla det solidaritet, det avlastar ju vården. Men sitter still i en sjunkande båt kommer människor inte göra, åtminstone de som ännu orkar simma.