Att erkänna sina misstag och fel kan vara svårt, det känner såväl barn som vuxna. Men en kultur där alla smiter undan ansvar så fort något gått fel, det är något annat. Är vår del av världen på väg dit? I fotbolls-Sverige verkar råda inverterad meritokrati – ju fler gånger en tränare får sparken, desto mer intressant för nya klubbar. Misslyckanden sänker inte marknadsvärdet, tvärtom. Här stavas tydligen fel rätt. Eller, blev det fel så låg skulden någon annanstans. Hur skapa ett gott samhälle, om vi inte vågar låta dåliga handlingar leda till negativa konsekvenser? Särskilt för dem i styrande positioner. För där verkar omdömet ha sviktat betänkligt på senaste tiden. Politiker är inga felfria gudar, inser vi inte det kommer ingen på sikt att orka åta sig förtroendeuppdrag. Men. Ansvar för sitt ämbete har var och en, oavsett ställning. Fast det verkar bekymra vissa företrädare föga – de anar väl att riktigt kännbara konsekvenser ändå uteblir den dag något går fel. Senast Dan Eliasson, avsatt generaldirektör för MSB – en av de mest centrala myndigheterna i pandemins kristid. Att ”förflyttas till annan tjänst inom regeringskansliet” är inget annat än en bakdörr ut från ansvaret och rampljuset. Löner och förmåner kvarstår som regel och när stormen bedarrat kan vederbörande få nya, framskjutna positioner. Tidigare statssekreterare Lars Danielsson ”flyttades” på grund av Tsunami-katarstrofens (bristande) hantering i regeringskansliet. Efter något år dök han upp igen, först som generalkonsul och sedan på flera tunga ambassadörsposter. Bekvämt för regeringen och övriga etablissemanget. Men svårsmält. Särskilt nu, när ledare avkräver vanligt folk efterlevnad av riktlinjer och beskäller dem som struntar i dem, bara för att själva sedan åsidosätta samma påbud. Kanske har sådana beteenden bidragit till den anti-etablissemangsrörelse vi sett växa fram under Donald Trumps presidentskap i USA. Mobben som nyss stormat Capitolium består till stor del av personer med en riktigt skev världsbild, dessutom uppviglade av en man vars sunda vätskor man starkt kan ifrågasätta. Det gör inte saken lättare att vifta bort. Tvärtom! Det visar bara att vi får de ledare vi förtjänar och på köpet också det samhälle som dessa förmår skapa, vare sig vi önskar det eller inte. Trump har – rätt eller fel – satt bilden av en politisk elit i USA, FN och världen som kliar varandras ryggar, som vrider och vänder på systemen för sina egna syften och som surfar ovanpå konstitution och rättsstatens fundament när det gynnar dem. Att han själv gjort exakt det till sitt eget signum hör egentligen inte hit. Tänk om det finns en kärna av sanning? Att alla bara distanserar sig från sitt ansvar. Som om det enbart fanns i teorin men aldrig i skarpt läge. Trumps obstruerande har lett in USA på en riktigt farlig väg. Den uppiskade stämning vi ser där nu, kan bara lugnas av en elit. Som faktiskt tar ansvar. Genom att använda sin makt för det allmännas bästa, inte egenintresset. Genom att själva föregå med gott exempel. Genom att avhålla sig från sandlådefasoner, där alla skyller ifrån sig eller på andra. Samma sak gäller våra ledare i Sverige. Om de kunde kliva fram och erkänna sina misstag. Och göra bot och bättring, på sin egen beskostnad! Ett ansvarstagande värdigt den riktiga värld, som de flesta av oss trots allt lever i!
