Vad är väl en liten människa i det stora världsalltet? Inget och allt, på en och samma gång! Det är faktiskt sant – varje person påverkar världen. Samtidigt som ingen enskild kan bära ansvaret att förändra en hel planet, det gör vi bäst tillsammans. Det handlar mer om vilken innebörd vi tillskriver begreppet ”världen”. Är det hela jorden och alla dess länder? Är det familjen, närmsta omgivningen eller lokalsamhället? Vårt svar har avgörande betydelse för hur vi tenderar att agera. De flesta människor kan lättare känna engagemang för det som händer i deras närhet, det som påverkar deras liv och vardag. En bilolycka hemma upprör, samma sak i Indien omskrivs inte. Kopplat till närhet är också känslan av kraft att påverka. En kraft som lätt dör, om tanken att förändring är möjlig inte kan bekräftas. Allt förändringsarbete har någon gång startat i det lilla, oavsett hur stor rörelse det må ha satt igång. Och med en tro på att man har kraft att göra skillnad oavsett ålder, bakgrund eller status. Två tydliga exempel – Greta Thunbergs enskilda fredagsstrejker utanför riksdagen lade grunden för den globala rörelsen Fridays for Future. Den svarta kvinnan Rosa Parks som, ombord på en buss en dag på tidigt 60-tal i den amerikanska sydstaten Alabama, vägrade att följa raslagarna tände därmed en av gnistorna för den amerikanska medborgarrättsrörelsens framväxt. Och här står vi nu, med en global klimatkris. Moder Jord är, såvitt vi vet nu, den enda planet som kan bära mänskligt liv. Om människan som art ska överleva på sikt, behöver vi alltså rädda planeten från överhettning. Världens ledare är de som kan och behöver göra de stora, systemskiftande förändringarna. Men trots alla möten kring Parisavtalets åtaganden om 1,5 graders gräns för jordens uppvärmning, verkar de ha svårt att sätta kraft och medel bakom sina fina ord. Diskussionen från forskare och intresseorganisationer  – och även en del politiska företrädare – har tyvärr mest drivit på människors känslor av skuld, dåligt samvete och skam. Genom skräckexempel såsom insektsdöd, svältande isbjörnar och skövlade djungler parat med köttskam och flygskam, har man byggt en mörk och hemsk bild av världen. Och trots att varje del i sig är korrekt och behöver avhjälpas, blir det orimligt för en enskild invidivd att bära ansvaret för allt det på sina späda axlar. Istället ökar risken att man värjer sig för fakta, och struntar i att lyssna alls. Än mindre orkar agera. Förändring kommer inte främst av system, krav och regler. Utan ifrån en övertygelse och vilja att göra rätt och gott. För att man vill överleva själv, och låta framtidens avkommor överleva. Det låter kanske egoistiskt men det är helt naturligt. Överlevnadsinstinkten slår till först när det verkligen berör. Därför är kanske det viktigaste alla beslutsfattare, opinionsbildare och personer med sakkunskap kan göra just nu, att visa på möjligheter att göra skillnad i det lilla. Och faktiskt, något börjar hända i det offentliga samtalet! Sveriges Radio P1 hade senast i veckan ett inslag i ämnet. En undersökning  gjord av Fossilfritt Sverige och Nordiska rådet visade att männsiskor är pessimistiska till att världen ska lyckas med klimatomställningen. Slutsatserna från radioprogrammets namnkunniga deltagare: det behövs fler politiska framtidsvisioner, som lyfter fram fördelarna med omställningen mer och med ett tilltal som ger folk får kraft att göra det lilla i sin vardag. Kunde inte sagt det bättre själv, skulle jag säga om jag inte redan hade gjort det!