Det brinner i förorten. Ungdomar utan framtidstro och en gnista av provokation är allt som behövs för att tryckkokaren ska smälla. Jobbmöjligheter, utbildningsmöjligheter, livsmöjligheter som stannar vid just möjligheter och inte faktisk tillvaro. Hur kanaliseras summan av all den frustration som en människa kan bära på, när ens drömmar om ett bättre liv i ett nytt land gått i kras? Och där skärvornas vassa kanter skapar fler sår, i ens barn. Där de låga förväntningarnas rasism gör att majoritetssamhället bidrar till att tron på den egen förmågan tappas bort i processen. Och där förändringar av sammansättning i personalstyrka eller styrelserum skrivs in med tjusiga formuleringar i planer som aldrig sätts i verket på riktigt. De finns där. För att lagen kräver det, men den verkliga drivkraften för att genomföra förändringen saknas. Vårt ”status quo-bias” säger oss människor att vi inte vill ändra, och förändras. Det vi känner till är tryggast, och det gäller såväl den som räknar sig till majoritet, som den i minoritet. Bland annat dessa frågor diskuterades från scenen i förra veckan, på FIN dag som är Östergötlands största arbetsmarknadsmässa med fokus på mångfald och inkludering. Vi skulle kunna dra en tydlig parallell till klimatdiskussionerna som präglar världen just nu. Alla förstår vi på ett plan att vi behöver ställa om till ett frossilfritt liv, men när det kommer till kritan klarar de politiska världsledarna inte av att satsa tillräckligt. Nuläget är lite för bekvämt. Kanske för att effekten av klimatförändringarna ännu inte drabbar dem personligen fullt ut? Men hållbarhet är som bekant inte bara klimatfrågor. I Sverige står vi nu i ett vägskäl, vart ska detta land ta vägen framåt? Ska gängens framfart och frustrationen hos vanligt folk över den ökande otryggheten och kriminaliteten styra våra val? Eller finns det vägar som handlar om att bygga broar och öppna upp för möjligheter? Kanske sitter var och en av oss rentav på några av nycklarna? Viktiga frågor! Men ännu viktigare är kanske de svar som gavs av mässdeltagare med djup insyn in hur Sveriges utanförskap ser ut och ökar. Se människan – inte utseendet, klädseln eller hudfärgen, var ett svar. Förvänta dig och ställ krav, men ge rimliga förutsättningar att kunna leverera på kraven och förväntningarna, var ett annat. Tillsammans, var ytterligare ett svar liksom att alla samhällssektorer behöver bidra. Vi vet att efterfrågan på arbetskraft och personal är fortsatt enorm i mängder av branscher och sektorer på arbetsmarknaden. Vi vet att många av jobben finns i offentlig sektor men även i näringslivet. Vi vet att företag som inte lyckas spegla sin marknad, d.v.s. ha anställda som representerar flera olika samhällsgrupper, kommer att få svårt att överleva i en allt tuffare konkurrens. Ändå valde förvånansvärt få potentiella arbetsgivare och företag med anställningsbehov att delta under mässan. Hur är det möjligt? Flera fastighetsaktörer i socioekononmiskt svaga områden ser sociala insatser, inte som ett infall av särskild godhet utan som en investering som kan räknas i pengar. När förstörelse och nedskräpning minskar och fler kommer i arbete ger det ökad vinst för bolaget. Att inte även andra bolag skulle kunna lösa samma ekvation för sin verksamhet, det köper jag inte. Därför blir den bistra analysen att det inte är i affärsmöjligheten bristen ligger, utan i att inte vilja ändra det som känns tryggt och bekant. Synd bara, att om vi alla fortsätter i den riktningen kommer snart inget längre att kännas tryggt och bekant. Vare sig i den egna verksamheten, vår stad eller i Sverige som land.