Demokratin och rättsstaten är en blank och vacker fernissa, men ack så tunn! Det behövs inte mycket av motsättning eller motgång för att de primitiva krafterna hos oss tittar fram. Ett av den senaste tidens grova exempel är hur s.k. fans till Vita hästen behandlat sin tidigare kvinnliga klubbordförande. Med hot, hat och trakasserier som kulminerade i intrång vid hennes egen bostad lyckades mobben med två saker. Att få henne avsatt och att få henne att (tillfälligt, hoppas jag) lämna staden. Juristen i mig skriker av ursinne över att en pöbel av gränslösa individer tillåts styra och ställa över liv och idrott på det sättet. På polisens bord finns ett antal aktiva ärenden kopplade till det hela. Låt oss hoppas på ett lyckat lagförande. För vad säger det annars om vår demokrati? Att det är OK att agera precis som man känner i stunden? Att regler bara gäller dem som sätter en ära i att följa dem? En fundamental missuppfattning om demokratins väsen, skulle jag säga – tron att rättigheter gäller en själv men skyldigheter bara gäller andra. Här har vi som land en viktig uppgift att upplysa vår befolkning. Dels genom ökad kunskap om det demokratiska systemet och dess gränser, dels genom tydlighet kring vad som är rätt och fel. Ansvaret för det vilar tungt på Sveriges föräldrar men också på skolan, vare sig det handlar om barn, ungdomar eller nyanlända. Inom svensk idrott borde det tas särskilda krafttag när det gäller lag och ordning, jämställdhet och allas lika värde. Att en kvinna år 2019 inte kan känna sig trygg i rollen som toppnamn i en elitklubb, eller att vi med mindre barn tvingas välja bort allsvensk fotboll som familjenöje p.g.a. ”högrisk-matcher”, är inget mindre än en skandal. Många vet vilka som utgör den förstörande klicken. För det är alltid bara en liten, väldigt högljudd klick. Men få kliver fram och tar avstånd från dem, än mindre pekar ut de skyldiga. Kanske är det kompisar, eller personer man själv är rädd för. Det kan vara svårt att begära att individer ska våga, särskilt om de inte kan lita på att få uppbackning. Därför behöver inte bara ordningsmakten utan även klubbar och sponsorer agera. Visa vilka krafter som är viktigast för laget! De som varje dag arbetar för att stärka lagets ställning, de som kommer och hejar, köper korv, läsk och souvenirer att hänga på väggen för framtida drömmar – eller de som ”hejar” så att det skrämmer andra på eller utanför arenan och som sprider hat så fort ett resultat, en arbetsinsats eller ett förvärv inte passar. För mig är svaret självklart, men så länge klubbar och sponsorer inte tydligt sätter ned foten kring vad man vill att klubben och lagen ska förknippas med, så kommer den lilla klicken av gränslösa fortsätta påverka agendan. Det förlorar vi alla på, liksom demokratin.  Och du i klicken – håll dig på sätt sida gränsen mellan att brinna för ditt lag och att slukas av en förtärande eld! Har du tur räddar det både dig och klubben!