I förrförra veckan gick Centerstämman mot sin partistyrelse och röstade för ett förbjuda omskärelse av pojkar. Med udden mot judar och vissa muslimer. I dessa grupper utgör det en religiös sedvänja, för att inte säga påbud.

Det är ett beslut i ett tidevarv där antisemitismen är på frammarsch. EU:s byrå för grundläggande rättigheter gjorde 2018 en stor undersökning bland judar i EU. Hela 90 procent upplever att antisemitismen ökar i deras hemländer.

I Sverige angav 35 procent att man undviker att bära judiska symboler, lika många överväger att emigrera av säkerhetsskäl.Judehatet gror i både höger- och vänsterextrema grupper, samt vissa invandrade från Nordafrika och Mellanöstern.

Beslutet tas även kort före att FN:s barnkonvention blir lag i Sverige. Efter nyår är den lag, tillämplig för domstolar och myndigheter, inte bara principer finns inarbetade i bland annat socialtjänstlagen och utlänningslagen. Det nya lär bli en utmaning för alla rättstillämpare – en konvention är till sin natur mer övergripande än en lag och saknar sedvanligt tolkningsstöd i form av lagförarbeten etcetera.

Domstolarnas uppgift är att lösa det. Förtydligande information och utbildning till berörda myndigheter och kommuner är statsmaktens ansvar. Men även politikernas roll är central, det är de som stiftar rikets lagar utifrån sitt rättsliga förarbete, som domstolarna sedan tillämpar.

Så vad vill Centern sända för signaler med sitt beslut? Dilemmat är tydligt. Att i ett känsligt politiskt klimat begränsa judars/muslimers rätt att utöva religiösa sedvänjor för att skydda barnets rätt till kroppslig integritet och hälsa – låter det sig göras?

De mänskliga rättigheternas natur – lätta att hävda i teorin, men innebär i praktiken nästan alltid en balansakt mellan motstående rättigheter. Desto viktigare då med stringens i de juridiska resonemangen och i rättstillämpningen. Annars riskerar vi få en grumlig soppa av identitetspolitik, politisk korrekthet och rädsla att trampa på ömma tår. Och Europadomstolen för mänskliga rättigheter har visat vägen, exempelvis i mål där barnens rätt till utbildning ställs mot föräldrarnas religionsfrihet. Barnets rätt har dragit det längsta strået.

Med den nya barnrättslagen lär vi inte precis få färre diskussioner som den Centerns beslut föranlett. Rätt eller fel i sak – detta lär oss något. Vi måste vässa våra argument. Och inse att det sällan är på barrikaderna vi vinner en svartvit seger, utan i den ödmjuka dialogen – som så ofta går i nyanser av grått.