Det är dräpande kritik som kommer fram mot de ansvariga iNorrköping, vid IVO:s presskonferens om hanteringen av flickan Esmeraldas alltför korta liv. För det är faktiskt det saken gäller. Hela hennes lilla liv! Ett liv som från starten i praktiken och ytterst legat i socialtjänstens, domstolarnas och det allmännas händer. Sällan har man väl hört en myndighet så, utan omsvep, såga svensk offentlig förvaltning jämsmed fotknölarna. Och varör skulle den inte göra det? FN:s barnkonvention gäller som lag i Sverige sedan årsskiftet. Även med hänsyn tagen till de verkligt svåra avvägningar som utgör en inbyggd del av alla ärenden där barn behöver flyttas bort från sina föräldrar. Det finns alltså inget rättsligt utrymme att relativisera frågan – barnets bästa och behov skall vara i fokus. Att ens försöka argumentera för att man trots allt följt denna princip vore en självmotsägelse i den högre skolan, när flickebarnet hittats dött under föräldrarnas vård. Den (van-)vård som det allmänna genom sina beslut  – socialtjänsten, socialnämnden och Kammarrätten  -sanktionerat. Trots den oändliga tragik som fallet inneburit för såväl alla inblandade som samhället i stort, känns det på något sätt befriande med en tillsynsmyndighet som visar verklig auktoritet och integritet i sitt uppdrag. Allt det som vi hade önskat av de handläggande myndigheterna kring lilla Esmeralda. Kanske kan det vara början på slutet för en kultur som alltför länge tillåtits inom svensk förvaltning? Vi ser den lite överallt i det offentliga Sverige, kulturen av bekvämlighet och rädslan för att göra fel. Som gör att det blir fel. Många är de företagare som sett sina frågor, förslag och ärenden till kommunerna bara försvinna in i ett svart, byråkratiskt hål.  Många är de som begärt hjälp från polis, psykiatri eller socialtjänst när deras anhöriga utgjort en fara för sig själva och/eller andra, men ändå inte fått hjälp. Många är de som i sina yrkesroller sett och försökt uppmärksamma korruption eller oegentligheter, och trots det slipper de skyldiga undan ansvar. Att som tjänstemän ”låta nöja sig” med mindre än vad lagen ger utrymme för eller till och med stipulerar. Att inte våga stå upp för den lagstifnintg man har att tillämpa och gå hela vägen i sitt ansvar som ämbetsperson eller politiker. Det är, om inte livsfarligt i varje enskilt fall såsom detta, så åtminstone ett symptom på en samhällsjukdom som är systemhotande på sikt och behöver behandling. En form av rättsröta. Men allt är inte svart. Vår gamla ämbetstradition aktiveras ändå när systemfelen blir alltför uppenbara. Nästa år anställs en person i Norrköping för att stävja bidragsfusk med våra skattemedel.  Assistansersättningen får sig en ordentlig översyn på nationell nivå. Och IVO visade i detta fall var skåpet ska stå ifråga om barnets rättigheter. Ord och inga visor. Ja, det svider. Men hellre ett nålstick som svider till ordentligt nu för att uppnå immunitet mot röta, än att låta rötan sakta men säkert sprida sig i samhällskroppen.