Minst 40 000 personer i Sverige lever med kraftigt nedsatt immunförsvar. En forskningsstudie från Karolinska universitetssjukhuset presenterades häromdagen. Då framkom att stora andelar av gruppen överhuvudtaget inte fått antikroppar mot viruset covid-19. Trots 2 vaccinationsdoser. Livet för dem innebär fler sprutor, fortsatt karantän och fortsatt distans, även till nära och kära. Och inte minst, fortsatt oro för att drabbas hårt om viruset letar sig in i deras vapenlösa kroppar. Insikten om riskerna för den här gruppen borde, om inte annat, få även den mest inbitne vaccinationsskeptikern att underkasta sig sprutan. Tyvärr långt ifrån självklart. För lika mycket som solidariteten firade triumfer under pandemins tidigare skeden, lika lågt i kurs verkar den stå såhär i vaccinationsfasen av pandemin. Så varför vill en del inte vaccinera sig? En tredjedel av världens befolkning är nu färdigvaccinerad och antalet fall av allvarliga biverkningar är extremt lågt. Vi vet därför att risken för allvarlig sjuka i covid-19 är elva gånger högre än att bli allvarligt sjuk av vaccinet. Så sakskäl är det inte som får folk att avstå. I vissa områden i större svenska städer är vaccinationstäckningen nästan hälften av den i andra områden i mindre landsbygdskommuner. Delvis kan det förklaras med bristande tillgång till information på ett språk man förstår. Annat beror på allmän misstro mot stat och myndigheter, många har ursprung i länder där det pågått väpnade konflikter eller social oro och normupplösning. Ytterligare en del klänger sig fast vid mer eller mindre snurriga eller ogrundade resonemang om påtagliga risker för sjukdom, hjärtmuskelinflammation och infertilitet hos ungdomar eller förändrad blodbild. Men är det hela svaret? När allt kommer omkring verkar många mot bättre vetande strunta i statistiken kring förekomst av biverkningar. Man är helt enkelt inte beredd att ta den lilla risken avseende sig själv, för att ge sitt bidrag till att hela mänskligheten kan uppnå fullgott skydd. För man är sig själv närmast. Det brukar ju ofta sägas att barn inte gör som föräldrarna säger, de gör som föräldrarna gör. Översatt till relationen enskilda medborgare och länder, kan man se ett tydligt mönster. Den 22 september i år saknade fortfarande över hälften av världens befolkning vaccinationsskydd. Ja, du gissar rätt. De oskyddade finns framförallt i fattigare delar av världen – i Afrika, Asien och Sydamerika, där folk inte fått tillgång till vaccin. Trots att smittan sprider sig som värst just där. Men det handlar inte om att vaccin saknas i ett globalt perspektiv. Nej, men den rikaste delen av världen är inte beredd att dela med sig tillräckliga mängder från sina lager av vaccin. Doser som de tidigt köpte upp i överflöd, för att de kunde och hade råd. För att de stod sig själva närmast. Och om inte ens de högst ansvariga i världen, våra statschefer, lyckas flytta fram gränserna för sin egen solidaritet – hur kan de då förvänta sig att deras egna medborgarna ska klara det? Kraften i deras vädjan att alla bör vaccinera sig blir därmed noll och intet. Vill ledarna få totalt uppslutning i vaccinationsleden, kanske de kan visa vägen genom att säkra en rimlig global vaccinfördelning.  Eller, omskrivet på ett annat sätt – ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” – i vissa situationer kan till och med en kommunist som Karl Marx vara värd att citera. För att den egna säkerheten ökar i takt med att även världens fattigaste människor får vaccinskydd, är ett argument som inte borde behöva nämnas.