Nyårstid 1989. Flickan steg in från den torra, tryckande värmen. Salens svalkande väggar skymde solen, men ljuset spelade i fönstren. Som en påminnelse om livets eviga värde. Framför henne mosaiken, de ofattbart små men ändå vitala pusselbitarna. Varje bit för en av de 6 miljoner liv som förlorats. Yad Vashem, Jerusalem. Där och då rös 14-åringen och lovade sig själv det hon hört världen lova – aldrig mer skulle detta få hända. I turistbussen varnade guiden för att resa på egen hand i landet, en ny intifada var på väg höll på att bryta ut. Arabvärlden ville via palestiniernas sak radera det judiska Israel från kartan, från existens. En blåsig vårdag nästan 30 år senare i Auschwitz-Birkeanu, Polen. Samma flicka, nu kvinna. Och tårarna gick inte att hejda. Inte vid järnportalens Arbeit Macht Frei, inte ännu på kvällen efteråt. Det var sant men så ofattbart – så vidrigt och oförblommerat gement. Aldrig mer, tänkte hon, och satte sin tro till världssamfundets vilja och förmåga. För växande krafter förnekade, att de industriella rester där hon just vandrat faktiskt utgjort ett förintelseläger under naziregimens 40-tal. Samma kvinna, hösten 2021. Hon ser TV-rapporteringen från förintelsekonferensen anordnad av Sveriges regering. Många av världens ledare uteblir, kanske för upptagna med andra kriser. Eller? En ung judinna som intervjuas försöker övertyga tittarna om gruppens framtid i Sverige. Men det skiner igenom. Rädslan, otryggheten och vilsenheten. Var finns en trygg plats för dem?
Detta kunde ha varit inledningen på en fiktiv berättelse, men nej. Flickan där vid mosaiken, hon är jag. Måhända 30 år äldre, lite ålderstecken här och var och något luttrad. Men den grundbultade tron på människors lika värde, oavsett allt, och på liberalismen som måttstock för ett civiliserat samhälle – det kan inte tid och rum ändra på. Ändå skälver det inombords. För när detta skrivs blir det i Sverige dagligen tydligare, hur toleransen kommit på skam och hur lite ett människoliv kan vara värt. Vad personer är beredda att göra för sin åsikts eller grupps övertag, eller för att kräva sin upplevda rätt till särbehandling. Vad hände med demokratins egentliga grundval – en människa, en röst – oavsett etniskt ursprung, ekonomisk ställning eller social status? När vi styr bort därifrån, går vi bakåt som civilisation. Åtminstone fläckvis. Hur kan vi få hela samhället att röra sig mot större tolerans och mer civiliserat beteende? Den judiska gruppens vägval är ett gott exempel. Integrerad sedan århundraden i Sverige, jiddisch har status som nationellt minoritetsspråk. Existera och blomstra. Värna sitt arv, men inte som en front mot majoritetssamhället utan som en berikande del av det. Skrämmande nog flyttar nu delar av den judiska diasporan från Sverige – inte minst Malmö – i historiska antal. Ett resultat av återigen ökande antisemitism, som alltid från högerextrema, men numera särskilt från inflyttade som importerat Israel-Palestina-konflikten. Intoleransens utnyttjande av ett tolerant, liberalt system. Men toleransens väsen är att sätta gränsen för och mota intolerans. Inte tvärtom. Kan ett samhälles toleransnivå och liberala stabilitet rentav mätas på hur lätt eller svårt det är för den judiska gruppen att existera och leva i frihet? I så fall borde Sverige dra öronen åt sig, illa kvickt, och säkerställa skydd och bevarande av vårt minoritetsfolk. Så att vi som land en gång på nytt kan stå rakryggat när vi säger:- Aldrig mer!
