I måndags, efter valnatten, vaknade vi upp till en ny verklighet. Igen. I de allmänna valen har ett nationalistiskt parti återigen vuxit historiskt och samlar nu en femtedel av väljarkåren – 1 av 5 svenskar röstar idag på Sverigedemokraterna (SD). I det Sverige som fostrat efterkrigstidens barn har Socialdemokraterna (S) haft närmast monopol  på ”problemformuleringsinitiativet” och tolkningsföreträdet i det gemensamma samhällsbygget. Partiet var den maktkonstant, som med några års undantag av borgerligt styre, har programmerat svensken. Kollektiva lösningar, trygghet framför allt och lojalitet med systemet. Eftersom systemet skulle visa lojalitet med alla som stödde det, genom att leverera välfärd. Från envar efter förmåga till envar efter behov. Så lydde Statens ord. Lovad vare staten. I det hela låg också en förväntan att inte klaga, utan att vid behov knyta näven i fickan men ändå fortsätta göra rätt för sig. Och att tänka i solidaritet på sin nästa. Därav Sveriges oöverträffade position som världens största biståndsgivare per capita, och det heliga 1-procentmålet. Men 2022 års valsiffror talar sitt tydliga språk. Även om S gärna beskriver valet som en framgång, då de ökade en del jämfört med förra valet, vet alla att en enskild uppgång inte bryter en vikande trend. Som varat de senaste trettio åren. Borta är S-majoriteter och ett orubbligt maktinnehav i såväl kommun som stat. Borta är den självklara kopplingen mellan partiet och LO-rörelsen, där fler av medlemmarna idag röstar på SD och M än på S. Och borta är lojaliteten med den förda politiken. Väljarna vill ha annat. Inte rasism som statsideologi eller en polisstat. Inte ett allmänt påbud om folkdräkt till vardags och inte heller förbud mot kulturella uttryck som provocerar. Det är en för simpel analys att generellt avfärda SD-väljare som främlingsfientliga eller ”bruna”, även om man med fog kan hävda att partiets rötter ligger där och att det fortsatt finns krafter kring partiet som drar ditåt. Desto sorgligare då att så många svenskar sett detta som enda lösningen för att få det politiska etablissemanget att höra dem. Människor är inte dumma. De lever i verkligheten, den egna. Där det är på riktigt att tryggheten gått ned och gängvåldet gått upp. Att många som kommit till Sverige väljer att ställa sig vid sidan av det som av flertalet skulle betrakta som allmäntraditionellt svenskt. Att folk på riktigt känner sig svikna när polisen resignerar inför vardagsbrottsligheten, eller när sjukvården levererar mer köer än vård i tid. Frånvaron av tydlighet, med krav och förväntningar på alla invånare har möjliggjort detta. Att då hänvisa folk till sin idelogiska övertygelse – om att fortsätta visa mer solidaritet med behövande som finns utomlands eller kommer hit, än med dem som kommer härifrån. Att framförallt inte klaga. Att hellre knyta näven i fickan än att säga ifrån. Det är vad flera regeringar och ledande politiker praktiserat i årtionden. Och här någonstans uppstod glipan, den glipa i förtroende som en smart populist nu kan dra nytta av för att stärka sin maktbas. Vi såg det i USA:s Trump, vi ser det i Sveriges Åkesson. Andra världskrigets Sverige skulle heta neutralt, men alla visste var lojaliteten låg. Tyst, men ständigt på sin vakt över krigets skeenden. Det var den svenska tigern. Det som Sverige, Europa, USA och världen fått uppleva av omvälvande förändringar de senaste åren behöver mötas  – på riktigt. Inte av populism, men av lyhörda och starka politiker som vågar samla sig för att med kraft hantera de kriser människor faktiskt upplever – från det globala till det lokala. Om inte, lär det morrande vi hörde i valnatten övergå i ett vrål från käftar som effektivt kommer att slita vårt land itu.