Ytterligare ett barnaliv till spillo. Nyligen rapporterades om den 8:åring som dött i sin fars vård, under de två timmars umgänge varannan helg som Luleå tingsrätt gett honom rätt till. Precis som i fallet Lilla hjärtat förmådde samhället inte skydda ett barn, vars utsatthet sedan länge varit känd för myndigheterna. De båda fallen bär likheter, och olikheter. Ifråga om Esmeralda beslutade domstolen att familjehemsplaceringen med stöd av LVU skulle upphöra. Vården skulle återgå till de biologiska föräldrarna, trots alarmerande signaler om fortsatt kriminalitet och drogmissbruk. I fallet med den lille pojken i Luleå utgjorde Föräldrabalken fonden, där en tvist kring vårdnaden om honom pågått i princip hela hans liv och där pappans historik var kantad av våld och rättsliga övertramp. Olika lagar och barnen olika i ålder, kön och boendeort. Men de delar samma öde. De blev inte lyssnade på. Trots att båda uttryckt rädsla för att vårdas av sina biologiska föräldrar. Trots att närstående, socialtjänst och skola uttryckt oro för deras väl och ve, så drevs besluten igenom. Till det högsta priset för dessa barn och katastrofala följder för deras närstående. Lex Lilla hjärtat – ökad skydd för barn där familjehemsplacering planeras upphöra –  blev åtminstone ett resultat av Esmeraldas hemska öde. Men bara en liten del av alla barn skyddas av just den lagstiftningen, eftersom den är så specifik för situationen. Det visar också fallet med den pojken i Luleå. Ytterligare lagändringar behövs, men framförallt behövs en perspektivförksjutning. För alla barn i utsatthet behöver samhällets skydd! Barn som bevittnar våld, som själva utsätts för våld eller övergrepp, eller som på andra sätt begränsas och förtrycks. Vi behöver en gång för alla förstå att barn är egna rättssubjekt, vars behov och inställning till den egna situation måste tillmätas vikt. Ibland avgörande för utgången av domar och beslut. FN:s barnkonvention ger inte barnet rätt att ta över och bestämma själv eller låter oss vuxna abdikera från gränssättning och uppfostran – vare sig inom familjen, skolan eller på offentliga institutioner. Så även om vi lyssnar, behöver vi också stå upp för att barnets bästa ibland är det som barnet inte vill. Särskilt när det finns ett tryck från omvärlden. Men verkligheten visar att vi inte riktigt förmår göra vare sig det ena eller andra. Vi blir för släpphänta och låter barnet bestämma saker vars konsekvenser de rimligen inte kan överblicka. Vi blir döva och enögda, när vi ser mer till föräldrars rätt till sina barn, än till barnets rätt att växa upp utan våld och övergrepp. Barn placerade på HVB-hem kan idag hänvisa till ”sin rätt till privatliv”, stänga dörren till sitt rum och fortsätta droga eller planera och begå andra brott eller rymningar. Och personalen ser sig inte ha något lagstöd för att ingripa. Luleå-pojkens öde kanske för med sig en Lex Luleå, för ökad skydd i en den specifika situation han befann sig. Men Barnkonventionen är faktiskt redan lag och omfattar alla barn. Fler beslutsfattare borde därför luta sig mot dess principer – om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals (och lyssnas på). För att å ena sidan besluta i linje med barnets önskan när det blir till barnets bästa. För att, å andra sidan, besluta mot barnets önskan när det leder till motsatsen. Och då behövs modet att utmana tolkningen av dessa principer. Och ökad kunskap nu! För vi har ingen tid att förlora, om vi inte vill förlora fler barn!