Vågorna går höga i kulturdebatten som blossat upp här i Norrköping. Eller debatt, det börjar mer kännas som ett krigslarm. Tongångarna har vid det här laget nått sådana höjder att troligen endast en koloratursopran skulle kunna göra sin röst hörd. Och det känns väl märkligt, särskilt med tanke på hur få av befolkningen, här i sta’n och för övrigt, som rimligen känner till begreppet. Men kultur gör vi nu alla anspråk på att värna. Och rätteligen så, för handen på hjärtat – vad vore ett samhälle, ett land, en stad, utan dess kultur? Särskilt i en stad som Norrköping, vars identitet som industriarbetarstad över tid och genom idogt arbete i flera generationer, har förbytts till en kulturstad. Av rang. Men vilken kultur? Ska vi bevara Norrköping som kulturstad behöver vi inte bara värna kulturen som ofta avses som ett gemensamt begrepp för olika konstarter. Vi behöver hitta, fram eller åter, till ett tilltal som ömsesidigt låter olika åsikter komma fram, vädras och värderas men med respekt för vår meningsmotståndare. Att ta ära och heder av en annan person skapar inte god samtalskultur. Och är därmed inte god kultur överlag. Med sorg och en växande klump i magen ser jag vettiga och kloka människor som nu står i varsitt dike och inte kan se varandra genom dimman av alla känsloargument. Förblindade av de svartvita föreställningarna om vad som är sant och rätt. Det grå, vad som i grund och botten är fakta, verkar sekundärt. Var finns de som faktiskt försöker ta sin motståndares perspektiv, om så bara för ett ögonblick? Kanske finns det ett korn av sanning även där? Eller ett visst fog för den bitvis skarpa tonen? Vad är egentligen rätt och fel? Eller kanske mer relevant, vad blir rätt eller fel i det långa loppet? Personligen våndas jag verkligen över frågans komplexitet. Så vem är jag att döma? Men jag vågar åtminstone erkänna det. Att det mesta går i gårskalor. Så även kulturfrågorna. Som en person med borgerliga värderingar och med ett starkt intresse och delaktighet i stadens kulturliv – både som utövare och konsument – tänker jag att det måste gå att prata om kultur utan ideologiska skygglappar. För kulturen är så mycket större än en specifik majoritets politiska prioriteringar  – den är en del av människans själva väsen, utan vilken mycket av det som skiljer oss människor från andra djur hade gått förlorat. En stad utan kultur saknar själ. Men en stad som inte kan ge sin befolkning grundläggande samhällsservice blir snart en ociviliserad, ja, rentav en okultiverad plats. Vi måste alltså klara av att se detta med balanserad och höjd blick. Och helst hitta en gemensam väg framåt. Vad kan vi då enas om? Jo, att vi alla älskar Norrköping och dess särprägel som kulturstad av rang – ingen vill staden illa. Alla verkar också ense om att kultursektorn inte kan undantas i tider där tuffa ekenomiska prioriteringar måste göras. Frågan är snarare hur mycket den ska vara med och spara. Och hur. Vi bör alla också kunna enas om fakta, det finns inget beslut om försäljning av Louis de Geer, än mindre om nedläggning av SON. Återstår då att diskutera kärnan i det hela – hur ekonomiskt möjlig eller rimlig vore en privat entreprenad för Louis de Geer konsert & kongress? Eller för den delen, hur ekonomiskt rimlig är nuvarande subventionsgrad på biljetter till de större kulturscenerna utifrån ett fördelningspoltisikt perspektiv? Och till sist, hur kan kommande besparingar göras så att de fria kulturutövarna stärks i allt detta? Det är ju trots allt summan av bredd och spets i yttringarna som skapar den kultur vi vill ha. Och som Norrköping så väl förtjänar!