Såhär i knoppningstider och ”med ögon känsliga för grönt”, är det lätt att bli lite nostalgisk över tidigare vårperioder. En bitterljuv känsla av saknad och glädje i minnen men också hopp om ljusare dagar, som spirande grönska alltid bär med sig.  Denna vecka för 9 år sedan gick familjens flyttlass från Stockholm tillbaka till min barndoms Östergötland. En obetydlig händelse för omvärlden, en världsomvälvande händelse för oss.  Valet att lämna den sjudande och växande huvudstaden med allt av sitt kulturella och intellektuella utbud, för en betydligt mindre stad om än med stolta storstadsanor, omgiven av utpräglad landsbygd. Folk höjde på ögonbrynen – varför? Idag skulle frågan kanske ställas annorlunda – varför inte? För något har hänt i de svenska flyttmönstren. Tidigare har den självklara rörelsen, egentligen ända sedan industrialismens intåg, varit i en riktning. Från landsbygd till städer. Från glest till tätt befolkat. Ingen regel utan undantag, 60- och 70-talens gröna våg utgjorde ett tillfälligt pendelslag i motsatt riktning. Vad ser vi då nu? Stockholm har för tredje året i rad negativt flyttnetto, fler väljer alltså att flytta därifrån än att flytta dit. År 2020 låg minus på drygt 8000 för staden och ca 5500 för länet. Och det är unga vuxna i familjebildande ålder som flyttar. Personer med resurser och lång tid kvar att förvärvsarbeta, betala skatt och konsumera alltifrån varor till tjänster och upplevelser. Och som kan sätta ytterligare kommunala invånare till världen någonstans. Med andra ord,  en önskedröm för alla kommuner! Stockholms handelskammare oroas över detta, inte undra på det. En huvudstad som länge varit Sveriges tillväxtmotor men där de mest drivna och resursstarka lämnar, innebär på sikt inte bara problem för staden utan för hela Sverige. Men låt oss se det ljusa för ett slag. För vart verkar de vilja vända blickarna? Jo, om man får tro svenskt mäklarindex är det många östgötska kommuner som lockar dessa till sig. Huspriserna har senaste åren skjutit i höjden i orter som Finspång, Mjölby, Söderköping och Motala, med 25-procentiga ökningar. Självklart dragna framåt av attraktiviteten för Linköping och Norrköping. För det är nämligen i mixen av allt som det glimrar till. Det lilla, trygga och familjära med urskogar och naturreservat runt knuten, parat med de omgivande större städernas utbud av arbete, utbildning och nöjen. Och på bekvämt avstånd till Stockholm och världen. Det är här dessa unga ser en plats att låta rötterna gro för sig och sina barn. Kanske ett tillfälligt utslag av det senaste årets pandemi, med mycket av hemmaarbete och rädsla för trängsel? Mer troligt en generation med ny palett av värderingar. Där faktorer som trygghet, närhet till natur, familj och vänner – måhända påskyndade av covid-19 –  kommit att övertrumfa sådant som status, flärd och hektiskt storstadsliv. Den östgötska regionen har alla chanser att locka ännu fler invånare, om alla 13 kommunerna jobbar för att visa upp vårt gemensamma erbjudande för omvärlden. En plats som inramas av tre givna besöksmål –  i Norrköping, Vimmerby och Motala: norra Europas största djurpark, Kolmården; världens mest översatta barnboksförfattares egen temavärld, Astrid Lindgrens värld, och Sveriges blivande största etablering inom besöksnäringen, äventyrsanläggningen Lalandia. Platsen för Sveriges bästa familjesemester! Och säg vilken barnfamilj som inte skulle lockas av ett besök här. Och fler besökare nu, fler invånare på sikt – så nog våras det allt i Östergyllen!