Rapporteringen av den senaste tidens utveckling i Afghanistan väcker obehagliga minnen från sent 90-tal. Som juriststuderande i folkrätt var vi kursare chockade över beskrivningarna av Afghanistan. En grupp av något som kallades talibaner tog över allt större delar av landet, och till fasansfulla berättelser. Kvinnor som blev helt avskurna från omgivningen genom ett tygfängelse kallat burkha. Män som halshöggs eller blev lemlästade vid kriminellt beteende, allt utifrån talibanernas tycke och smak i frågan. Alla former av nöjen förbjudna och tvånganslutning till talibanernas kamp – antingen som soldat eller som sexslav genom äktenskap. Huvaligen, sade vi till varandra, hur kan man bete sig så i Guds/Allahs namn? Detta är ju som helvetet på jorden, FN måste agera! Intet nytt under solen. Såhär ett par decennier senare är det skrämmande att se historien upprepas. Hela 20 års närvaro av USA och NATO har alltså inte kunnat kväsa denna totalitära rörelse. Skrämmande, men föga förvånande. För militär närvaro  i sig kan svårligen bygga upp ett nytt och stabilt samhälle. För det behövs en statsapparat som bygger på demokratiska värderingar. Som tillåter en mångfald av tankar, åsikter och att dessa kan brytas mot varandra i öppna samtal utan hot eller våld. Staten Afghanistan är islamisk och bygger alltså sin existens på en specifik religion och tro. Och islam, i likhet med kristendomen, gör anspråk på sanningen om människans existens och mening. Men religioner och dess tolkningar lagda i maktgiriga händer leder till fördärv. Till fundamentalism och intolerans, där en vald sanning inte tål tvivel. Tvivel blir hot, varför makten måste koncentreras till dem som fullt ut tillber religionen. Och då verkar alla medel vara tillåtna för att tvinga folket att svära trohet – till den valda guden, till den utnämnde ledaren och till sitt land. Därför är det viktigt att religion hålls separat från statsskick, och istället tillåts att först och främst vara ett existentiellt rättesnöre för varje enskild individ att förhålla sig till i det privata. I Afghanistan, liksom många andra totalitära länder, är demokratiska företeelser såsom parlament och val, en fernissa som möjligen kan blidka en kritiskt beskådande omvärld. I landet tillåts inga politiska partier, valsystemet är helt korrupt och parlamentet blir därmed ett tandlöst verktyg för den regim, som trots allt försöker överleva talibanernas framryckning. Vad kan göras? FN verkar inte ha styrkan, USA inte intresset och NATO inte mandatet att agera. Så på kort sikt lär talibanerna fortsätta söndra och härska. På längre sikt krävs att en demokratisk rörelse växer fram och som, med stöd av krafter utifrån, klarar att slå sig loss från religionens bojor. Kristendomen har sannerligen sin historiska skuld att bära, med sina kors- (och plundrings)tåg och förföljelse av oliktänkande. Men de kristna länder som tog till sig upplysningens idéer, där individens frihet och tanken om maktfördelning varit centrala, har lyckats bygga öppna demokratier med idémässig tolerans, och med en ekonomisk politisk utveckling och stabilitet som hållit över tid. Det amerikanska systemet bevisade det senast i vintras, när Donald Trumps politiska anhängare – varav många i den kristna extremhögern – skrek om ett riggat presidentval och det gjordes ett försök att storma landets kongress. Det var inte Guds/Allahs makt, utan år av stadfästa och inarbetade regler, rutiner och processer som då säkrade landets stabilitet. Ju förr det afghanska folket inser att det är till dessa demokratiska värden man måste lita, desto bättre för dem och för oss. För ett är klart. Om Gud/Allah finns och vill oss människor väl – inte är det över Afghanistan den gudomliga, beskyddande handen lagt sig för närvarande.  Om det torde vi alla kunna vara ense – oavsett trosinriktning.