Den 6 juni i år var inte bara dagen för ett numera sedvanligt firande av Sveriges nationaldag. I tisdags fyllde vårt kära hemland också 500 år som sammanhållen, fri stat. Byggd på gemensam kulturell och kristen grund. Ett halvt millenium med gemensamt styre över en befolkning bestående delvis av kungaätter, adel och enkla hjon, men till stor del av självägande bönder. Och häri ligger kanske en nyckel till svensk stolthet – våra släkters långa tradition av självbestämmande och frihet att skapa ett drägligt liv för sig och familjen. Om än utifrån knappa förhållanden. Som något slags historiskt förstadium till efterkrigstidens folkhem. En stolthet vi också gärna visat omvärlden. Som har svarat med fascination över detta så annorlunda lilla land uppe i norr. Delvis med beundran, inte sällan med irritation över den förnumstiga präktighet vi ofta tillskrivs. Men numera ofta på ett annat sätt. Vår gloria har glidit lite på sned, välfärden och konkurrenskraften i Sverige halkar efter andra och en hög brottslighet skapar en känlsa av otrygghet. Så pass att vi dalat på listan över mest attraktiva länder för att migrera till. Och kanske är det nyttigt att inte alltid frammålas som ”bäst i klassen”. Kostnaden blir hög om många migranter väljer Sverige av just välfärdsskäl. Men än värre, bilden vi odlat har gett oss en trendkänslighet som närmast kan betraktas som behagsjuka. För rädslan att inte behaga och ivern att vara till lags har skapat en självutplånande ansats att alltid tillmäta andras behov av identitet större betydelse än den egna. En slags lättkränkthet by proxy. Eller är det egentligen sårad stolthet? En hemlig insikt om att det egentligen går att stå upp för det egna utan att förminska andra? Då lyckas våra grannländer Norge, Finland och Danmark bättre. De vet alla vad ockupation och annektering vill säga. Att förnekas sin självständighet, identitet och friheten att mejsla ut det egna landets framtid. Inte underligt då att firande av nationen där, har en helt annan folklig förankring och tyngd än i Sverige. Gärna förstärkt genom musik av en utpekad nationaltonsättare. Grieg, Nielsen och Sibelius är i våra grannländer givna. Men vem skulle vi välja? Kanske skulle någon bli sårad och känna sig musikaliskt exkluderad. Så vi avstår istället. En not på liknande tema kom upp efter Norrköpings musikklassers vårkonsert häromsistens, där skolornas gamla tradition av manskör nu återupptogs. Till stor glädje hos publiken, som gav rungande applåder till den mjukt brummande ljudmatta grabbarna skapade. Eftermälet blev beskare – vissa menade att ickebinära personer, som inte identifierar sig som män, kunde känna sig kränkta om de ställdes utanför. Och detta i en tid när en anrik svensk tradition som körsång, särskilt manskör, redan riskerar att boktavligen sjunga på sista versen i den mördande konkurrensen om ungas tid och intresse. Sverige, du 500-åring! Ängslas inte utan sträck istället ut handen till fler – nya som gamla svenskar – att stolt stå tillsammans och lyssna. För i många hundra år till må du leva! Och nationaltonsättare eller inte – Stenhammars Sverige-toner klingar då ännu rent med Heidenstams ord: ”Sverige moder, bliv vår strid, vår ro, du land, där våra barn en gång få bo, och våra fäder sova, under kyrkohällen.”