Såhär i vårbudgettider har vi återigen fått ta del av en partiledardebatt i statens television. Två timmar som får en att fundera över nivån på landets politiska ledarskap. Liksom över den faktiska viljan från public service att ge väljarna tydliga svar på sina politiska frågor. Istället blev känslan att ju mer raljant du är och ju mer du lyckas misstänkliggöra motståndarens politik och avsikter, desto bättre debattör är du. Men av utgångspunkter i den egna politiken som svar på verkliga samhällsproblem såg vi desto mindre. Och i det tuffa läge som Sverige befinner sig, har vi faktiskt inte råd med sådant spel för galleriet. Med krig i vår direkta närhet och en världsekonomi i gungning, dalar vår konkurrenskraft gentemot jämförbara länder. Varför, alla länder har ju samma yttre förutsättningar? Vi har alltför låg tillväxt per capita, därtill en hög skuldsättning och räntekänslighet hos stor del av befolkningen. Myndighetsutövningen präglas alltför ofta av byråkratisk omgång, snarare än effektivitet och lyhördhet. Nästan som om vi fostrat en hel kår av tjänstemän rädda att fatta beslut, när just det kanske är deras viktigaste uppdrag? Offentliga kärnverksamheter som skola, vård och omsorg brister i måluppfyllelse och tillgänglighet. Vår demokrati – i bemärkelsen respekt för rättsstaten, jämställdhet och mänskliga rättigheter – är satt under stark press i vårt alltmer polariserade samhälle. Idag ser vi grupperingar, som med parallella rättssystem öppet trotsar det som formellt gäller. Ändå är det svårt att tydligt uppfatta politikens svar på hur dessa gigantiska utmaningar för framtiden ska lösas. Att då förlora sig i sagostunders närmare utformning, känns lite futtigt. Lika illa att en f.d. statsminister i första läget anklagar den nuvarande för att mer eller mindre vilja avveckla demokratin. Allt på grund av att partiet riskerar att förlora sin – länge exklusiva – rätt till finansering genom att sälja lotter, hur demokratiskt det nu varit. För att i nästa stund upprepat beordra tystnad av en annan partiledare som inte håller med i sak. Public service får ta ansvar för valet av ämnesfrågor och oförmågan att kräva raka svar på frågorna från partiledarna. Men det yttersta ansvaret ligger på politikerna själva. Folkvalda som de är, bär de väljarnas förtroende och rättmätiga krav på att verka för lösningar på problem som samhället möter på kort och lång sikt. Och med nuvarande situation behöver kraven ställas högre än på mycket länge. Då duger det tyvärr inte att fastna på sina hjärtefrågor, särskilt inte med ett enögt perspektiv. Snarare krävs mod att ta ett bredare grepp på frågorna och en ärlighet om att man inte själv sitter inne med alla svar. Kanske MP och SD skulle mötas i en ny duell som lyft dem från varsitt dike och hittat en mer givande utlöpare av dragqueen-debatten? Exempelvis hur vi säkerställer att alla barn i Sverige lär sig riktigt bra svenska, att de läser mer böcker och får en ökad insikt om värdet av bildning och kunskap. Så pass att till och med bibliotek framstår som en meningsfull fritidssysselsättning. Varje ungt liv som kan räddas till böckerna framför gangsterns hårda klor är värt alla politikers helhjärtade engagemang. Sin låga ambitionsnivå till trots, får vi helt enkelt börja där och jobba oss uppåt. Om vi ska ha  chans i konkurrensen om framtidens mest välmående och fria samhällen. För varken verkligheten eller partiledarna borgar i nuläget för ett ljusare scenario.