Bistra ekonomiska tider i Sverige! Räntenivåer som i och för sig inte är onormalt höga, men som ter sig ganska oskäliga för en befolkning som vant sig vid nästintill nollränta på bolånen under många år. Högre priser i mataffären får folk att ändra köpbeteende – från att unna sig lyxmaten till helgen handlar det mer om att hitta vettiga vardagsalternativ som inte tömmer plånboken. En lågkonjunktur som dundrat in, med bromsande näringsliv och tilltagande arbetslöshet som följd. Oron för hushållens ekonomi gnager hos många människor.  Likaså i de offentliga leden – sparpaketen i kommuner och regioner avlöser varandra i nyhetsrapporteringen. Statens bidrag ger viss lindring, men en fullständig kompensation för detta klarar inte ens en välskött statsekonomi som den svenska av. Regeringens val av reformer har debatterats. Det är för små bidrag till kommunerna, för stora skattesänkningar till fel grupper och för lite av strukturreformer för att rusta Sverige framåt. Men en sak som sällan hörs är vad som egentligen finns att reformera kring, att satsa med. En del kommentarer över minskade anslag framstår som att våra gemensamma skattemedel i riket vore en oändlig resurs, en brunn att ösa guldpengar ur. Trots att vi alla vet att så ju inte är fallet. Exempelvis Sveriges Radio måste göra spara 200-250 miljoner årligen framöver ur en totalbudget på 3,2 miljarder kr. Vd Cilla Benkö låter meddela att ”programverksamhet kommer att beröras och personal kommer att sägas upp”. Ja, det får man verkligen hoppas, skulle man ha lust att säga! Inte för att det på något sätt finns ett egenvärde av att få mindre av svensk pulib service- radio, själv är jag en inbiten fantast av såväl P1 som P2. Men, för att det annars skulle betyda att man sitter med mer pengar än vad verksamheten motiverar. Samma resonemang vore främmande i en barnfamilj, där ena föräldern blivit arbetslös och man inte skulle inse varför drömmen om en härlig semesterresa just gick i kras. I bistra tider måste vi alla rätta mun efter matsäck. Då håller tyvärr inte argument om att just den egna verksamheten är så viktig att den inte kan behöva effektivisera eller, ibland, till och med spara in. Däremot är rättfärdigheten i fördelningen av skattemedel central, såväl mellan olika samhällsgrupper som mellan olika verksamhetstyper och geografiska områden. Det är därför positivt att kloka frågor apropå detta på senaste tiden har rests ifrån Östergötland. Sophia Jarl frågar sig hur rimligt det egentligen är att en enskild kommun såsom Norrköping, eller Gävle, ska bära det tyngsta ekonomiska ansvaret för en symfoniorkester. Ska inte staten vara med och säkra tillgången på en sådan typ av central institution för det svenska kulturutbudet? Mot bakgrund av det ekonomiska läget kan Region Östergötland tvingas stänga igen landets enda post covid-mottagning för barn. Ett dråpslag för alla barn och unga som lider och hindras i sin utveckling av detta tillstånd. Men hur rimligt är det att en ensam region har ansvar för säkra tillgången till denna typ av behjärtansvärd och viktig vård, som behövs för landets alla drabbade barn? Frågan om statens övergripande ansvar för samhällsviktiga funktioner såsom sjukvård, skola och kultur behöver tas upp till förnyad, politisk diskussion. Och då utifrån den viktiga grundförutsättningen som varje god hushållekonom borde ha som hederprincip – det är det ekonomiska utrymmet som måste styra valen, inte drömmen om vad man kunde gjort om slantarna var fler.