Något händer i världen, vi skönjer det i horisonten. Sedan länge är det faktum att flickor presterar bättre än killar i skolan, får högre betyg, studerar längre och har högre utbildning. Metoo-rörelsen skapade 2017 en protestvåg mot mäns övergrepp, våld eller härskartekniker mot kvinnor. Och den rullar vidare – nyligen demonstrerande kvinnor runtom i Sverige under devisen: Vi har fått nog nu! Kvinnor tar alltmer kommandot över sina liv och sina villkor. Bara senaste året har jag sett mängder av kvinnor i omgivningen lämna osunda relationer eller trygga, välbetalda jobb och en bra position för att starta eget, ta ett sabbatsår eller testa något helt nytt. För att de vill något annat, något mer. Och kan förverkliga det. Finlands nya regering leds av idel kvinnliga partiledare, 4 av de 5 är dessutom i 30-årsåldern. Sveriges diton är Annie Lööf och Ebba Busch Thor. Båda också småbarnsföräldrar samtidigt som karriären är på topp. En övermänsklig utmaning? Kanske, men kvinnorna har bestämt sig. De vill, de kan och de ska. Greta Thunberg, en liten mager tjej på väg att bli kvinna, är årets person enligt amerikanska magasinet TIME – yngst och första svensken någonsin. Samtidigt ser vi hur hjälplöst efter många män och samhällsgrupper är. Det är tydligt bland internationella politiska ledare och företagsledningar, eliten domineras helt av äldre män i kostym. Stora grupper av världens (och delar av Sveriges) befolkning, lever på medeltidsnivå ur ett jämställdhetsperspektiv. Där är mannens ord fortfarande kvinnans lag. Helt emot lagen och helt ur takt med tiden, men en lika sann bild av dagens samhälle som kvinnorna ovan. Än så länge, för ingen undgår tidens tand. Kvinnorna tar sakta men säkert över världen. Men vem säkerställer att vi når verklig jämställdhet? Det vore naivt att tro att männen med makt – vare sig de uppträder i kostym på fina sammankomster, i kaftan eller militärkläder – skulle göra det. Då skulle de vara tvungna att släppa ifrån sig en del av makten, och det ligger i sakens natur att inte vilja det. Nej, den breda medelklassen måste resa sig. Den är kraften som sedan upplysningens tid drivit på för demokratiutveckling och för liberala värderingar, exempelvis den om allas lika värde. Och är det inte det vi skönjer? Det som påbörjades av en liten grupp suffragetter och emancipationsivrare för drygt ett sekel sedan, har nu slagit rot i breda folklager och spirar bevisligen.  Så de män som surfar på patriarkatets sista vågkam borde förstå att de gör just det. Att tiden vid makten är utmätt. Då skulle de nog ta kvinnor på allvar. Men det vore inte likt dem. Snarare lär de undra vad som hände när de häpna faller från höjden med ett stort plask, och sittande i sin lilla pöl får se kvinnorna surfa förbi dem i en fart de bara drömt om. Fast folk i sjönöd måste man ju hjälpa, så gör vi väl det enda rätta – slänger ut livbojen och tar med de stackarna på släp.