I höstas hölls ett av Sveriges största – för att inte säga det största – konventet om och för mänskliga rättigheter (MR), detta år i Linköping. Tre hela MR-dagars vridande och vändande på olika frågeställningar kring ett specifikt tema. Alla med ett och samma mål. Att komma framåt. Att skapa större respekt för MR. Att optimera människors livschanser och skapa ett mer hållbart samhälle. Eller värld, om man så vill. För vi är ju alla sammanbundna till en och samma planet. En och samma mänsklighet. Till detta konvent får alla komma. Ja, i alla fall alla som räknas i denna värld, alltså den offentliga och ideella sektorn. För en central del av samhället lyser med sin frånvaro – näringslivet. Varför? Av egen erfarenhet kan jag säga att arrangörerna är påtagligt ointresserade – för att inte säga fientliga inställda till – att bjuda in företrädare för näringslivet. På grund av rädsla för att öppna upp för andra sätt att tänka? Eller att ekonomiska frågor ska dominera? På grund av fördomar om näringslivets seriositet att vilja bidra? Sådana frågor får vi aldrig veta svaret på. Men synd är det. Och inte bara synd – det är ett monumentalt misslyckande om vi vill göra skillnad. Redan en snabb blick på hållbarhetsbegreppet visar att vi behöver tänka på hållbarhet utifrån tre dimensioner, såväl klimat och sociala aspekter som utifrån ekonomi. Och rätteligen så! För släng en blick på dagens samhälle och du kommer snabbt inse att tiden då en samhällssektor verkade helt oberoende av andra, är för länge sedan förbi. I den globaliserade världen går det snabbt, det demokratiska systemets saktfärdiga design gör att företag långt snabbare kan åstadskomma förändringar än politiker hinner få gehör för nya ståndpunkter eller nya regelverk. Detta parallellt med att många av de större företagens påverkanskraft är lika enorm som deras omsättningar – Google och Amazon omsätter årligen mer än vissa länders hela ekonomier. Så hur de tänker, prioriterar och framförallt avkrävs ansvar för hur deras verksamheter påverkar MR borde ligga i varje sund världsförbättrares intresse att ha järnkoll på. Då har vi inte råd att sluta oss i exklusiva cirklar och diskutera världen utifrån hur vi ser på den – vi behöver modet att se världen som den faktiskt är. Som bekant börjar resan mot en hållbar värld med att gräva där vi står – ingen kan göra allt, men alla kan vi göra något. FN:s tidigare generalsekreterare, Kofi Annan, bjöd redan 1999 in näringslivet till ett handslag för en hållbar värld. Det resulterade i FN:s Global Compact, en uppsättning globala riktlinjer som mängder av större företag världen över har anslutit sig till. På frivillig väg, Annan var klok nog att inse att med tvång skulle mycket av den inneboende kraften och viljan att göra rätt gå om intet. En utsträckt hand, som blir till ett handslag. Känns mycket mer hållbart än stängda dörrar och bestämda åsikter om vad andra -inte – tänker bidra med. Och gick det globalt, så borde vi klara det även i lilla Sverige. Bara vi ger varandra chansen!