Vid partiledardebatten i SVT häromveckan, stod det alltmer klart att tidigare allianser och partivänskaper verkligen har luckrats upp. Blockpolitiken såsom vi känt den är på allvar på väg bort från scenen. Centerpartiet med sin ordförande Annie Lööf, är kanske den som tydligast visar tangentens riktning. C känner sig inte helt bekväma i sällskap med S, MP och L, den konstellation de ingått  det s.k. januari-avtalet med. De tidigare Allians-vännerna M och KD känner de allt mindre samhörighet med. Och ytterkantspartierna V och SD vägrar de sätta sig i samarbete eller förhandlingar med. Återstår alltså en ensam position i mitten. Eller är det så enkelt? Skulle man lyssna enbart på politiska kommentatorer fås lätt intrycket att allt handlar om det politiska spelet inför det stundande valet, ”vem tar vem”. Och att två block i svensk politik ändå är en slags konstant – för att evigt säkra ett höger- och ett vänsteralternativ för väljarna. Trots att frasen ”blockpolitiken är död” ofta hörts från samma kommentatorer och flera andra håll sedan valet 2014. Men det finns fler röster som kan ge andra relevanta infallsvinklar på frågan. Statsvetare inom akademin tar ofta sin utgångspunkt i det svenska valsystemet, som är proportionellt och därmed öppnar för en mångfald av partier i våra politiska församlingar på både nationell och lokal nivå. Vad är poängen med det, menar man? Jo, att svenska väljare först och främst förväntas rösta på enskilda partier utifrån deras partiprogram och ideologiska inriktning, snarare än vilket eventuellt framtida samarbete partiet behöver ingå i för att nå makten. För den förhandlingsfrågan ligger enligt systemet i nästa steg – när valet är gjort och partierna med sina röstetal i ryggen kan börja sondera underlag för en ny regering. Väljarens röst är alltså även ett förhandlingsmandat till det valda partiet, ifall nu en sådan skulle behövas. För bara några årtionden sedan var detta mer av en teoretisk  fråga, S fick ofta egen majoritet och kunde utan att förhandla få eller behålla makten. De dagarna är sedan länge förbi, och det är bra. Utmaningen nu är snarare att vi har (alltför) många små partier, som inte ens är i närheten av att kunna erbjuda väljaren ett eget regeringsalternativ. Då blir förhandlingsvilja och öppenhet för nya konstellationer och samarbeten allt viktigare. Lägg därtill att dagens väljare måste vinnas inte bara på en höger/vänster-skala som rör traditionella fördelningspolitiska frågor, utan även utifrån den s.k. Gal Tan-skalan som rör frågor om nationalism och sociala och kulturella värderingar. Detta i kombination med en alltmer oförutsägbar väljarkår gör att valresultat, än mindre nu än förr, kan beräknas före valdagen. Att i ett sådant läge på förhand låsa fast sig i konstellationer riskerar bara att skapa ännu större glapp i förtroende mellan den vanliga väljaren och dess politiska företrädare. Många är åsikterna om Centerpartiets positionering.  Men en sak är säker, intressant är den. Och kanske kan den blir en dörröppnare för nya lösningar. För vad partiet enkelt uttryckt säger är: – Vi står i mitten och blir kvar där oavsett vad ni andra tycker. Vi pratar med alla, men vägrar samarbeta med partier vars människosyn och grundvärderingar vi inte delar. De sätter sin tro till att väljarna ger dem ett bra förhandlingsmandat. Och utifrån nuvarande opinionssiffror har de alla skäl att hålla fast vid den tron.