Sommarlovet är här, och med det en stor frihet och många lediga dagar för våra skolbarn. Frågan är då hur dagens unga helst spenderar sina fria timmar? För många av oss i äldre generationer framkallar sommaren bilder av läger, badutflykter med familj och vänner, eller grusvägspromenader med smultron och blommor. Eller för den delen sommarjobb – en nyttig träning inför det kommande arbetslivet, både vad gäller disciplin och att kunna hantera egenhändigt intjänade pengar. Och visst är allt detta fortfarande giltigt, på ett sätt liksom förr. Men på ett annat sätt inte alls som förr. För numera finns den allerstädes närvarande skärmen. Den som slukar så många barn i timtal, utan att de märker vare sig hunger, föräldrars förmaningar eller vad som hänt i världen runtom. I slutet av 2019 kom rapporten Barnen och internet, en del av den årliga undersökningen Svenskarna och internet. Av den framgår till exempel att 97 respektive 100 procent av mellan- och högstadieelever har en egen mobil och som de använder dagligen. I rapporten beskrivs hur barnen främst använt mobilen, nämligen sökande av information via Google, aktiviteter i sociala medier, bloggar, Youtube samt spel. Trenden var redan då att användningen av pedagogiska program hade minskat till förmån för sociala medier, Youtube och spel. I december 2020 kom den senaste rapporten av Svenskarna och internet. Denna gång låg fokus bland annat på hur pandemin påverkat användningen, hur digitala pensionärerna är och på digitala beteenden. Men något fattas i bilden av svenskarna och internet. Hur fångar vi i statistik eller rapporter vad som händer med våra barn när skärmen tagit över? När den ersätter badutflykten, hänget med kompisarna eller lunchintaget? Var problematiseras det faktum att det numera finns s.k. Digitala Detox Camps, där barn får lära sig av med ett destruktivt användande av skärm? Eller låt oss kalla en spade för en spade – där barn får lära sig hantera sitt pågående missbruk. Läs det igen. Barn med pågående missbruk. Och det är inte skärmen i sig som är problemet. Det är vad som finns på skärmen. Spel skapade av vuxna, med finurliga sätt att stimulera hjärnans belöningssystem så fort man når en ny nivå, rånar mer, dödar fler eller plockar poäng på något annat  – allt till blingbling och häftiga toner. Eller sociala medier, designade för att ha koll på vad andra gör, upplever, konsumerar och därmed hur ”lyckade” dessa andra framstår, eller vill framställa sig. Inom de flesta andra områden i samhället där bruk kan riskera att övergå i missbruk, finns en systematisk tanke om mognad och måttfullhet. Därav åldersgränser för casino-spel, alkoholinköp och en restriktiv förskrivning av narkotikaklassade läkemedel.  Men ifråga om barns internetvanor som gått överstyr, är det upp till föräldrarna att sätta gränser. Tyvärr förslår det inte, för det handlar inte om enskilda barn som tappat greppet, det är en hel generation unga som växer upp med mer eller mindre beroende av en låtsasvärld, så internaliserad att den helt vuxit ihop med det vi äldre kallar verkligheten. En generation som redan i lågstadieålder på vardaglig basis kan relatera till ord som abstinens, ångest och en ständig jakt på nya kickar. För vuxna med svår opiatproblematik finns tvångsvård och förbud av innehav och försäljning. När kommer vuxenvärlden på samhällsnivå att skapa begränsningar som kan hjälpa våra barn bort från sitt skärmknarkande?