Bara på ett decennium har vår värld förändrats i en mer otrygg och splittrande riktning på många vis. Förutom den – som det tycks – evigt närvarande covid-pandemin har världen excellerat i terrorsekters framflyttningar, protektionistiska/nationalistiska strömningar och sociala spänningar med massmigration som följd. Lägg därtill att vi behövt utstå en samling nationella ledare med mer än lovligt hemmasnickrade världsbilder, helt i otakt med andra länders, regioners och jordklotets krassa verklighet. För tio år sedan var det för många av oss otänkbart att Sverige idag skulle behöva markera sin territoriala integritet genom marktrupper på Gotland. Men Putins narcissism och ryss-imperiala ambitioner borde kanske redan för länge sedan ha väckt fler ur den naiva slummertanken att krig mellan öst och väst var en gång för alla förpassat till historiens skräphög. För ve, vad vi bedrog oss! Därför var det lite beklämmande att så sent som i somras besöka en av de gamla militärfort som anlades här under efterkrigstiden, i syfte att skydda mot ”ryssen”. Nu ett museum för oss turister att uppleva, som blott ett minne från en svunnen tid. Fel. Resterna av kalla kriget har kommit ikapp oss, och nu återuppstått i 2000-talets uppdaterade version. Men metoderna är i grunden desamma – att tysta och försvaga genom att skrämma och hota. Också genom faktiska annekteringar och övergrepp såväl av landområden och i cybern, som på människors tanke- och åsiktsfrihet. Så nu behövs väsentligt mindre av minnen över forna fortifikationer. Och desto mer av vaksamhet och god beredskap för fientligheter som i värsta fall kan blir verklighet, även här. En fullständig självklarhet är därför att den pausade försvarsberedningen återuppväcks och att regeringen omgående skiftar förhållningssätt gentemot riksdagen – från information till verklig, djupgående dialog och samarbete. Så att hela det politiska etablissemanget kan stå samlat i det spända läge vi nu är. Vikten av enighet gentemot den Putinstyrda regimen kan inte nog understrykas. Och den positivt lagde ser vissa tecken i skyn. För enighet är just vad som visas upp nu. Att ånyo ha en amerikansk president som förstår värdet av att vårda och hedra den ”transatlantiska länken”, d.v.s. det ömsesidiga partnerskap som funnits mellan USA och Europa alltsedan andra världskriget. Att äntligen få uppleva ett EU som, med risk för bland annat kontinentens samlade energiförsörjning, står med ett, tydligt budskap om skarpa sanktioner. Att folket och regimen i Ukraina vägrar vika ner sig för Ryssland, trots det David- och Goliat-förhållande som råder länderna emellan. Och att de modiga balterna, med lilla Estland i spetsen, trotsigt meddelar att man ämnar stödja Ukraina militärt vid ett ryskt angrepp. Då kan det hotfulla ändå leda till något mer hoppfullt på sikt – nya och starkare band mellan fredliga länder. Men nu är inte tid att utgå ifrån att allt bara löser sig. Självaste utrikesministern beskrev det målande med orden ”det finns en risk att allt går åt helvete”. Hon syftade då på hotet om en rysk invasion av Ukraina. Militärchefen på Gotland försäkrar att ”jag sover gott om nätterna”, för att tona ner hotbilden mot Sverige. Båda må ha fog för sina analyser, men hur ska vanligt folk agera utifrån dessa budskap? Tryggast att luta sig mot en verklig tungviktare – den gamle Churchill och ett av alla hans budskap som bidrog till att ta britterna genom brinnande världskrig: ”Keep calm and carry on!”