Årets riksdagsval har i många medier kallats ett ödesval och rönt intresse långt utanför landets gränser. Det politiska spel som följt på valnatten, med många låsta positioner, har ökat på känslan av allvar. Särskilt när tonläget från partiföreträdarna varit högt och präglats av prestige snarare än lugn, ro och Sveriges bästa tydligt för ögonen.

 

Tacksamt då att vi fått en klok, kunnig och brett respekterad östgöte som talman, välbehövliga kvaliteter för en som ska leda en demokratisk regeringsbildning. Och faran med att låta prestige och principer bli ”heliga kor” har vi sett många exempel på i historien. Den gripande TV-serien Tannbach beskriver på ett smärtsamt tydligt sätt vad som händer med samhällen – och dess människor – när kampen för en sak tillåts skyla över en allt råare verklighet.

 

I efterkrigstidens Tyskland bytte många enkelt dogmer – ifrån nazism till kommunism. I det uppdelade landet splittrades byar, familjer och människor fick på nytt utstå vidriga övergrepp för den goda sakens skull – denna gång att skapa det klasslösa samhället. Ett uppenbart bevis på galenskapen i öst var att bara ett ögonkast bort, på andra sidan taggtråden, fanns allt det som folket saknade och förvägrades tillgång till – ett fullgott utbud av förnödenheter och varor, rörelsefrihet och ekonomisk utveckling.
För i öst skulle allt tillhöra staten; människornas arbetskraft, intelligentians idéer och till och med företagandet, en motsägelse per definition. Två på varandra följande fanatiska regimer utgör också två av världshistoriens största politiska misslyckanden, dess konsekvenser visar än idag vådan av att blint låta sig styras av en totalitär ideologi där makten centrerats hos en liten elit. Samtidigt har extrema ideologier tack och lov sin egen inbyggda begränsning i det att de bara funkar i teorin, eller möjligen under en kort tid innan de självdestruerar och krav på ett mer hållbart, demokratiskt styresskick höjs.
Hurså? Jo, demokratins styrka ligger i utgångspunkten att det är människan som ska styra systemen, inte tvärtom. Det synsättet vinner dagligen mark i vår värld, men vi får aldrig ta det för givet.
Demokratin måste värnas varje dag! Låt oss därför hoppas på besinning bland våra svenska folkvalda framåt vare sig det gäller beskattning av produktionsmedlen, vilka som duger att kallas svenskar eller vilka som tillsammans ska leda landet. Vi behöver inte fler politiker som fäller stora ord om principer de aldrig tänker vika för, men desto fler som i god demokratisk anda sätter sig ned och tillsammans skapar ett demokratiskt regeringsunderlag.

 

Med en tydlig, verklighetsförankrad agenda för medborgarna, för företagen, ja, för hela Sverige! För inte längre än ett ögonkast bort kan annars ett nytt Tannbach lätt uppstå!