Analyserna duggar tätt kring partiernas resultatet och EU-parlamentets nya sammansättning. EU-valrörelsen var kort men rätt intensiv, fast valfeber blev det aldrig. Valdeltagandet var lågt, skrämmande lågt på sina håll. I Norrköping röstade drygt 51 procent. I Södertälje var röstandelen hela tio procentenheter lägre, i en stadsdel var siffran bara 13 procent! Skillnaderna röjer att delar av Sverige inte alls ser EU som ett demokratiskt projekt. Varför annars avstå röstning, en av demokratins viktigaste manifestationer? Nog är EU ett betydande demokratiprojekt, 4 av 10 riksdagsbeslut grundas på ett beslut därifrån. Men hur övertyga personer om det, när de inte ser några (positiva) effekter i sina egna liv? Valresultatet bekräftar en splittrad bild av verkligheten. Det talas om högervindar när konservativa partier som M och KD går framåt och socialdemokratin backar. Det pekas på framgång för gröna och liberala partier, när partigruppen ALDE växer. Många ser att nationalistiska, populistiska eller högerextrema krafter stärks – via SD i Sverige, Nationell samling i Frankrie och Lega i Italien. Ändå hurrade nästan alla partier på valvakan som vore de vinnare, även de med mediokra resultat. Alla har rätt till sin sanning, men inte undra på att väljare saknar en klar bild av samhället och det politiska landskapet. Då uppstår oro kring vart samhället är på väg. En oro som borde uppta betydligt mer av politikernas tid än att kritisera varandra. Folk söker en enande berättelse om vilket samhälle EU och Sverige vill bli och vilka mått och steg som krävs för att nå dit. Det gäller skattesystem, välfärd, försvar och integration, ja, helt enkelt det samhällskontrakt som utgörs av statens löften i utbyte mot medborgarens lojaliteter. Vem lyckas berätta den? Sannerligen ingen lätt uppgift, för även den skickligaste politiker möter numera kvalificerat motstånd. Inte bara från sina motståndare, utan även från alla alternativa sanningar som med ett par klick sprids över världen. Kraften i sociala medier i kombination med många väljares bristande källkritik, gör att förenklade svar och lösningar på komplicerade samhällsproblem lätt får fotfäste. Resultatet – EU-valets splittrade bild. Samhället är som en diamant alla tittar på, med lika många verkligheter som stenen har fasetter. Allt utifrån den sida som ligger närmast en själv. I ett sådant klimat bli utrymmet allt mindre för mer komplexa beskrivningar av samhället och ett förnyat samhällskontrakt. Tror vi politiken om att lyckas ena svenskar och européer kring en stor, gemensam berättelse? För 50 år sedan lyckades JFK ingjuta mod i USA att satsa på månprojektet. Han talade om mänsklighetens storhet, att den skapar sin egen framtid genom utveckling: ”vi väljer att resa till månen, inte för att det är lätt utan för att det är svårt”! Svårt eller inte, varför skulle vi som land, union och mänsklighet idag förvänta oss mindre – vare sig av oss själva eller av våra förtroendevalda?
