Sverige blir alltmer tillåtande till entreprenörskap. Utvecklingen i näringslivet har gått från 60- och 70-talens dominans av större företag till dagens mer mångfaldiga bild. Allt färre orter kan förlita sig på en, stor industri som ”hela bygdens försörjare” samtidigt som teknisk utveckling och globalisering banar väg för alltfler innovationsdrivna småföretag. Och tur är väl det, för jobbtillväxten finner vi inte i de större bolagen – hela 4 av 5 jobb skapas i små- och medelstora företag med upp till 250 anställda. Därför är det en viktig samhällsfråga att uppmuntra entreprenörskap och innovativt tänkande generellt, men särskilt bland barn och unga. Där kan skolan bidra med mycket i att tidigt visa på företagsamhet som en möjlig yrkesbana. Men. Basindustrins export – av bl.a. stål, järnmalm, trä och papper – utgör fortfarande en betydande del av svensk ekonomi, närmare bestämt 33 procent av BNP. Vår andel av den globala marknaden minskar dock i takt med tuffare konkurrens från fler länder – från 1,6 procent år 1995 till 1 procent av världens totala export idag. Alltså behöver också de stora företagen uppfattas som lockande för entreprenörer, innovatörer och kreativt tänkande individer – personer som idag ser eget företagande som enda chansen att få utlopp för sin kreativitet. Eller enda sättet att slippa kvävande strukturer eller ledarskap. Vi behöver ett klimat som främjar ”intraprenörskap”. Flera av de större svenska bolagen har förstått detta. SAAB har interna miljöer och testlabb för kreativ idéutveckling och Ericsson har skapat Ericsson Garage, en öppen miljö där anställda möts med externa forskare, studenter etc. för att kreera möjliga innovationer och affärsidéer. Man inser att det behövs för att konkurrera med de bästa. Och så behöver nog hela industrin resonera. För utan den kreativa kraften på insidan tappar man i konkurrenskraft, gentemot andra i branschen och i exporten globalt. Så vad är då rätt miljö för intraprenören? Enligt personer som själva arbetar med frågorna sitter det avgörande i ledarskapet – en förmåga att skapa högt i tak, där folk får ta ut tankesvängarna utan att vara rädda för att det ska bli fel. Där konflikträdsla inte får stå ivägen. Men kanske mest av allt mod. Mod att våga testa, att våga släppa taget men ändå inom tydligt givna ramar. Låter det som sinnebilden av vad Sverige står för idag? Nä, tänkte väl det. Ändå är det dit vi måste gå, för vi vill ju vara kvar i den globala matchen!
Månad: februari 2020
Tre dimensioner ömsesidighet
I höstas hölls ett av Sveriges största – för att inte säga det största – konventet om och för mänskliga rättigheter (MR), detta år i Linköping. Tre hela MR-dagars vridande och vändande på olika frågeställningar kring ett specifikt tema. Alla med ett och samma mål. Att komma framåt. Att skapa större respekt för MR. Att optimera människors livschanser och skapa ett mer hållbart samhälle. Eller värld, om man så vill. För vi är ju alla sammanbundna till en och samma planet. En och samma mänsklighet. Till detta konvent får alla komma. Ja, i alla fall alla som räknas i denna värld, alltså den offentliga och ideella sektorn. För en central del av samhället lyser med sin frånvaro – näringslivet. Varför? Av egen erfarenhet kan jag säga att arrangörerna är påtagligt ointresserade – för att inte säga fientliga inställda till – att bjuda in företrädare för näringslivet. På grund av rädsla för att öppna upp för andra sätt att tänka? Eller att ekonomiska frågor ska dominera? På grund av fördomar om näringslivets seriositet att vilja bidra? Sådana frågor får vi aldrig veta svaret på. Men synd är det. Och inte bara synd – det är ett monumentalt misslyckande om vi vill göra skillnad. Redan en snabb blick på hållbarhetsbegreppet visar att vi behöver tänka på hållbarhet utifrån tre dimensioner, såväl klimat och sociala aspekter som utifrån ekonomi. Och rätteligen så! För släng en blick på dagens samhälle och du kommer snabbt inse att tiden då en samhällssektor verkade helt oberoende av andra, är för länge sedan förbi. I den globaliserade världen går det snabbt, det demokratiska systemets saktfärdiga design gör att företag långt snabbare kan åstadskomma förändringar än politiker hinner få gehör för nya ståndpunkter eller nya regelverk. Detta parallellt med att många av de större företagens påverkanskraft är lika enorm som deras omsättningar – Google och Amazon omsätter årligen mer än vissa länders hela ekonomier. Så hur de tänker, prioriterar och framförallt avkrävs ansvar för hur deras verksamheter påverkar MR borde ligga i varje sund världsförbättrares intresse att ha järnkoll på. Då har vi inte råd att sluta oss i exklusiva cirklar och diskutera världen utifrån hur vi ser på den – vi behöver modet att se världen som den faktiskt är. Som bekant börjar resan mot en hållbar värld med att gräva där vi står – ingen kan göra allt, men alla kan vi göra något. FN:s tidigare generalsekreterare, Kofi Annan, bjöd redan 1999 in näringslivet till ett handslag för en hållbar värld. Det resulterade i FN:s Global Compact, en uppsättning globala riktlinjer som mängder av större företag världen över har anslutit sig till. På frivillig väg, Annan var klok nog att inse att med tvång skulle mycket av den inneboende kraften och viljan att göra rätt gå om intet. En utsträckt hand, som blir till ett handslag. Känns mycket mer hållbart än stängda dörrar och bestämda åsikter om vad andra -inte – tänker bidra med. Och gick det globalt, så borde vi klara det även i lilla Sverige. Bara vi ger varandra chansen!