Detta blir min sista krönika, som företrädare för Östsvenska Handelskammaren. I nästa krönika återkommer jag som egenföretagare. Att gå från att företräda egenföretagare till att själv bli en kan tyckas lätt och självklart. I verkligheten är det allt annat än det. Självklart, alltså. Det är papper hit, registreringar dit, banktjänster, försäkringar och marknadsföringsmaterial som måste till och som ska fattas beslut om. För att inte tala om en klar och tydlig affärsplan som ska utformas och kombineras med en krets av nuvarande eller framtida möjliga kunder. Som svenskfödd av två svenskfödda föräldrar med akademiska examina och med en juristutbildning och många års arbetslivserfarenhet borde detta gå ”lätt som en plätt” för mig. Absolut, hittills har allt funkat enligt plan. Men många är de fina vänner och bekanta som svarat på frågor och kommit med tips eller råd för att förenkla min process. Och ändå känner jag stor ödmjukhet inför mitt språng. Tänk er då en person som nyligen kommit till Sverige och varken har svenska språket, kunskaper om svenska samhället eller kontakter. Hur lätt kan det vara? Inte särskilt, vill jag lova. Inte undra på om det ibland uppstår felaktigheter när det gäller redovisning och skatter, inte minst hos dessa företagare. I Sverige finns idag drygt 1 miljon bolag. Andelen av befolkningen som är företagare ligger på dryga 6 procent och därmed klart under snittet inom EU. Det betyder alltså att 9 personer av 10 är beroende av annan försörjning än genom eget företagande, låt vara att många har sin anställning vid företag ägda av andra. Sveriges låga företagsamhet äventyrar vår förmåga att konkurrera med övriga världen i framtiden, för det är genom företagande tillväxt skapas. Och det är genom tillväxt i kombination med entreprenörskap som nya innovationer och affärsmodeller växer fram och kan skapa konkurrensfördelar. Därför borde det inte behöva vara så krångligt att starta företag, men problemet ligger i att regelverket är just det. Krångligt. Och att risktagandet är ganska högt. Det behövs enklare bolagsregler och en omfattande reform på skatteområdet för att få bort dagens lapptäcke av specialregler på detaljnivå. Istället behövs ett skattesystem som uppmuntrar eget företagande genom goda villkor som också minskar risktagandet, exempelvis vid anställning av personal. Lägg till det en helt samordnad funktion mellan myndigheter som kunde lotsa företagaren hela vägen från idé till verklighet – oavsett språkkunskaper och kontaktnät i Sverige. Toppat med mer entreprenörskap på skol-schemat borde vi på sikt få se fler svenskfödda, nyanlända och ungdomar som blir företagare. Visst vore det en vinst på flera plan – bättre integration när fler kan komma in på arbetsmarknaden och fler unga talanger som stannar i Sverige när innovationerna kan förverkligas här. Ökad tillväxt och global konkurrenskraft. Men framförallt en vinst för varje enskild individ att forma sin egen framtid, ja, att bli sin egen lyckas smed – en svensk dygd som jag själv nu står redo att testa på. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.
Det var en gång två bröder och en kompis. Bröderna hade en god affärsidé och beslöt sig för att starta ett företag. Verksamheten gick snabbt riktigt bra och efter ett tag förstod de att de behövde hjälp för att kunna växa., De kontaktade sin kompis och alla tre arbetade de sedan för att utveckla företaget – och bra gick det. De fick uppdrag, anställde personal och vann pris för sitt sätt att bedriva verksamheten. En bärande tanke var att detta inte bara var ett företag som skulle generera vinst till ägarna, det skulle också vara en riktigt bra och trevlig arbetsplats med stor tolerans och högt i tak. Därför var det en medveten strategi att framförallt anställa personer som haft det tufft i livet; kanske haft problem med sjukdom, långvarig arbetslöshet eller med kriminalitet och droger. Och man lyckades! Personer, som tidigare haft svårt att behålla ett jobb blev uppskattade medarbetare som högg i och hjälpte till med allt som behövdes – och som kände glädje över sitt jobb! Nog hände det då och då att de kom försent, eller att de inte riktigt klarade av arbetsuppgifterna i den takt som egentligen motsvarar en heltid. Lönerna låg inte särskilt högt och effektiviteten varierade mellan olika medarbetare, men friheten och flexibiliteten var desto högre. Och det fick vara så, för företagets filosofi var att lojaliteten som byggdes upp mellan arbetsgivare och arbetstagare och att båda parter kände sig nöjda var det viktiga. Men säg den lycka som varar för evigt! När företaget vuxit sig lite större kom en dag farbror Sten och kusin Lo och hävdade att man inte levde upp till kraven ”för alla anställdas bästa”. Kraven från dem var att höja lönerna, införa striktare syn på exempelvis närvaro och frånvarorapportering – annars skulle företaget missa chanser till goda affärer i framtiden. Bröderna och kompisen blev bekymrade – såg man inte att de anställda redan hade det bra? Insåg de inte att alla dessa krav – kring just de personer som har svårt att leva efter för strikta sådana – inte skulle vara för de anställdas bästa? Kanske i teorin och i många andra fall, men inte i just detta. Bröderna och kompisen försökte resonera och be om förståelse för det orimliga i hela situationen, men det hjälpte inte. Till sist meddelade man desperat att om dessa krav måste gälla för deras företag skulle det leda till färre nyanställningar, trots att verksamheten blomstrade, och i värsta fall till uppsägningar av personer som inte kunde leva upp till kraven. Farbror Sten och kusin Lo bemötte det hela med tystnad. Här slutar vår berättelse, men man kan lätt fråga sig vad som blir bäst för människa och samhälle i det långa loppet – att hålla fast vid en uppsättning krav oavsett om dessa uppnår sina syften, eller att följa det som blir bäst i det enskilda fallet, oavsett om det följer andras förväntningar? Vad farbror Sten och kusin Lo tänker om en situation som denna är klart, ännu våren 2018 syns inga tecken på en förändrad inställning i frågan. Om framtiden för företaget vet vi dock mindre, så slutet på sagan går ännu inte att skriva här – eftersom den faktiskt är sann.
Blott Sverige svenska krusbär har! Det går inte att ta miste på författaren Almqvists klassiska ord för att beskriva kärleken till fäderneslandet: till det trygga, det bekanta och det som trots alla jämförelser är det bästa man vet. Nu ska det inte påstås att just krusbär är något som flödar i Almedalen, men faktiskt inte heller bubbel med alkohol i. Många kritiserar politikerveckan för att ha blivit alltmer dominerad av kapitalstarka företag och intresseorganisationer och ofta i ett frosseri av rosé-mingel. Och så kan det se ut på ytan, helt förståeligt. Priserna på markhyra, catering och boende har eskalerat enormt de senaste åren. Men vid en närmare besiktning är det tydligt att det inte är flådiga snittar eller bubbel som främst flödar, utan samtal. Samtal om stort och smått, på scener, i gränder, bakom stängda dörrar eller på öppna torg. Därför är Almedalen något av det bästa jag vet med Sverige, en symbol för en demokrati som klarar av att människor med olika bakgrund, åsikter, agendor och förutsättningar möts för att diskutera hur landet kan utvecklas. Omvärlden tittar med avund på hur svenska politiker går fritt bland stora folksamlingar med såväl påhejare som meningsmotståndare. För vi gör så i Sverige, det är en del av det öppna samhälle vi värnar. Likhet inför lagen, yttrande- och demonstrationsfrihet och öppenhet är grundstenar som byggt vårt land så starkt. Men er som tror att detta är ett naturtillstånd ber jag: tänk om! Förra året fick Visby se nazister aggressivt skandera ut sina hatiska budskap som motsäger allt en demokrati står för. Och de vill störta demokratin, men först efter att ha använt den som verktyg för att tillskansa sig makten, förstås. I år stod nazister mitt i publiken i Almedalen och genom att vråla ut hat försökte de stoppa centerledaren Annie Lööf från att tala. Det är beklämmande att se vuxna människor så fyllda av hat, vidrigt att höra deras patetiska retorik om den egna rasens överlägsenhet. Och alla vi som är demokratins vänner avskyr deras åsikter och metoder. Men ändå kan vi inte förbjuda deras förvridna tankar, för deras rätt att tycka så är just det som är demokrati. Däremot kan vi mota deras hat med vår tro på demokratin, på medmänsklighet och på det respektfulla meningsutbytet, allt det som just Almedalen symboliserar. Företagens ekonomiska intressen får inte sätta agendan på politikerveckan, inte heller ska antidemokratiska politiska krafter få förstöra arenan. Så vad säger årets Almedalsvecka om det demokratiska hälsoläget i Sverige? Ja, rosé-minglen pågick en stund på kvällen, klart mer med betoning på mingel än på rosé. Och nazisterna tystnade av publikens högljudda stöd till Lööf. Så än lever Almedalen som symbol för Sverige – än lever vårt öppna, toleranta demokratiska samhälle. Det bästa vi har, det bästa vi vet!
Vi lever i dagarna efter ett val präglat av stor osäkerhet. Ett är dock säkert, väljarna har straffat de stora partierna som försökt locka breda väljargrupper. Mindre partier med tydlighet i enskilda sakfrågor har däremot belönats – Sverigedemokraterna för linjen om minskad invandring, Centerpartiet för liberal hållning i migrationsfrågan och Kristdemokraterna för fokus på sjukvård och trygghet. Valrörelsen har varit intensiv men påtagligt kort. Det var helt tyst fram till fyra veckor före valet. Och när den väl kom igång verkar intresset ha varit större att diskutera brandsläckningsfrågor än visioner, d.v.s. hårdare tag mot brotten, lösa krisen i sjukvården eller att hindra människor från att ta sig till Sverige. Arbete inom näringslivet ger en god bild av hur viktig politik är för företagens villkor. Och hur fundamental företagsamheten i Sverige faktiskt är för de skatteintäkter som politikerna får folkets förtroende att fördela. Utan företag, ingen välfärd är faktum. Därför borde det varit en självklar utgångspunkt för alla partier som vill få hantera skattebetalarnas pengar – från höger till vänster i skalan – att inför valet ta sin utgångspunkt i hur mesta möjliga skattemedel ska fyllas på. Ju mer pengar till staten desto mer att lägga på sjukvård, brottsprevention och integration. Och framtidsvisioner! Så vem pratade företagsfrågor i valrörelsen? Ingen. Kanske för att väljarna inte är intresserade, eller antas ha lättare att ta till sig plånboksfrågor och förslag inom områden som ligger nära dem. I så fall har vi i Sverige, näringsliv och politiker tillsammans, en stor pedagogisk uppgift att berätta för väljarna den enkla sanningen. Företagen skapar arbete, som ger intäkter som i sin tur betalar kostnaden för din mammas plats på ålderdomshemmet, för din sons personliga assistent, för den kvällspatrullerande polisen eller, för den delen för kulturhusets barnteater och avantgarde-jazz. Det går att lyckas med det, för människor har självklart förmågan att lyfta blicken och tänka visionärt. Men de är också rationella varelser. Lösa utfästelser om ett bättre Sverige långt där borta kan de lätt avfärda om de ser att den konkreta politiken och visionerna inte hänger ihop. Båda delarna behövs – utan visioner vet vi inte vilka steg vi måste ta, utan konkret handling kan vi aldrig nå vår vision. Då går man bara runt i cirkel, och sådant tröttnar de flesta på efter ett tag. Föga förvånande då att misstron mot politiker och etablissemang ökar. I årets valrörelse tappade partierna bort sina visioner och berättelser om vilket Sverige de vill se i framtiden. Och om hur vi ska skapa ekonomiska förutsättningar för att nå dit. Olof Palme såg ut över sitt 60-tal med ”underbara dagar framför oss”. Ingen tvivlade nog då på en sådan vision eller att vägen dit var utstakad. Men nu – vem visar vägen mot en ljusare framtid? Ja, inte går den bakåt via att lösa uppkomna problem. Vi behöver en vision om ett nytt samhällskontrakt, byggd på tillit och respekt mellan människor och gentemot landet Sverige och insikten om att det är eget företagande och arbete som bygger rikedomen i detta land. Så underbara dagar att längta till!
Årets riksdagsval har i många medier kallats ett ödesval och rönt intresse långt utanför landets gränser. Det politiska spel som följt på valnatten, med många låsta positioner, har ökat på känslan av allvar. Särskilt när tonläget från partiföreträdarna varit högt och präglats av prestige snarare än lugn, ro och Sveriges bästa tydligt för ögonen.
Tacksamt då att vi fått en klok, kunnig och brett respekterad östgöte som talman, välbehövliga kvaliteter för en som ska leda en demokratisk regeringsbildning. Och faran med att låta prestige och principer bli ”heliga kor” har vi sett många exempel på i historien. Den gripande TV-serien Tannbach beskriver på ett smärtsamt tydligt sätt vad som händer med samhällen – och dess människor – när kampen för en sak tillåts skyla över en allt råare verklighet.
I efterkrigstidens Tyskland bytte många enkelt dogmer – ifrån nazism till kommunism. I det uppdelade landet splittrades byar, familjer och människor fick på nytt utstå vidriga övergrepp för den goda sakens skull – denna gång att skapa det klasslösa samhället. Ett uppenbart bevis på galenskapen i öst var att bara ett ögonkast bort, på andra sidan taggtråden, fanns allt det som folket saknade och förvägrades tillgång till – ett fullgott utbud av förnödenheter och varor, rörelsefrihet och ekonomisk utveckling.
För i öst skulle allt tillhöra staten; människornas arbetskraft, intelligentians idéer och till och med företagandet, en motsägelse per definition. Två på varandra följande fanatiska regimer utgör också två av världshistoriens största politiska misslyckanden, dess konsekvenser visar än idag vådan av att blint låta sig styras av en totalitär ideologi där makten centrerats hos en liten elit. Samtidigt har extrema ideologier tack och lov sin egen inbyggda begränsning i det att de bara funkar i teorin, eller möjligen under en kort tid innan de självdestruerar och krav på ett mer hållbart, demokratiskt styresskick höjs.
Hurså? Jo, demokratins styrka ligger i utgångspunkten att det är människan som ska styra systemen, inte tvärtom. Det synsättet vinner dagligen mark i vår värld, men vi får aldrig ta det för givet.
Demokratin måste värnas varje dag! Låt oss därför hoppas på besinning bland våra svenska folkvalda framåt vare sig det gäller beskattning av produktionsmedlen, vilka som duger att kallas svenskar eller vilka som tillsammans ska leda landet. Vi behöver inte fler politiker som fäller stora ord om principer de aldrig tänker vika för, men desto fler som i god demokratisk anda sätter sig ned och tillsammans skapar ett demokratiskt regeringsunderlag.
Med en tydlig, verklighetsförankrad agenda för medborgarna, för företagen, ja, för hela Sverige! För inte längre än ett ögonkast bort kan annars ett nytt Tannbach lätt uppstå!
Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor. Det finns säkert ingen som står oberörd inför denna psalmstrof, som så starkt förknippas med skolavslutningar och sång i diverse tonarter av sommarlovstörstande barn.
Med ett stänk av vemod konstaterar jag att det just nu är som längst tills den upplevelsen kan återuppstå. Sommaren dör sakta bort och därmed skärpan i denna och alla tidigare somrars ljuva minnen. Avslut är vemod men innebär också nystart. Och nya möjligheter!
Hösten är fylld av löften om framtiden – särskilt ett år som detta valår. Men framförallt betyder det nystart för barnen och för skolan, när ett nytt läsår inleds. Förväntan på nya relationer som påbörjas eller existerande som fördjupas. Kanske önskan om nya lärdomar, erfarenheter och kunskaper att ta med sig vidare i livet.
Så på vilket sätt kan vi vuxna bidra – som föräldrar eller som samhälle – till att barnens förväntningar kan infrias? Genom att den utbildningsbana som barnet väljer faktiskt bär vidare in i ett arbetsliv. Och att rusta barnet för att det är genom egna ansträngningar, och ganska påtagliga sådana allt som oftast, som vi människor bygger lyckan och framgången i våra liv.
Forskningen visar på ett tydligt samband mellan en fullgången gymnasieutbildning med skapliga betyg och en god möjlighet att hävda sig på arbetsmarknaden. Motsatsen är minst lika tydlig, det vill säga utan en fullständig gymnasieexamen får du riktigt svårt att få jobb. Det syns tydligt i ett Sörmland där ungdomsarbetslösheten bitit sig fast på alltför höga nivåer.
Sommaren må dö, men inte löftet om framtiden! Vårt näringsliv skriker efter kompetens både på kort och längre sikt; det gäller alltifrån handel och utbildning till IT och transporter. Nära nog varje bransch anser att det utbildas för få ungdomar inom deras specifika yrkesgrupper och med färre som uppfyller de formella kraven blir egenskaper såsom driv och vetgirighet allt viktigare, ibland faktiskt den avgörande faktorn för att få en anställning. Forskning visar också att föräldrar har störst påverkan på sina barns yrkesval. Attityden på hemmaplan till olika typer av utbildning påverkar alltså hur många som väljer en specifik utbildning och därmed samhällets utveckling.
Alla vill vi att våra barn och ungdomar kommande ska få sjunga om blomstertiden för full hals vid skolavslutningen, för att sedan med frimod gå ut och möta livet som vuxna, rustade för den verklighet som väntar där. Som vuxna kan vi gärna stämma in i sången, men det avgörande blir ändå budskapet vi över tid sänder till våra barn: välj en utbildning som du är intresserad av och som faktiskt leder till jobb.
Slutför utbildningen, men sitt inte av tiden i skolan, utan ansträng dig så du lär dig så mycket du kan. Det ger högre betyg och stärker dina kort. Och sist men inte minst, låt ditt inre driv och engagemang synas utåt! Se där, ditt barn lär bli en knoppande ros som ingen arbetsgivare skulle försätta chansen att få att blomma!
