Det är nu länge sedan vi såg reklamfilmen som skulle locka fler till målaryrket. Där killen vid datorn säger: – Internet, det är ju för..hmhm en livsstil, alltså. Som vi garvade! Skulle Internet utgöra basen för folks framtida karriärer? Kändes lika avlägset som den reklamen känns idag. I höst tog vi ytterligare ett stort kliv bort från den tanken, när Open AI lanserade sin Chat GPT – en avancerad söktjänst på allvar kan matcha människohjärnan ifråga om analytiskt avancerade svar på frågor. En dröm för alla som vill ta en genväg för att påvisa kunskap. En mardröm för dem som ska kontrollera att kunskap är äkta, d.v.s kan analyseras eller omsättas praktiskt. För hur ska lärosäten nu mäta vilken kunskap en elev eller student faktiskt tillägnat sig, när en dator i var mans hand kan spotta ut alla prov- och tentasvar på några sekunder? Och vad säger att morgondagens läkare kan operera din hjärna, om den godkända examen bygger på en genvägssvar och analyser gjorda av en AI-bot? I debatten funderas det högt (och lågt) kring detta – med stort fokus på hur vi ska anpassa oss till tekniken. En idé är att skapa ytterligare en AI-baserad tjänst, för att kontrollera den första och elevers texter, provsvar och andra kunskapstester. Men, vänta nu? Robotar är skapade av människan och rymmer bara vad de förses med för programmering och kunskap. Då kan väl inte svaret bli att förslavas av tekniken?. Istället bör vi hitta mänskliga kontrollverktyg som tekniken inte når. Att sätta sig i förarsätet snarare än att ”hoppas på det bästa”, som en annan expert yttrade i radio på frågan om mänsklighetens möjlighet att kontrollera robotarnas framfart i världen. I en klassisk scen ur Bergmans Den goda viljan, får vi bevittna hur Uppsala-studenten vid en muntlig tentamen uppmanas av sin professor: – Nu ska kandidaten ta en skön promenad i Botanicum! I själva verket en skönare omskrivning för att han inte klarat tentan. För samtal människor emellan är ett avancerat verktyg som snabbt avslöjar om kunskaperna brister. Greppar man inte resonemangen så blir man inte godkänd. Brutalt men ärligt – och nu också viktigt. Den generella IQ-nivån hos barn i västvärlden sjunker sedan 1990-talet. Forskarnas teori är att ett passivt tittande på skärm, snabba svar via sökmotorer och minskad läsning ger barnens hjärnor sämre träning i att analysera och lösa problem. En påtaglig risk för vår framtida konkurrenskraft som kunskapssamhälle. Då kan inga datorer hjälpa, grunden för dessa är trots allt en ständigt smartare och mer sofistikerad mänsklighet. Vi behöver alltså återupprätta tron på det vi själva ser, hör, kan uppfatta och analysera. Inte måste vi dra det hela vägen till förra sekelskiftets botaniska trädgård – med papper, penna och muntliga eller praktiska kunskapskontroller kommer man en bra bit. Sa knkse brn coksa i frtsstninge kn klra v at lsa oh tlka mningr sm dnna.
Månad: december 2022
Förändringens prövningar
Vi behöver ställa om våra beteenden och se världen utifrån ett delvis nytt, förändrat sätt. Det visste egentligen alla delegater vid klimatkonferensen COP27, då den samlade världen nyligen möttes i Egypten. Syftet var att säkerställa Parisavtalets mål om kraftigt minskade utsläpp för att nå en lägre grad av uppvärmning på planeten. Om inte, äventyrar vi på sikt mänskligheten här på jorden. Trots den breda kunskapen och viljan bland många att vidta konkreta åtgärder, skulle många säga att resultatet blev en besvikelse. OK, det beslutades om en fond för ersättning av klimatskador, men än så länge ofinansierad. Det visar tydligt att förändring tar tid, och sker i små steg. På hemmaplan har vi en ny regering både nationellt och lokalt. Dessa nya styren har delvis ställt om siktet för såväl skutan Sverige som Norrköping. Och omedelbart gnisslar det till i breda folklager. Det blir för stor förändring eller för liten förändring. Förändringen kommer för snabbt eller det nya kommer inte på plats tillräckligt snabbt. När en båt sätts i rörelse, rubbas passagerarna ur sin invanda trygghet – egentligen oavsett om man var nöjd med hur den tidigare styrts. För människan är ett komplext djur och väsen, både utvecklingsinriktad och förändringsobenägen på en och samma gång. Det säger i sin tur något om utmaningen i att leda en större grupp av människor i en viss riktning, egentligen oaktat riktningen. Inget varar för evigt. Så säger vi. Eller frågar oss varför det alltid är det som är bra som måste förändras. Såsom när vi förlorar en uppskattad kollega, eller en vårdgivare eller lärare som vi haft god kontakt med och stort förtroende för. I Danmark byts nu det älskade barnprogrammet på fredagkvällen ut efter trettio år och med flera generationer danskar som upplevt det som basen för sitt fredagsmys. Och åsiktsstormen låter inte vänta på sig. För när någon rubbar vår bild av att allt är ”som vanligt”, då blir vi som barn på nytt. Små och oskyddade i en okänd, skrämmande stor och ogreppbar värld. Som söker trygghet i att veta och känna till det vi har runt oss. Ofta är det också svårt att tänka sig, samtidigt som en förändring sker, att det på sikt kan leda till något bättre. Men, över tid är det ändå väldigt få som aktivt väljer att stanna kvar i det gamla, när det nya slutligen landat och satt sig lite. För med lite distans och erfarenhet av det nya som skapat en vidgad referensram, kan vi se även fördelarna det ofta gett. Inte bara förlusten av det som var gott i det gamla. Vi kanske rentav mår bra av att inte alltid veta vilka förändringar som ligger framför oss. Av ren bekvämlighet hade vi då säkert avböjt många möjligheter, upplevelser och relationer vi senare värdesatt högt. Och vår samhällsutveckling hade stannat av om ingen vågade testa nytt ibland. Så även om den mänskliga instinkten säger till oss att protestera mot förändring kan det vara nog så klokt att ibland ta ett kliv bakåt och fundera ett varv till. Då hinner det nya slå igenom så pass att dess resultat går att överblicka. Det ger kanske även en insikt om att verklig förändring tar tid att nå. Särskilt och så fort människor är inblandade. Nyckeln sitter därför i tålamod och uthållighet, både ifråga om nya kost- eller motionsvanor för den enskilda individen och för större organisations- eller verksamhetsförändringar. Men i lika hög grad för att förändra kultur- och samhällsmönster som människor och samhällen skapat över tid. Och i att skapa balans mellan trygghet i det som är och tillit till det som framtiden bär.