Månad: augusti 2023

Vågorna går höga i kulturdebatten som blossat upp här i Norrköping. Eller debatt, det börjar mer kännas som ett krigslarm. Tongångarna har vid det här laget nått sådana höjder att troligen endast en koloratursopran skulle kunna göra sin röst hörd. Och det känns väl märkligt, särskilt med tanke på hur få av befolkningen, här i sta’n och för övrigt, som rimligen känner till begreppet. Men kultur gör vi nu alla anspråk på att värna. Och rätteligen så, för handen på hjärtat – vad vore ett samhälle, ett land, en stad, utan dess kultur? Särskilt i en stad som Norrköping, vars identitet som industriarbetarstad över tid och genom idogt arbete i flera generationer, har förbytts till en kulturstad. Av rang. Men vilken kultur? Ska vi bevara Norrköping som kulturstad behöver vi inte bara värna kulturen som ofta avses som ett gemensamt begrepp för olika konstarter. Vi behöver hitta, fram eller åter, till ett tilltal som ömsesidigt låter olika åsikter komma fram, vädras och värderas men med respekt för vår meningsmotståndare. Att ta ära och heder av en annan person skapar inte god samtalskultur. Och är därmed inte god kultur överlag. Med sorg och en växande klump i magen ser jag vettiga och kloka människor som nu står i varsitt dike och inte kan se varandra genom dimman av alla känsloargument. Förblindade av de svartvita föreställningarna om vad som är sant och rätt. Det grå, vad som i grund och botten är fakta, verkar sekundärt. Var finns de som faktiskt försöker ta sin motståndares perspektiv, om så bara för ett ögonblick? Kanske finns det ett korn av sanning även där? Eller ett visst fog för den bitvis skarpa tonen? Vad är egentligen rätt och fel? Eller kanske mer relevant, vad blir rätt eller fel i det långa loppet? Personligen våndas jag verkligen över frågans komplexitet. Så vem är jag att döma? Men jag vågar åtminstone erkänna det. Att det mesta går i gårskalor. Så även kulturfrågorna. Som en person med borgerliga värderingar och med ett starkt intresse och delaktighet i stadens kulturliv – både som utövare och konsument – tänker jag att det måste gå att prata om kultur utan ideologiska skygglappar. För kulturen är så mycket större än en specifik majoritets politiska prioriteringar  – den är en del av människans själva väsen, utan vilken mycket av det som skiljer oss människor från andra djur hade gått förlorat. En stad utan kultur saknar själ. Men en stad som inte kan ge sin befolkning grundläggande samhällsservice blir snart en ociviliserad, ja, rentav en okultiverad plats. Vi måste alltså klara av att se detta med balanserad och höjd blick. Och helst hitta en gemensam väg framåt. Vad kan vi då enas om? Jo, att vi alla älskar Norrköping och dess särprägel som kulturstad av rang – ingen vill staden illa. Alla verkar också ense om att kultursektorn inte kan undantas i tider där tuffa ekenomiska prioriteringar måste göras. Frågan är snarare hur mycket den ska vara med och spara. Och hur. Vi bör alla också kunna enas om fakta, det finns inget beslut om försäljning av Louis de Geer, än mindre om nedläggning av SON. Återstår då att diskutera kärnan i det hela – hur ekonomiskt möjlig eller rimlig vore en privat entreprenad för Louis de Geer konsert & kongress? Eller för den delen, hur ekonomiskt rimlig är nuvarande subventionsgrad på biljetter till de större kulturscenerna utifrån ett fördelningspoltisikt perspektiv? Och till sist, hur kan kommande besparingar göras så att de fria kulturutövarna stärks i allt detta? Det är ju trots allt summan av bredd och spets i yttringarna som skapar den kultur vi vill ha. Och som Norrköping så väl förtjänar!

Vi har upplevt en sommar som många inte tänkte sig. Den mer eller mindre ”utlovade” värmeböljan från 2018 gick aldrig i repris här. Däremot slogs nya värmerekord i andra Europaländer. Och bränderna i Kanada, på Hawaii och Rhodos lär vi sent glömma. På hemmaplan är bilden tudelad. I en undersökning nyligen gjord av Novus på uppdrag av Fossilfritt Sverige, visar svaren att en majoritet av svenskarna tror att utsläppen här ökar. När fakta i frågan är att de successivt har minskat ända sedan 70-talet, vilket bara 8 procent kände till. Vore det enbart för Sveriges framgångar och fortsatta ansträngningar skulle Parisdeklarationens mål om max 1,5 graders temperaturhöjning kunna nås till 2030. Problemet är bara att verkligheten är mer komplex, vi är ju en del av världen. I Kina har koldioxidutsläppen under sommaren nått nya rekordnivåer, när fler kolkraftverk byggts ut för att lösa nedkylning av boende- och arbetsmiljöer under sommarens extremhetta. Då hjälper det föga att man samtidigt satsar stort på utbyggnad av sol- och vindkraft. Så på ett sätt måste vi ge de som deltog i undersökningen rätt  – det känns hopplöst att nå klimatmålen med nuvarande utsläppsnivåer. Om vi tittar globalt, vill säga. Och det måste vi, för klimatpåverkan känner inga landsgränser. Sverige är på helt rätt väg. Europas chans att nå målen har ökat kraftigt, tack vare det nya systemet för utsläppsrätter som klubbats i EU-parlamentet och som lär förändra hela den europeiska spelplanen i positiv riktning. Det alarmerande är istället att några av våra största länder geografiskt, befolkningsmässigt och vissa även ekonomiskt – såsom Kina, Indien, Ryssland, USA och Brasilien – inte förmår mer i sitt omställningsarbete. Då hjälper inte domedragsprofetior satta i svensk eller europeisk kontext. Vi ska istället lägga vår kraft och energi på att med såväl våra innovationer och know-how, som våra resurser, snabba på omställningen där. För att maximera nyttan av våra gemensamma ansträngningar. Och vi ser nu en gryende ”tillnyktring” bland såväl opinionsbildare som forskare inom miljö- och klimatormådet. Fler rör sig i riktning bort från mer alarmistiska undergångsscenarion till den mer nyanserade bilden av att det är bråttom att förbättra klimatet, men att jorden inte kommer att gå under. Samt att denna fråga inte trovärdigt kan adresseras på annat sätt än globalt. Om inte av medmänsklighet, så av krasst ekonomiska skäl – eftersom insatser alltid bör göras där de ger mest ”valuta” för pengarna!

Det är intressant hur bilder av verkligheten skapas. Svenskar funkar i det avseendet som de flesta andra folk – vi har lättare att ta till oss det som vi kan se, och det som ligger närmst i vårt medvetande. Samtidigt gör det oss enögda, och vi missar ofta viktiga aspekter som ryms i en större helhet. När du står helt nära en stor målning, kommer du absolut att kunna avgöra enskilda penseldrag och färgerna – på just den delen av tavlan. Men för att se hela tavlan behöver du backa ett antal steg. Ofta ser du då också att motivet och färgskalorna inte alls längre är desamma. Med ett större perspektiv överblickar du helheten, kan värdera färgernas skiftningar och dessutom låta ljus och skuggor falla på flera vis, så att tavlans motiv hela tiden framträder i nya nyanser. Ungefär på samma sätt skulle vi behöva förhålla oss till våra bilder av verkligheten. Flera år av intensiva debatter om klimathotet i politik och media, har gett en alarmerande bild av att Sveriges utsläpp ökar. Över halva befolkningen tror att så är fallet, enligt en nyligen gjord Novus-undersökning. Men forskning och data visar på det motsatta – Sveriges utsläpp minskar och har gjort det i flera decennier. Fast detta kände enbart 8 procent av befolknngen till. Det är global sett som utsläppen ökar och måste minska om vi ska nå Parisavtalets mål om max 1,5 graders uppvärmning och mål 13 i Agenda 2030. Följaktligen är det i de länder som släpper ut mest koldioxid som insatserna behöver intensifieras, egentligen inte lika mycket här. Det bästa Sverige då kan göra är dels att sätta tryck politiskt på dessa länder att öka sina ambitioner, dels att bidra med teknisk know-how så att just de länderna kan minska utsläppen hos sig och därmed globalt. När vi ser helheten kan vi bättre analysera och därefter agera på ett mer effektivt sätt. Ett annat område där bilden skevar betänkligt är den av brottsligheten i vårt land. Vi möts numera ständigt av hemska nyheter om skjutningar, sprängningar och vålsamma uppgörelser. Det stämmer förstås att vi har en extremt uppåtgående spiral av våld – i vissar kretsar och just ifråga om det grova våldet kopplat till gängkriminalitet och droger. Det som mindre ofta kompletterar bilden av tillvaron är det faktum att brottsligheten i Sverige faktiskt minskar och har så gjort över tid. Det gäller både våldsbrott sett till helheten och annan s.k. vardagsbrottslighet såsom inbrott, stöld och förstörelse. Folk är helt enkelt lite mer skötsamma överlag. Och det är först när vi ser den stora och avgrundsdjupa avvikelsen från den i övrigt hyfsat skötsamma normen, det är då vi kan sätta in insatser för att skapa varaktig förändring. Insatser som tidigt skapar starka skyddsbarriärer runt barn och ungdomar i riskzonen för att hamna i kriminalitet. Att enbart möta utvecklingen med repressiva åtgärder såsom hårdare straff, kommer att funka ungefär på samma sätt som om vi tvingar svenskarna att bära den globala bördan för att komma tillrätta med jordens klimatutmaningar. Det ser handligskraftigt ut, i det korta loppet. Men för att komma med de mest nyanserade och samtidigt träffsäkra lösningarna som också håller över tid, krävs att vi vågar backa och med öppet sinne ta in hela den dramatiska och mångskiftande tavla som är vår verklighet.