Månad: september 2021

Rapporteringen av den senaste tidens utveckling i Afghanistan väcker obehagliga minnen från sent 90-tal. Som juriststuderande i folkrätt var vi kursare chockade över beskrivningarna av Afghanistan. En grupp av något som kallades talibaner tog över allt större delar av landet, och till fasansfulla berättelser. Kvinnor som blev helt avskurna från omgivningen genom ett tygfängelse kallat burkha. Män som halshöggs eller blev lemlästade vid kriminellt beteende, allt utifrån talibanernas tycke och smak i frågan. Alla former av nöjen förbjudna och tvånganslutning till talibanernas kamp – antingen som soldat eller som sexslav genom äktenskap. Huvaligen, sade vi till varandra, hur kan man bete sig så i Guds/Allahs namn? Detta är ju som helvetet på jorden, FN måste agera! Intet nytt under solen. Såhär ett par decennier senare är det skrämmande att se historien upprepas. Hela 20 års närvaro av USA och NATO har alltså inte kunnat kväsa denna totalitära rörelse. Skrämmande, men föga förvånande. För militär närvaro  i sig kan svårligen bygga upp ett nytt och stabilt samhälle. För det behövs en statsapparat som bygger på demokratiska värderingar. Som tillåter en mångfald av tankar, åsikter och att dessa kan brytas mot varandra i öppna samtal utan hot eller våld. Staten Afghanistan är islamisk och bygger alltså sin existens på en specifik religion och tro. Och islam, i likhet med kristendomen, gör anspråk på sanningen om människans existens och mening. Men religioner och dess tolkningar lagda i maktgiriga händer leder till fördärv. Till fundamentalism och intolerans, där en vald sanning inte tål tvivel. Tvivel blir hot, varför makten måste koncentreras till dem som fullt ut tillber religionen. Och då verkar alla medel vara tillåtna för att tvinga folket att svära trohet – till den valda guden, till den utnämnde ledaren och till sitt land. Därför är det viktigt att religion hålls separat från statsskick, och istället tillåts att först och främst vara ett existentiellt rättesnöre för varje enskild individ att förhålla sig till i det privata. I Afghanistan, liksom många andra totalitära länder, är demokratiska företeelser såsom parlament och val, en fernissa som möjligen kan blidka en kritiskt beskådande omvärld. I landet tillåts inga politiska partier, valsystemet är helt korrupt och parlamentet blir därmed ett tandlöst verktyg för den regim, som trots allt försöker överleva talibanernas framryckning. Vad kan göras? FN verkar inte ha styrkan, USA inte intresset och NATO inte mandatet att agera. Så på kort sikt lär talibanerna fortsätta söndra och härska. På längre sikt krävs att en demokratisk rörelse växer fram och som, med stöd av krafter utifrån, klarar att slå sig loss från religionens bojor. Kristendomen har sannerligen sin historiska skuld att bära, med sina kors- (och plundrings)tåg och förföljelse av oliktänkande. Men de kristna länder som tog till sig upplysningens idéer, där individens frihet och tanken om maktfördelning varit centrala, har lyckats bygga öppna demokratier med idémässig tolerans, och med en ekonomisk politisk utveckling och stabilitet som hållit över tid. Det amerikanska systemet bevisade det senast i vintras, när Donald Trumps politiska anhängare – varav många i den kristna extremhögern – skrek om ett riggat presidentval och det gjordes ett försök att storma landets kongress. Det var inte Guds/Allahs makt, utan år av stadfästa och inarbetade regler, rutiner och processer som då säkrade landets stabilitet. Ju förr det afghanska folket inser att det är till dessa demokratiska värden man måste lita, desto bättre för dem och för oss. För ett är klart. Om Gud/Allah finns och vill oss människor väl – inte är det över Afghanistan den gudomliga, beskyddande handen lagt sig för närvarande.  Om det torde vi alla kunna vara ense – oavsett trosinriktning.

Minst 40 000 personer i Sverige lever med kraftigt nedsatt immunförsvar. En forskningsstudie från Karolinska universitetssjukhuset presenterades häromdagen. Då framkom att stora andelar av gruppen överhuvudtaget inte fått antikroppar mot viruset covid-19. Trots 2 vaccinationsdoser. Livet för dem innebär fler sprutor, fortsatt karantän och fortsatt distans, även till nära och kära. Och inte minst, fortsatt oro för att drabbas hårt om viruset letar sig in i deras vapenlösa kroppar. Insikten om riskerna för den här gruppen borde, om inte annat, få även den mest inbitne vaccinationsskeptikern att underkasta sig sprutan. Tyvärr långt ifrån självklart. För lika mycket som solidariteten firade triumfer under pandemins tidigare skeden, lika lågt i kurs verkar den stå såhär i vaccinationsfasen av pandemin. Så varför vill en del inte vaccinera sig? En tredjedel av världens befolkning är nu färdigvaccinerad och antalet fall av allvarliga biverkningar är extremt lågt. Vi vet därför att risken för allvarlig sjuka i covid-19 är elva gånger högre än att bli allvarligt sjuk av vaccinet. Så sakskäl är det inte som får folk att avstå. I vissa områden i större svenska städer är vaccinationstäckningen nästan hälften av den i andra områden i mindre landsbygdskommuner. Delvis kan det förklaras med bristande tillgång till information på ett språk man förstår. Annat beror på allmän misstro mot stat och myndigheter, många har ursprung i länder där det pågått väpnade konflikter eller social oro och normupplösning. Ytterligare en del klänger sig fast vid mer eller mindre snurriga eller ogrundade resonemang om påtagliga risker för sjukdom, hjärtmuskelinflammation och infertilitet hos ungdomar eller förändrad blodbild. Men är det hela svaret? När allt kommer omkring verkar många mot bättre vetande strunta i statistiken kring förekomst av biverkningar. Man är helt enkelt inte beredd att ta den lilla risken avseende sig själv, för att ge sitt bidrag till att hela mänskligheten kan uppnå fullgott skydd. För man är sig själv närmast. Det brukar ju ofta sägas att barn inte gör som föräldrarna säger, de gör som föräldrarna gör. Översatt till relationen enskilda medborgare och länder, kan man se ett tydligt mönster. Den 22 september i år saknade fortfarande över hälften av världens befolkning vaccinationsskydd. Ja, du gissar rätt. De oskyddade finns framförallt i fattigare delar av världen – i Afrika, Asien och Sydamerika, där folk inte fått tillgång till vaccin. Trots att smittan sprider sig som värst just där. Men det handlar inte om att vaccin saknas i ett globalt perspektiv. Nej, men den rikaste delen av världen är inte beredd att dela med sig tillräckliga mängder från sina lager av vaccin. Doser som de tidigt köpte upp i överflöd, för att de kunde och hade råd. För att de stod sig själva närmast. Och om inte ens de högst ansvariga i världen, våra statschefer, lyckas flytta fram gränserna för sin egen solidaritet – hur kan de då förvänta sig att deras egna medborgarna ska klara det? Kraften i deras vädjan att alla bör vaccinera sig blir därmed noll och intet. Vill ledarna få totalt uppslutning i vaccinationsleden, kanske de kan visa vägen genom att säkra en rimlig global vaccinfördelning.  Eller, omskrivet på ett annat sätt – ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” – i vissa situationer kan till och med en kommunist som Karl Marx vara värd att citera. För att den egna säkerheten ökar i takt med att även världens fattigaste människor får vaccinskydd, är ett argument som inte borde behöva nämnas.