Presskonferensen i den höge juristens trädgård, kort efter att våldtäktsanklagelserna mot honom lagts ned. Han beskriver sin oskuld, men även den aktuella kvinnans bedräglighet. Hon syns inte till. Därefter dokumentären med den kände komikern om livet som våldtäktsanklagad, friad i rätten. En av de anmälande kvinnorna dömdes för grovt förtal. I dokumentären lyser med de med sin frånvaro. Männen offer, kvinnorna förövare, alltså? Justitia, lagens och rättvisans gudinna står med en bindel för ögonen, vågskålen i ena handen och svärdet i den andra. Inte utan skäl är det vid domstolar hon står staty. För det är här rättvisa skipas. Av lagfarna domare, som tar sig an ett nytt, osett mål. Som i vågskålen lägger vardera sidans upplevelser av verkligheten. Som – när allt lagts fram och värderats – fäller svärdet till doms över den ene eller den andre. Kvinnor och män lika inför lagen – Justitia är ju blind. Ändå är det förvånansvärt sällan de som oftast anklagas för våld och övergrepp riktade mot just kvinnor – männen – döms enligt åtal. Lätt att uppröras, särskilt när kvinnan som anklagar mannen själv utpekas som brottsling i och med anmälan. Var går det fel? I lagstiftningen eller rättstolkningen? Säkert finns fall där domstolens rättstolkning är svårsmält, men det är knappast regel. I d s.k. bevismål ligger problemet snarast i att det helt enkelt är väldigt svårt att få fram vad som hänt. Parterna har oftast varit själva när det påstådda brottet begåtts och deras berättelser är allt domstolen kan döma på. Ändå hamnar vi här – att män med tvivelaktig kvinnosyn och minst sagt gränslösa sexuella beteenden framställs som offer. Svaret på det finns i samhällskulturen, som fortfarande tillåter män att ta för sig på kvinnors bekostnad. I alltifrån sexualitet till maktinnehav. I skolmiljön, på krogen likaväl som i styrelse- eller bolagsledningsrummet. TV-media spär på, genom att leka Justitia och så illa att bindeln faller till marken, vågen kantrar och svärdet svingar dit det blåser starkast vindar. Det är djupt olyckligt. Att en bransch med så mycket makt helt skjuter bredvid målet och bidrar till att framställa män som offer. Istället för att lysa igenom varför kvinnor som grupp ännu tjänar mindre än män, hur så få kvinnor lyckas nå makttoppen och varför så få män höjer rösten för att dela med sig av makten. Med media som en verklig kraft för jämställdhet, hade kanske domstolarna sluppit hantera dessa mål i första läget. Och Justitia hade fått vara ifred som hon är – en symbol för blind rättvisa för alla. Kvinnor och män.
Månad: april 2021
Vårtid i Östergötland!
Såhär i knoppningstider och ”med ögon känsliga för grönt”, är det lätt att bli lite nostalgisk över tidigare vårperioder. En bitterljuv känsla av saknad och glädje i minnen men också hopp om ljusare dagar, som spirande grönska alltid bär med sig. Denna vecka för 9 år sedan gick familjens flyttlass från Stockholm tillbaka till min barndoms Östergötland. En obetydlig händelse för omvärlden, en världsomvälvande händelse för oss. Valet att lämna den sjudande och växande huvudstaden med allt av sitt kulturella och intellektuella utbud, för en betydligt mindre stad om än med stolta storstadsanor, omgiven av utpräglad landsbygd. Folk höjde på ögonbrynen – varför? Idag skulle frågan kanske ställas annorlunda – varför inte? För något har hänt i de svenska flyttmönstren. Tidigare har den självklara rörelsen, egentligen ända sedan industrialismens intåg, varit i en riktning. Från landsbygd till städer. Från glest till tätt befolkat. Ingen regel utan undantag, 60- och 70-talens gröna våg utgjorde ett tillfälligt pendelslag i motsatt riktning. Vad ser vi då nu? Stockholm har för tredje året i rad negativt flyttnetto, fler väljer alltså att flytta därifrån än att flytta dit. År 2020 låg minus på drygt 8000 för staden och ca 5500 för länet. Och det är unga vuxna i familjebildande ålder som flyttar. Personer med resurser och lång tid kvar att förvärvsarbeta, betala skatt och konsumera alltifrån varor till tjänster och upplevelser. Och som kan sätta ytterligare kommunala invånare till världen någonstans. Med andra ord, en önskedröm för alla kommuner! Stockholms handelskammare oroas över detta, inte undra på det. En huvudstad som länge varit Sveriges tillväxtmotor men där de mest drivna och resursstarka lämnar, innebär på sikt inte bara problem för staden utan för hela Sverige. Men låt oss se det ljusa för ett slag. För vart verkar de vilja vända blickarna? Jo, om man får tro svenskt mäklarindex är det många östgötska kommuner som lockar dessa till sig. Huspriserna har senaste åren skjutit i höjden i orter som Finspång, Mjölby, Söderköping och Motala, med 25-procentiga ökningar. Självklart dragna framåt av attraktiviteten för Linköping och Norrköping. För det är nämligen i mixen av allt som det glimrar till. Det lilla, trygga och familjära med urskogar och naturreservat runt knuten, parat med de omgivande större städernas utbud av arbete, utbildning och nöjen. Och på bekvämt avstånd till Stockholm och världen. Det är här dessa unga ser en plats att låta rötterna gro för sig och sina barn. Kanske ett tillfälligt utslag av det senaste årets pandemi, med mycket av hemmaarbete och rädsla för trängsel? Mer troligt en generation med ny palett av värderingar. Där faktorer som trygghet, närhet till natur, familj och vänner – måhända påskyndade av covid-19 – kommit att övertrumfa sådant som status, flärd och hektiskt storstadsliv. Den östgötska regionen har alla chanser att locka ännu fler invånare, om alla 13 kommunerna jobbar för att visa upp vårt gemensamma erbjudande för omvärlden. En plats som inramas av tre givna besöksmål – i Norrköping, Vimmerby och Motala: norra Europas största djurpark, Kolmården; världens mest översatta barnboksförfattares egen temavärld, Astrid Lindgrens värld, och Sveriges blivande största etablering inom besöksnäringen, äventyrsanläggningen Lalandia. Platsen för Sveriges bästa familjesemester! Och säg vilken barnfamilj som inte skulle lockas av ett besök här. Och fler besökare nu, fler invånare på sikt – så nog våras det allt i Östergyllen!