INTEGRITETSPOLICY

Håller din åsikt?

Människan är lyhörd och anpassningsbar. Det är vår styrka. Och vår svaghet – särskilt när vi utsätts för påverkan av vår omvärld. Budskap som vevas om har en tendens att bli en sanning – vare sig den är det eller inte. Bra för den som driver opinion och vill få stöd för den egna linjen. Kanske är det därför vi dras med högerspöken och kommunistskräck i de politiska debatterna. Mindre bra blir det för en plats, grupp eller ett land som får negativa epitet klistrade på sig. Exempelvis att alla norrlänningar är tysta och tungsinta. Eller, som Donald Trump slog fast, att Sverige är ett av Europas farligaste länder på grund av hög kriminalitet. Svenskt Näringslivs rankning av kommunernas företagsklimat, visar även i år upp usla siffror för Östra Östergötland – Finspång, Norrköping och Valdemarsvik ingår i landets trettio sämsta företagskommuner på platserna 262, 263 och 269. Epitet som tillskrivs platser, grupper och tillstånd kan i viss bemärkelse anses korrekta. Det går nämligen alltid att hitta minst en norrlänning som inte säger mer än absolut nödvändigt. Men det betyder inte att det gäller dem alla. Ja, Sverige har väldigt stora utmaningar med mycket kriminellt aktiva ungdomar, framförallt bland killar med utomeuropeisk bakgrund uppvuxna i ett utanförskapsområde. Men innebär det att Sverige överlag skulle vara en brottsligt farlig plats? Nej. BRÅ:s statistik visar att första halvåret 2022 minskade antalet anmälda brott med 6 procent, jämfört med samma period året innan. I alla brottskategorier utom stöld- och tillgreppsbrott, som ligger på samma nivå som 2021. Nå, så företagsklimatet i våra kommuner då? Resultaten bygger på enkätsvar från en mindre andel slumpmässigt utvalda företagare, utan krav på kontakt med kommunen i något specifikt ärende. En slags temperaturmätare på kommunens näringslivsfrämjande arbete och en ögonblicksbild, som kan skifta beroende på enkätbesvararens syn just för stunden. Är då rankingen sanning? I så fall borde det knappt finnas ett enda företag i de sämst rankade kommunerna. Så är det inte – företag verkar i alla svenska kommuner. Våra låga siffror borde särskilt avskräcka företag från att alls starta eller etablera sig just här. Istället borde de söka sig enbart till platser som ligger topp 20 på listan. Såsom Säffle, Öckerö och Vansbro. Skulle dessa småorter objektivt vara så mycket bättre (hela 250 pinnhål upp) som rankingen anger? Svårt att tro. Trycket på företagsetableringar är påtagligt högt i östra Östergötland, även i vårt oroliga tidevarv. Och inte undra på det. God tillgång till högre utbildning, ett logistikläge i toppklass, närkontakt med Stockholm och kommunikationer för att nå hela världen samt en varierad arbetsmarknad med stort utbud av kompetens och arbetskraft. Det är goda förutsättningar som företagen vill åt. Därför väljer många att komma just hit, växla upp eller starta här. Därmed blir det skevt att stirra sig blind på ett ögonblicks jämförelse gjord av relativt få ur en hel samhällsgrupp. Är det kanske även så att det i näringslivsrankingen har smugit sig in lite missnöjesyttringar över samhället i stort? Det är lätt att vara missnöjd och klaga, men för att lösa problem räcker det inte att bara peka på andras ansvar. Så hur pratar du egentligen själv om din kommmun? Är du med och sprider klagans smitthärd, eller bidrar du aktivt till att hitta bra lösningar på verkliga brister? Falska sanningar tar inte bara en kommun skada av, utan i förlängningen även dess näringsliv.

Ungdomsidealet bär inte Sverige

Vi har en ny regering – där statsrådserfarenhet lyser med sin frånvaro. Av tjugoen har bara Ulf Kristersson och Tobias Billström tidigare varit ministrar och är väl förtrogna med hantverket. Övriga nitton, de flesta yngre än 50 år, får nu lära sig. Utifrån den dramatiska bild som regeringsförklaringen målade upp – krig, energikris och inflationsrally – hade nog gedigen statsrådserfarenhet kommit väl till pass. Istället har en 26-åring blivit minister. Kanske gick det inte att värva något av tidigare Reinfeldt-regeringars äldre statsråd? På ett plan förståeligt, varje regeringsbildare vill forma sitt eget lag. Men inom politiken verkar unga år vara just den tillgång som trumfar ut erfarenhet. Annie Lööf kliver av efter elva år som partiledare, nyss fyllda 40 år! Ebba Busch har vid 35 års ålder redan varit partiledare i sju år. Och politiken speglar samhället i övrigt. Det är symptomatiskt hur Sverige nedvärderar den kompetens som brukar följa med erfarenhet när år lagts till år. Kvinnor över 40 år har väsentligt svårare jämfört med yngre, att kallas till intervju för jobb som de med råge är kvalificerade för. Vad sänder vi egentligen för signaler till våra barn och unga om äldres värde och kunnande? Att de är gammal ”barlast” som man inte behöver lyssna på, vars erfarenheter inte förtjänar respekt? Att samhället styrs bäst av unga utifrån deras preferenser, medan vuxna existerar mest som ett slags serviceorgan för dem att förverkliga sig själva? Kanske har vi lurat oss själva – och barnen – i att alltmer tolka FN:s barnkonvention som ett ”carte blanche” för dem att få sin vilja igenom, vid äventyr att vi kränkt deras rättigheter. Kanske är det därför barn och unga på offentliga platser, i kollektivtrafik  och vid allmänna sammankomster tar mer plats än tidigare. De gör det också ofta på ett högljutt, aggressivt sätt som signalerar till vuxenvärlden att detta numera är deras domäner. Och alltfler vuxna är rädda för att röra sig ute, särskilt kvällstid. De saknar stöd att våga stå emot. Särskilt tydligt är det i vissa utanförskapsområden, där även mindre grupper av unga kan sätta skräck i en hel stadsdel. Vuxna har som kollektiv mer livserfarenhet och är klokare, vi har ett mer välutvecklat konsekvenstänkande än barn och unga. Och det förpliktigar. Vi får och kan inte abdikera från vårt ansvar att bära samhället framåt– med respekt för ungas behov, drömmar och rimliga önskemål. Så att de en gång kan ta över ansvaret, i takt med ålder och mognad. Det är vi skyldiga både dem och oss. Men ska det lyckas behöver gränser sättas och värdet av ålder och erfarenhet återupprättas. Att sträcka ut ”bäst-före-datumet” på befolkningen skulle inte bara ge vuxenvärlden förnyad kraft och styrka – det skulle gynna hela Sveriges framtid, när all vår samlade erfarenhet och kompetens ses som tillgångar. Här både kan och bör politiken visa vägen!

Den svenska tigern morrar högt

I måndags, efter valnatten, vaknade vi upp till en ny verklighet. Igen. I de allmänna valen har ett nationalistiskt parti återigen vuxit historiskt och samlar nu en femtedel av väljarkåren – 1 av 5 svenskar röstar idag på Sverigedemokraterna (SD). I det Sverige som fostrat efterkrigstidens barn har Socialdemokraterna (S) haft närmast monopol  på ”problemformuleringsinitiativet” och tolkningsföreträdet i det gemensamma samhällsbygget. Partiet var den maktkonstant, som med några års undantag av borgerligt styre, har programmerat svensken. Kollektiva lösningar, trygghet framför allt och lojalitet med systemet. Eftersom systemet skulle visa lojalitet med alla som stödde det, genom att leverera välfärd. Från envar efter förmåga till envar efter behov. Så lydde Statens ord. Lovad vare staten. I det hela låg också en förväntan att inte klaga, utan att vid behov knyta näven i fickan men ändå fortsätta göra rätt för sig. Och att tänka i solidaritet på sin nästa. Därav Sveriges oöverträffade position som världens största biståndsgivare per capita, och det heliga 1-procentmålet. Men 2022 års valsiffror talar sitt tydliga språk. Även om S gärna beskriver valet som en framgång, då de ökade en del jämfört med förra valet, vet alla att en enskild uppgång inte bryter en vikande trend. Som varat de senaste trettio åren. Borta är S-majoriteter och ett orubbligt maktinnehav i såväl kommun som stat. Borta är den självklara kopplingen mellan partiet och LO-rörelsen, där fler av medlemmarna idag röstar på SD och M än på S. Och borta är lojaliteten med den förda politiken. Väljarna vill ha annat. Inte rasism som statsideologi eller en polisstat. Inte ett allmänt påbud om folkdräkt till vardags och inte heller förbud mot kulturella uttryck som provocerar. Det är en för simpel analys att generellt avfärda SD-väljare som främlingsfientliga eller ”bruna”, även om man med fog kan hävda att partiets rötter ligger där och att det fortsatt finns krafter kring partiet som drar ditåt. Desto sorgligare då att så många svenskar sett detta som enda lösningen för att få det politiska etablissemanget att höra dem. Människor är inte dumma. De lever i verkligheten, den egna. Där det är på riktigt att tryggheten gått ned och gängvåldet gått upp. Att många som kommit till Sverige väljer att ställa sig vid sidan av det som av flertalet skulle betrakta som allmäntraditionellt svenskt. Att folk på riktigt känner sig svikna när polisen resignerar inför vardagsbrottsligheten, eller när sjukvården levererar mer köer än vård i tid. Frånvaron av tydlighet, med krav och förväntningar på alla invånare har möjliggjort detta. Att då hänvisa folk till sin idelogiska övertygelse – om att fortsätta visa mer solidaritet med behövande som finns utomlands eller kommer hit, än med dem som kommer härifrån. Att framförallt inte klaga. Att hellre knyta näven i fickan än att säga ifrån. Det är vad flera regeringar och ledande politiker praktiserat i årtionden. Och här någonstans uppstod glipan, den glipa i förtroende som en smart populist nu kan dra nytta av för att stärka sin maktbas. Vi såg det i USA:s Trump, vi ser det i Sveriges Åkesson. Andra världskrigets Sverige skulle heta neutralt, men alla visste var lojaliteten låg. Tyst, men ständigt på sin vakt över krigets skeenden. Det var den svenska tigern. Det som Sverige, Europa, USA och världen fått uppleva av omvälvande förändringar de senaste åren behöver mötas  – på riktigt. Inte av populism, men av lyhörda och starka politiker som vågar samla sig för att med kraft hantera de kriser människor faktiskt upplever – från det globala till det lokala. Om inte, lär det morrande vi hörde i valnatten övergå i ett vrål från käftar som effektivt kommer att slita vårt land itu.

Revalvera värdet av de mänskliga rättigheterna!

Efter förra veckans publicering, har kritiken mot Amnesty International varit hård och medlemmar har lämnat föreningen på aldrig tidigare skådat sätt. Inte konstigt att folk reagerar när fokus hamnar så snett. I ett pågående invasionskrig i Europa i våra dagar – i sig en osannolik företeelse – ligger alltså inte Amnesty’s största oro i Rysslands aggressiva och fullständigt urskillningslösa attacker på civila och militära mål runtom i Ukraina. Nej, den ligger i om Ukraina tar hänsyn till risken att civila mål ska drabbas, när man försvarar sitt land. Och sitt folk. Ett grovt felsteg, om än grundat i missriktad välvilja. Men det är ändå inte det stora problemet. Såsom ledarskibent Jakob Styrenius pekar på i NT (7/8), har organisationen tappat riktningen på sitt uppdrag och kopplingen till verkligheten, i sin iver att värna efterlevnad av krigets lagar. Amnesty har gått från att vara den skarpa rösten mot tortyr, utomrättsliga avrättningar och förföljelse i diktaturer och totalitära regimer, till en slags allmän intresseorganisation för att ”göra världen bättre”, med sociala rättighets- och klimatfrågor på agendan. Och de är i gott sällskap. Under lång tid har fler organisationer för mänskliga rättigheter (MR) såsom Röda Korset och Rädda Barnen, vidgat sina intresseområden så radikalt, att det för en MR-jurist inte längre är helt självklart att känna sig hemma där. För i botten ligger en förändrad syn på vad som egentligen är de mänskliga rättigheterna. Och samhället visar på riktningen. Stenkastarna i påskens kravaller som idkade våld för att ”försvara sin religion”. Kvinnan som talar ut i pressen om orättvisan i att familjen inte har råd att åka på semester. Mannen som trots avslag på sin asylansökan stannar kvar i landet olagligt, med eller utan hjälp av utomstående. Alla hänvisar de till sina ”mänskliga rättigheter”. Som om det vore fritt att tolka utifrån vad som passar en själv, och i stunden. Men det stämmer ju inte! De mänskliga rättigheterna är en uppsättning internationellt fastställda principer som tar först och främst tar sikte på människans inneboende värde, frihet och icke-diskriminering, de s.k. medborgerliga och politiska fri- och rättigheterna.De sociala, kulturella och ekonomiska rättigheterna är mål att sträva efter. Att som organisation tillåta – eller i viljan att framstå som god främja – denna glidning i bilden av vad en person kan kräva av sitt samhälle – det för nästan tankarna till vänsterinriktad politik. Men vad värre är, det riskerar att allvarligt urholka värdet av de mänskliga värden och  friheter, som på riktigt står på spel. I Ryssland, i stora delar av Afrika, Asien och Latinamerika. Eller i Ukraina, som bekant.

Ideologi trumfar retorik och valfläsk

Sommaren går in i sin senare del och just i år, liksom vart fjärde år, samlar sig Sverige till allmänna val. Den 11 september står slaget om vilka partier som bäst lyckas locka väljarkåren till sig. Flera av dem tycks vara ganska lika. Exempelvis förslagen om att stävja gängkriminaliteten låter ungefär på samma sätt – hårdare tag parat med fler förebyggande insatser. Så spelar det då någon roll vilket parti, eller regeringskonstellation, du lägger din röst på? Ja, absolut! För politik handlar i grund och botten om vilket samhälle ett parti vill skapa. Då räcker det inte med att bara lyssna till enskilda förslag som förs fram. Retoriken, d.v.s. argumentationslinjen för de olika förslagen, ger en vink om partiets syn på hur det framtida Sverige ska se ut. Vilket i sin tur tar sin inspiration i den ideologiska grund som det enskilda partiet står på. Hur stor egenmakt bör den enskilda individen ha? Hur stor och styrande ska statsapparaten vara, dels när det gäller ekonomiska reformer, dels rättsligt och socialt?  Var går gränsen mellan det individuella ansvaret och friheten, och det allmännas ansvar att skydda sina invånare? Svaren på dessa frågor ges inte i enskilda reformer eller utspel – det har vårt oklara parlamentariska läge tydligt visat oss. Numera kan Moderaterna lika gärna stödja ett förslag från Vänsterpartiet, som att Socialdemokraterna driver samma linje som Sverigedemokraterna i en specifik fråga. Men att just dessa partier skulle ha så mycket ideologiskt gemensamt kan man avfärda i samma stund som man läser deras respektive partiprogram. Där gömmer sig många särskiljande drag som, lagda i dagen, berättar en hel del om det samhälle partiet egentligen vill skapa. För det är skillnad. Så det gör skillnad vilket parti du röstar på. Till att börja med är det helt avgörande att du faktiskt hedrar den rättighet du åtnjuter i en demokrati som Sverige – gå och rösta! Hittar du inget som passar din övertygelse så rösta blankt, det är en nog så tydlig signal till makthavarna om att inget parti lyckats tilltala dig. Men lika viktigt inför att du ska lägga din röst, är att du tar reda på vad ditt val faktiskt skulle innebära. Och då inte bara för dig. Visst, plånboksfrågor brukar alltid vara lockande – inte undra på att partierna på sedvanligt vis slänger ut ”valfläsk” såhär de sista månaderna innan valet. Men är du verkligen en person som lättköpt sväljer ett lockbete? Eller som köper grisen i säcken? Såklart du inte är! Så kolla och jämför partiprogrammen! Vilket samhälle bidrar din röst till att skapa? Vad säger din inre moraliska kompass? Om du tar ett kliv bakåt och tittar på helheten, så kommer du se ett mönster träda fram. Vilka grundläggande värderingar som genomsyrar partiet. Vilket tillvägagångssätt som partiet tänker sig för att förändra samhället. Och har du en gång synat partiet i sömmarna, kan du lättare navigera bortom tilltalande retorik eller enskilda reformförslag som kan kännas lockande i det korta perspektivet. Så gör ett noggrant, väl övervägt och informerat val – det är biljetten till vår gemensamma framtid som du håller i din hand på valdagen!

 

Var den förändring du vill se

Svenskt Näringslivs årliga enkät om företagsklimat visar att kommunerna som helhet blir något bättre. Timrå och Vårgårda ligger högt. De är båda exempel på kommuner som ser sig som serviceorgan till dem som drar in skatteunderlaget, nämligen företagen. Här går företagens behov först. I Sörmland ser vi en svag uppgång, och även i kommuner som Eskilstuna, Katrinheolm och Nyköping. Större städer är dock sänken, ingen av landets 25 största kommuner når topp 100. Företagen där kräver förändring. Ingen nyhet, missnöjet är sedan länge. Så vad göra? Fortsätta klaga? Men vems ansvar är egentligen de dåliga resultaten? Kommunerna vill vända trenden men missar ofta dialogen med näringslivet, vilket gör att fattade beslut upplevs som gripna ur luften och flyger därmed över huvudet på den vanlige företagaren. Och vad gör företagen, då? Att skapa idéer värda att testa utgör ju själva grunden och ofta livsinställningen för entreprenörer och företagare. De som nu skriver ned sin egen kommun, vilka förbättringsförslag kommer de med själva? Och om de gör det, lyssnar kommunen? Förmodligen sker vare sig det ena eller andra, eftersom trenden kvarstår. Samma mönster går igen på fler utvecklingsområden. I FN:s Agenda 2030 finns 17 mål som ska uppfyllas till år 2035. Nuläget visar att världen lär få svårt att lyckas nå ett enda av dem. Varför? Världens ledare fattar beslut långt ifrån folks vardag. Insatta opinionsbildare och beslutsfattare gastar efter reformer som kanske skulle föra oss närmare hållbarhet på planeten. Men vem frågar den vanliga människan – dig och mig – om vad var och en av oss enkelt kan göra i vår vardag för att bidra i arbetet? Nej, precis. Ingen! De offentligt ansvariga skjuter över målet när de inte lyssnar till dem som sitter inne med de verkliga nycklarna till förändring. Företagsklimatet i en kommun får svårt att blomstra om företagen inte kan se vilka frön som planterats och ges chans att vattna sådden. På samma sätt kan världen inte bli en hållbar plats förrän dess invånare tydligt kan se att vad de gör i sitt eget liv och sin vardag faktiskt får effekt på helheten. All förändring börjar med dig själv, och där du har makten. I ditt liv, ditt företag eller din kommun – gräv där du står! Och är du inte nöjd med hur diket eller gropen blev – kasta då inte ned den i diket som försökte hjälpa genom att ge dig en spade, även om spaden visade sig vara fel. Visa istället vilken spade du behövde, greppa den och fortsätt gräva!

Vi har lösningen på gängvåldet

Ibland ser man inte skogen för alla träd. Hur länge har vi diskuterat den ökande kriminaliteten bland unga i förorten? Inte undra på, det är en pest som sprider sig och förstör livet för så många. Tidigare i större städer, nu även på mindre orter. I diskussionerna ligger fokus mest på kostsamma, politiska reformer. Men är det egentligen där skon klämmer? Vi har fler poliser än på decennier, med rätt att bära och bruka vapen och våld. Vi har en brottsbalk där alla upptänkliga missgärningar finns inskrivna. Vi har en sociallagstiftning som ger samhället rätt vårda barn och ungdomar när föräldrar inte klarar uppgiften. Som ska säkra skälig levnadsstandard även för den mest utsatta. Ändå plågar våldet Sverige, det vi gör vänder inte utvecklingen. Varför? Ett misstag är att lagstiftningen vi har inte tillämpas fullt ut. Om vi anser att långa fängelsestraff har avskräckande effekt, bör domstolens användning av de högre straffen i skalan bli regel snarare än undantag. Om vi anser att vissa barn behöver skyddas från föräldrarnas vård, måste socialtjänst och domstolar använda utrymmet i lagen om vård av unga (LVU), så att fler av dessa barn verkligen omhändertas. Lagstiftaren bär ett tungt ansvar att förtydliga sin vägledning i lagförarbeten och direktiv. Men också för att tjänstemän på alla nivåer ges det ansvar som kommer med tjänsten. Konkreta uttryck för mod och integritet, samt en genuin vilja att ta ansvar och verka för ett bättre samhälle – det borde vara lösen vid varje rekrytering i offentlighetens tjänst. Men det kanske allra största misstaget är vår övertro på just politiska system. Vi glömmer lätt befolkningens betydelse för samhällsutvecklingen. Karyn McCluskey är brottspsykolog vid polisen i Skottland. År 2005 fick staden ”utmärkelsen” Europas mordhuvudstad, men genom strategiskt samarbete med hela samhället har man lyckats vända våldsspiralen bland unga killar i Glasgows fattiga förorter. Enligt henne gäller det att först hitta grunden till våldet. Sedan att hindra spridning genom att slå hårt mot gängmedlemmarna och samtidigt erbjuda dem en väg ut som leder till framtidstro. Därtill alltifrån att stödja familjer eller blivande föräldrar och jobba med manliga förebilder i skolan, till att media beskriver utvecklingen som möjlig att vända. Nyckeln var att hela samhället såg problemet, som därmed blev allas ansvar att lösa. År 2017 var mordfrekvensen halverad. All förändring tar tid, men börjar med människor som höjer rösten och säger ifrån. Mot våld. Mot förtryck. Mot korruption och orättvisor. Att vuxna sätter gränser för sina och andra barns beteenden. Att de vårdar och värnar sig själva, sin egendom, sitt lokalsamhälle och det allmännas egendom. Det är i det enträgna slitet i lokalsamhällets vardag som vi kan erbjuda våra barn och unga framtidstro. När de får tydliga ramar för vad som är rätt och fel och för demokratins gränser. När normen omkring dem är att man jobbar eller studerar. När svenska är det självklara gemensamma språket. Mål 16 i Agenda 2030 är att nå ett fredligt och inkluderande samhälle. Varför skulle Sverige inte kunna sikta på ledartröjan även inom detta hållbarhetsområde? Men då krävs en trygg offentlighet som står som en garant för det som redan gäller, och som är ett stöd till alla goda initiativ som utgår från invånarna själva. För de som gick runt i Navestad i Norrköping i påskhelgen för att städa rent och plocka upp glasskärvorna efter upploppen – de behövde inga ytterligare system, lagar eller reformer. De förstod ändå att allt börjar med att ta och tillåtas ta ansvar för ens eget liv. Gräv där du står, rent konkret, men ack så symboliskt!

Klubben med hopp för en hel stad

Många känner stor oro över hur tillståndet i Sverige och världen utvecklas. Inte konstigt, vi lever i ett tidevarv där det blomstrande, harmoniska och trygga samhället med den eviga välståndsökningen visat sig vara en chimär. Tron om att allt ska fortsätta så, och bli ännu lite bättre för varje år, har kommit på skam. Som en vas som krackelerat i glasyren. Men sprickorna i ytan till trots, hålls ändå helheten ihop av de delar som – tack vare sin inneboende styrka – bär sina omgivande, svagare partier. Och så är väl livet självt, och också det samhälle som vi lever i och skapar? För inget samhälle är svagare än sin starkaste länk. Ofta används begreppet på motsatt vis, men varför ska vi fokusera på det negativa? Kanske särskilt i svåra och prövande tider är det viktigt att lyfta fram det positiva i stort och smått. Det som får oss att känna glädje och stolthet. För det bär oss igenom alla utmaningar och svårigheter. I Norrköping har sportsliga framgångar och motgångar länge varit en säker mätare på stadens mående – ett Snoka på dekis har skapat nedsjunkna axlar och trulig uppsyn. Ett Peking i toppform och stadens invånare har glädjeglittrat ikapp med guldet. Kanske just för att det egna lagets liv och leverne till viss del symboliserar och speglar det egna livet. Ett liv, ett lag, helt enkelt. Fast vad vi nu ser växa fram kanske mer borde beskrivas som en klubb, en stad. För den positiva utveckling vi sett skapas i Dolphins på senare tid är inget annat än ett verkligt styrkebesked. Till glädje inte enbart för basketklubben, utan för hela staden. Från att ha stått på den ekonomiska ruinens brant så sent som 2019, till att 2022 stå med både herr- och damlagen i SM-final. Det är riktigt starkt. Att damerna i rollen som underdogs, sedan bärgade SM-guldet på hemmaplan är faktiskt smått fantastiskt! Lägg därtill att klubben har lyckats locka hit den ena av Sveriges två enda gymnasieutbildningar inom basket med riksintag, s.k. RIG. En utbildning där alltså landets främsta talanger söker och tas in i klassen. Allt detta, i kombination med en stor bredd och spets även på ungdomssidan, liksom ett återkommande topplag inom rullstolsbasketen, har bäddat för Norrköping som en av svensk baskets verkliga metropoler. Klart att sådant skapar positiva konsekvenser. Spetskompententa lärare krävs till utbildningen, och lokala och inflyttande unga talanger kan fortsätta utvecklas här. Det ger fler barn och ungdomar framtidstro och hopp, inte minst i områden där många andra vägar än den sportsliga känns hopplösa att ens försöka slå in på. Och är det något vi behöver, så är det att förmedla hopp till dem som nu växer upp. Att framtiden må kännas osäker och skrämmande, men att Putin eller gangsterbossarna inte ska tillåtas diktera deras livsvillkor. Att det finns vuxna runtomkring dem, som inte hänger med axlarna och säger att inget spelar någon roll, att det är kört. För det är inte sant. Dolphins, klubben med dess fantastiska spelare och coacher har just visat på motsatsen. En klubb som just nu lyfter en hel stad. Som visat ungdomarna att även en underdog kan vara med och påverka hur vägen framåt ska gestalta sig. Och kanske att Dolphins styrka och glädje till och med kan ge resultat i Allsvenskans kommande omgångar?  Det lär vi väl bli varse, när vi ser var axlarna sitter på invånarna längs Södra Promenaden. Ett liv, ett lag, en klubb, en stad.

Kriget – en patriarkatets rörelse

Häromdagen firade vi internationella kvinnodagen. Åtminstone i Sverige och i länder och samhällen, där jämställdhet är ett mått på demokratisk standard, civilisationsgrad och ett mål i sig. Samtidigt duggar rapporterna om övergrepp mot civila nästan tätare än missilerna och raketerna i Rysslands invasionskrig mot Ukraina. Vi ska kalla saker vid dess rätta namn – Putin och hans regim har oprovocerat invaderat och gett sig på att kriga mot ett fredligt sinnat och demokratiskt orienterat land. Oavsett vilka omskrivningar de försöker sig på är detta krig. Krig i Europa. Invasionskrig år 2022. Orden känns så overkliga och förlåt uttrycket, så omoderna, att vi alla blivit lite tagna på sängen av den brutala verklighet vi nu bevittnar – kriget är grymt. Eventuella ambitioner om jämställdhet verkar vara det första som får stryka på foten, när män med makt känner att deras livutrymme blivit för litet för deras egon. Och kvinnorna, de reduceras till måltavlor, som det tycks, helt oberoende av om de är höggravida eller födande. Eller om de i humanitära korridorer försöker skydda sina barn från striderna. Mönstret går igen i alla krig och konflikter – normupplösningen i dessa samhällen gör att förmågan att skilja på mänskligt och omänskligt snabbt går förlorad. De som uppfattas som mest hjälplösa och med minst makt drabbas hårdast. Så det är inte för inte som systematiska våldtäkter av kvinnor i väpnade konflikter är vanligt, tack och lov numera klassat som en krigsförbrytelse inom den internationella rätten. Det är alltså ett brott mot krigets lagar. För att döma över sådant finns internationella brottmålsdomstolen i Haag. När konflikter blivit långdragna och kränkningarna omfattande har det också flera gånger upprättats krigstribunaler i krigets närhet, såsom i fallen med f.d. Jugoslavien och Rwanda. Men att på grundval av sitt kön gång på gång tappa det man uppnått i form av inflytande, makt och människovärde – hur kan sådana kränkningar av kvinnans mänskliga rättigheter gottgöras? Vart ska alla kvinnorna i detta och andra krig vända sig för att få upprättelse? Svaret är att det går inte. Det är helt enkelt vunna segrar som omintetgjorts. Det blir till att börja om igen. I Sverige firar vi i år ett sekel av verklig demokrati, alltså hundra år då även kvinnors röst har räknats lika som männens i allmänna val. Men kvinnors röst i andra sammanhang tillmäts ännu inte alltid samma betydelse. Och det är där, i de gamla patriarkala strukturerna, vi hittar sådant som Putins krig mot Ukraina. För den som undrar hur man skulle kunna förhindra krig är detta intressant information. Fostra dina söner till jämställda män, och världen kommer att bli mindre våldsam. Det stämmer i den lilla världen, exempelvis ifråga om mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Så varför skulle det inte funka även i den stora? Och det centrala ordet här är makt. För det är först när fler män och länder förstår att det inte är när makt koncentreras utan när den delas jämlikt, som maktbalans uppstår. Det gäller såväl inom äktenskapet, som i samhällen och länder emellan. Kriget går inte Putins väg. Vem vet – kanske hade han haft större framgång i sina storryska ambitioner om även han hade noterat den 8 mars. Och då inte som en enskild händelse, utan som en av alla de 365 dagar då kvinnans rättigheter ska tillmätas samma betydelse som mannens.

Framtiden ligger för dig!

Högskoleprovet skrivs lördagen den 12 mars. Välkommet för alla som vill få en chans till högre utbildning. Med de släppta covid-restriktionerna kan också fler skriva provet. Covid-pandemin har brutalt blottlagt sårbarheten i vården, skolan och samhällsservicen. En brist på personal sedan länge har, i kombination med denna vinters sjuknivåer, på allvar utmanat stabiliteten i samhällssystemet. För personer som jobbar med utvecklingsfrågor i offentlig sektor har kompetensbrist varit ett ”modeord” det senaste decenniet. Dags att medborgare i Sörmland och runtom i landet får inse vikten av sina framtidsval. För egen del. Men även för det omgivande samhällets funktion. Och att välja en väg som leder vidare – till arbete, studier eller utveckling. Bort från missnöje, passivitet eller utanförskap. Nämnda lördag arrangerar Nyköpingsregionen Framtidsdagen – en inspirationsdag som ska visa prov på val individer kan göra för att bli eller fortsätta vara gångbara på arbetsmarknaden. Nu och i framtiden. Vilka är behoven de kan matcha, då? Eller snarare, vilka behov kan de inte matcha? För nästan alla branscher och sektorer verkar söka med ljus och lykta efter kompetens. Vård- och väldfärdssektorn, där man söker läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och barnmorskor. För att inte tala om lärare och förskollärare. I servicesektorn behövs kockar och kallskänkor liksom buss- och spårvagnsförare. Inom industrin efterfrågas operatörer och maskinförare, liksom civilingenjörer med olika inriktning. Gärna mot det digitala. Också byggsektorn skriker efter målare, plåtslagare, svetsare och snickare. Vägen framåt ligger alltså öppen för alla, tycks det. Ändå söker inte tillräckligt många till utbildningar inom yrken med störst brist. Hur är det möjligt, samtidigt som Sverige har en av EU-ländernas högsta arbetslöshetsnivåer? Någonstans klämmer skon. Eller kanske på flera ställen. För hur villiga är egentligen personer utan jobb, att verkligen göra sitt yttersta för att skaffa sig en utbildning – och just en som efterfrågas av arbetsgivare? Hur samordnat och effektivt arbetar myndigheter, kommuner och regioner för att snabbt få fram de utbildningsplatser som behövs? Och näringslivet, hur bra är det på att engagera sig så att utbildningar innehåller vad som krävs för att möta (morgon-)dagens kompetensbehov på arbetsmarknaden? Alla kan säkert göra mer. Men ansvaret för att välja liv ligger till sist alltid hos den enskilde. Så du! Gör ditt framtidsval, men gör det med omsorg. Inte bara om dig själv, utan även om din nästa och det Sverige du vill bidra till!

REFERENSER

Robin & Björk - Made in Sweden