Kategori: Okategoriserade

Det brinner i förorten. Ungdomar utan framtidstro och en gnista av provokation är allt som behövs för att tryckkokaren ska smälla. Jobbmöjligheter, utbildningsmöjligheter, livsmöjligheter som stannar vid just möjligheter och inte faktisk tillvaro. Hur kanaliseras summan av all den frustration som en människa kan bära på, när ens drömmar om ett bättre liv i ett nytt land gått i kras? Och där skärvornas vassa kanter skapar fler sår, i ens barn. Där de låga förväntningarnas rasism gör att majoritetssamhället bidrar till att tron på den egen förmågan tappas bort i processen. Och där förändringar av sammansättning i personalstyrka eller styrelserum skrivs in med tjusiga formuleringar i planer som aldrig sätts i verket på riktigt. De finns där. För att lagen kräver det, men den verkliga drivkraften för att genomföra förändringen saknas. Vårt ”status quo-bias” säger oss människor att vi inte vill ändra, och förändras. Det vi känner till är tryggast, och det gäller såväl den som räknar sig till majoritet, som den i minoritet. Bland annat dessa frågor diskuterades från scenen i förra veckan, på FIN dag som är Östergötlands största arbetsmarknadsmässa med fokus på mångfald och inkludering. Vi skulle kunna dra en tydlig parallell till klimatdiskussionerna som präglar världen just nu. Alla förstår vi på ett plan att vi behöver ställa om till ett frossilfritt liv, men när det kommer till kritan klarar de politiska världsledarna inte av att satsa tillräckligt. Nuläget är lite för bekvämt. Kanske för att effekten av klimatförändringarna ännu inte drabbar dem personligen fullt ut? Men hållbarhet är som bekant inte bara klimatfrågor. I Sverige står vi nu i ett vägskäl, vart ska detta land ta vägen framåt? Ska gängens framfart och frustrationen hos vanligt folk över den ökande otryggheten och kriminaliteten styra våra val? Eller finns det vägar som handlar om att bygga broar och öppna upp för möjligheter? Kanske sitter var och en av oss rentav på några av nycklarna? Viktiga frågor! Men ännu viktigare är kanske de svar som gavs av mässdeltagare med djup insyn in hur Sveriges utanförskap ser ut och ökar. Se människan – inte utseendet, klädseln eller hudfärgen, var ett svar. Förvänta dig och ställ krav, men ge rimliga förutsättningar att kunna leverera på kraven och förväntningarna, var ett annat. Tillsammans, var ytterligare ett svar liksom att alla samhällssektorer behöver bidra. Vi vet att efterfrågan på arbetskraft och personal är fortsatt enorm i mängder av branscher och sektorer på arbetsmarknaden. Vi vet att många av jobben finns i offentlig sektor men även i näringslivet. Vi vet att företag som inte lyckas spegla sin marknad, d.v.s. ha anställda som  representerar flera olika samhällsgrupper, kommer att få svårt att överleva i en allt tuffare konkurrens. Ändå valde förvånansvärt få potentiella arbetsgivare och företag med anställningsbehov att delta under mässan. Hur är det möjligt? Flera fastighetsaktörer i socioekononmiskt svaga områden ser sociala insatser, inte som ett infall av särskild godhet utan som en investering som kan räknas i pengar. När förstörelse och nedskräpning minskar och fler kommer i arbete ger det ökad vinst för bolaget. Att inte även andra bolag skulle kunna lösa samma ekvation för sin verksamhet, det köper jag inte. Därför blir den bistra analysen att det inte är i affärsmöjligheten bristen ligger, utan i att inte vilja ändra det som känns tryggt och bekant. Synd bara, att om vi alla fortsätter i den riktningen kommer snart inget längre att kännas tryggt och bekant. Vare sig i den egna verksamheten, vår stad eller i Sverige som land.

Sverigebilden är numera rejält tilltufsad. Landets image med hög levnadsstandard, innovationsförmåga och en trygg demokrati har alltmer solkats till följd av skenande kriminalitet, en sviktande krona och allt sämre tillväxt- och innovationsnivåer. Investerare och talanger tvekar inför att satsa här –  för vart är landet egentligen på väg? Vårt varumärke är skadat och alla behöver vi hjälpas åt – politik, offentlighet, näringsliv och medborgare – med att återupprätta en trovärdig bild av varumärket Sverige. Landet vi älskar och vars storhet vi så gärna vill återse. Våra varumärken är ”kronkursen” på en öppen marknad. Vare sig det gäller ett lands konkurrenskraft, kommuners kraft att öka sin inflyttning eller företags förmåga att attrahera kunder. För det som ett varumärke kopplas till lockar eller avskräcker kunder. Därför är det viktigt att säkra kontrollen över vad det egna varumärket förmedlar. Företag som BMW, Gucci och Haglöfs borde vid det här laget ha många pannor lagda i djupa veck. Deras varumärken har mer eller mindre tagits över av kriminella element, som använder dessa som symboler – både för tillhörighet till ”outlaw-kultur”, och som ett sätt att maktdemonstrera gentemot skötsam medelklass. I stil med: – Tro inte att detta enbart är något för er. Vi tar över det ni vill ha, med våld om så krävs. Och utöver att gängens kaxighet växer sig starkare i takt med symboliska erövringar, försvagas dessa varumärken. För vilken ungdom vill gå på sta’n i en vindjacka med risk för att bli tagen för gangster eller, ännu värre, bli föremål för våld? Och eliten vill bara ha den lyx som väldigt få kan komma åt.  Så fort det bli allmängods sjunker också statusen på varumärket. Men ett varumärke kan också stärkas genom att kopplas till positiva värden, såsom social eller ekologisk hållbarhet. Vill man bidra till ett bättre samhälle och i så fall hur? Det tål att tänkas på, inte minst i tider av lågkonjunktur – för den som bäst rustar sig och kan konkurrera med nya värden när det vänder, blir en vinnare. Övriga står kvar och stampar. Exempel som Biokraft, ett börnoterat bolag som samarbetar med lokala bönder för minskade utsläpp och bra avkastning, visar vägen. De skapar en ny berättelse om företagen byggda på vad de vill för framtiden – både för sig själva och för samhället. Och går stärkta ur det. Om alla företag gjorde så – vilken tillväxtpotential som skulle frigöras! Kanske något även för kommuner och staten Sverige att tänka på?

Bistra ekonomiska tider i Sverige! Räntenivåer som i och för sig inte är onormalt höga, men som ter sig ganska oskäliga för en befolkning som vant sig vid nästintill nollränta på bolånen under många år. Högre priser i mataffären får folk att ändra köpbeteende – från att unna sig lyxmaten till helgen handlar det mer om att hitta vettiga vardagsalternativ som inte tömmer plånboken. En lågkonjunktur som dundrat in, med bromsande näringsliv och tilltagande arbetslöshet som följd. Oron för hushållens ekonomi gnager hos många människor.  Likaså i de offentliga leden – sparpaketen i kommuner och regioner avlöser varandra i nyhetsrapporteringen. Statens bidrag ger viss lindring, men en fullständig kompensation för detta klarar inte ens en välskött statsekonomi som den svenska av. Regeringens val av reformer har debatterats. Det är för små bidrag till kommunerna, för stora skattesänkningar till fel grupper och för lite av strukturreformer för att rusta Sverige framåt. Men en sak som sällan hörs är vad som egentligen finns att reformera kring, att satsa med. En del kommentarer över minskade anslag framstår som att våra gemensamma skattemedel i riket vore en oändlig resurs, en brunn att ösa guldpengar ur. Trots att vi alla vet att så ju inte är fallet. Exempelvis Sveriges Radio måste göra spara 200-250 miljoner årligen framöver ur en totalbudget på 3,2 miljarder kr. Vd Cilla Benkö låter meddela att ”programverksamhet kommer att beröras och personal kommer att sägas upp”. Ja, det får man verkligen hoppas, skulle man ha lust att säga! Inte för att det på något sätt finns ett egenvärde av att få mindre av svensk pulib service- radio, själv är jag en inbiten fantast av såväl P1 som P2. Men, för att det annars skulle betyda att man sitter med mer pengar än vad verksamheten motiverar. Samma resonemang vore främmande i en barnfamilj, där ena föräldern blivit arbetslös och man inte skulle inse varför drömmen om en härlig semesterresa just gick i kras. I bistra tider måste vi alla rätta mun efter matsäck. Då håller tyvärr inte argument om att just den egna verksamheten är så viktig att den inte kan behöva effektivisera eller, ibland, till och med spara in. Däremot är rättfärdigheten i fördelningen av skattemedel central, såväl mellan olika samhällsgrupper som mellan olika verksamhetstyper och geografiska områden. Det är därför positivt att kloka frågor apropå detta på senaste tiden har rests ifrån Östergötland. Sophia Jarl frågar sig hur rimligt det egentligen är att en enskild kommun såsom Norrköping, eller Gävle, ska bära det tyngsta ekonomiska ansvaret för en symfoniorkester. Ska inte staten vara med och säkra tillgången på en sådan typ av central institution för det svenska kulturutbudet? Mot bakgrund av det ekonomiska läget kan Region Östergötland tvingas stänga igen landets enda post covid-mottagning för barn. Ett dråpslag för alla barn och unga som lider och hindras i sin utveckling av detta tillstånd. Men hur rimligt är det att en ensam region har ansvar för säkra tillgången till denna typ av behjärtansvärd och viktig vård, som behövs för landets alla drabbade barn? Frågan om statens övergripande ansvar för samhällsviktiga funktioner såsom sjukvård, skola och kultur behöver tas upp till förnyad, politisk diskussion. Och då utifrån den viktiga grundförutsättningen som varje god hushållekonom borde ha som hederprincip – det är det ekonomiska utrymmet som måste styra valen, inte drömmen om vad man kunde gjort om slantarna var fler.

Vågorna går höga i kulturdebatten som blossat upp här i Norrköping. Eller debatt, det börjar mer kännas som ett krigslarm. Tongångarna har vid det här laget nått sådana höjder att troligen endast en koloratursopran skulle kunna göra sin röst hörd. Och det känns väl märkligt, särskilt med tanke på hur få av befolkningen, här i sta’n och för övrigt, som rimligen känner till begreppet. Men kultur gör vi nu alla anspråk på att värna. Och rätteligen så, för handen på hjärtat – vad vore ett samhälle, ett land, en stad, utan dess kultur? Särskilt i en stad som Norrköping, vars identitet som industriarbetarstad över tid och genom idogt arbete i flera generationer, har förbytts till en kulturstad. Av rang. Men vilken kultur? Ska vi bevara Norrköping som kulturstad behöver vi inte bara värna kulturen som ofta avses som ett gemensamt begrepp för olika konstarter. Vi behöver hitta, fram eller åter, till ett tilltal som ömsesidigt låter olika åsikter komma fram, vädras och värderas men med respekt för vår meningsmotståndare. Att ta ära och heder av en annan person skapar inte god samtalskultur. Och är därmed inte god kultur överlag. Med sorg och en växande klump i magen ser jag vettiga och kloka människor som nu står i varsitt dike och inte kan se varandra genom dimman av alla känsloargument. Förblindade av de svartvita föreställningarna om vad som är sant och rätt. Det grå, vad som i grund och botten är fakta, verkar sekundärt. Var finns de som faktiskt försöker ta sin motståndares perspektiv, om så bara för ett ögonblick? Kanske finns det ett korn av sanning även där? Eller ett visst fog för den bitvis skarpa tonen? Vad är egentligen rätt och fel? Eller kanske mer relevant, vad blir rätt eller fel i det långa loppet? Personligen våndas jag verkligen över frågans komplexitet. Så vem är jag att döma? Men jag vågar åtminstone erkänna det. Att det mesta går i gårskalor. Så även kulturfrågorna. Som en person med borgerliga värderingar och med ett starkt intresse och delaktighet i stadens kulturliv – både som utövare och konsument – tänker jag att det måste gå att prata om kultur utan ideologiska skygglappar. För kulturen är så mycket större än en specifik majoritets politiska prioriteringar  – den är en del av människans själva väsen, utan vilken mycket av det som skiljer oss människor från andra djur hade gått förlorat. En stad utan kultur saknar själ. Men en stad som inte kan ge sin befolkning grundläggande samhällsservice blir snart en ociviliserad, ja, rentav en okultiverad plats. Vi måste alltså klara av att se detta med balanserad och höjd blick. Och helst hitta en gemensam väg framåt. Vad kan vi då enas om? Jo, att vi alla älskar Norrköping och dess särprägel som kulturstad av rang – ingen vill staden illa. Alla verkar också ense om att kultursektorn inte kan undantas i tider där tuffa ekenomiska prioriteringar måste göras. Frågan är snarare hur mycket den ska vara med och spara. Och hur. Vi bör alla också kunna enas om fakta, det finns inget beslut om försäljning av Louis de Geer, än mindre om nedläggning av SON. Återstår då att diskutera kärnan i det hela – hur ekonomiskt möjlig eller rimlig vore en privat entreprenad för Louis de Geer konsert & kongress? Eller för den delen, hur ekonomiskt rimlig är nuvarande subventionsgrad på biljetter till de större kulturscenerna utifrån ett fördelningspoltisikt perspektiv? Och till sist, hur kan kommande besparingar göras så att de fria kulturutövarna stärks i allt detta? Det är ju trots allt summan av bredd och spets i yttringarna som skapar den kultur vi vill ha. Och som Norrköping så väl förtjänar!

Vi har upplevt en sommar som många inte tänkte sig. Den mer eller mindre ”utlovade” värmeböljan från 2018 gick aldrig i repris här. Däremot slogs nya värmerekord i andra Europaländer. Och bränderna i Kanada, på Hawaii och Rhodos lär vi sent glömma. På hemmaplan är bilden tudelad. I en undersökning nyligen gjord av Novus på uppdrag av Fossilfritt Sverige, visar svaren att en majoritet av svenskarna tror att utsläppen här ökar. När fakta i frågan är att de successivt har minskat ända sedan 70-talet, vilket bara 8 procent kände till. Vore det enbart för Sveriges framgångar och fortsatta ansträngningar skulle Parisdeklarationens mål om max 1,5 graders temperaturhöjning kunna nås till 2030. Problemet är bara att verkligheten är mer komplex, vi är ju en del av världen. I Kina har koldioxidutsläppen under sommaren nått nya rekordnivåer, när fler kolkraftverk byggts ut för att lösa nedkylning av boende- och arbetsmiljöer under sommarens extremhetta. Då hjälper det föga att man samtidigt satsar stort på utbyggnad av sol- och vindkraft. Så på ett sätt måste vi ge de som deltog i undersökningen rätt  – det känns hopplöst att nå klimatmålen med nuvarande utsläppsnivåer. Om vi tittar globalt, vill säga. Och det måste vi, för klimatpåverkan känner inga landsgränser. Sverige är på helt rätt väg. Europas chans att nå målen har ökat kraftigt, tack vare det nya systemet för utsläppsrätter som klubbats i EU-parlamentet och som lär förändra hela den europeiska spelplanen i positiv riktning. Det alarmerande är istället att några av våra största länder geografiskt, befolkningsmässigt och vissa även ekonomiskt – såsom Kina, Indien, Ryssland, USA och Brasilien – inte förmår mer i sitt omställningsarbete. Då hjälper inte domedragsprofetior satta i svensk eller europeisk kontext. Vi ska istället lägga vår kraft och energi på att med såväl våra innovationer och know-how, som våra resurser, snabba på omställningen där. För att maximera nyttan av våra gemensamma ansträngningar. Och vi ser nu en gryende ”tillnyktring” bland såväl opinionsbildare som forskare inom miljö- och klimatormådet. Fler rör sig i riktning bort från mer alarmistiska undergångsscenarion till den mer nyanserade bilden av att det är bråttom att förbättra klimatet, men att jorden inte kommer att gå under. Samt att denna fråga inte trovärdigt kan adresseras på annat sätt än globalt. Om inte av medmänsklighet, så av krasst ekonomiska skäl – eftersom insatser alltid bör göras där de ger mest ”valuta” för pengarna!

Det är intressant hur bilder av verkligheten skapas. Svenskar funkar i det avseendet som de flesta andra folk – vi har lättare att ta till oss det som vi kan se, och det som ligger närmst i vårt medvetande. Samtidigt gör det oss enögda, och vi missar ofta viktiga aspekter som ryms i en större helhet. När du står helt nära en stor målning, kommer du absolut att kunna avgöra enskilda penseldrag och färgerna – på just den delen av tavlan. Men för att se hela tavlan behöver du backa ett antal steg. Ofta ser du då också att motivet och färgskalorna inte alls längre är desamma. Med ett större perspektiv överblickar du helheten, kan värdera färgernas skiftningar och dessutom låta ljus och skuggor falla på flera vis, så att tavlans motiv hela tiden framträder i nya nyanser. Ungefär på samma sätt skulle vi behöva förhålla oss till våra bilder av verkligheten. Flera år av intensiva debatter om klimathotet i politik och media, har gett en alarmerande bild av att Sveriges utsläpp ökar. Över halva befolkningen tror att så är fallet, enligt en nyligen gjord Novus-undersökning. Men forskning och data visar på det motsatta – Sveriges utsläpp minskar och har gjort det i flera decennier. Fast detta kände enbart 8 procent av befolknngen till. Det är global sett som utsläppen ökar och måste minska om vi ska nå Parisavtalets mål om max 1,5 graders uppvärmning och mål 13 i Agenda 2030. Följaktligen är det i de länder som släpper ut mest koldioxid som insatserna behöver intensifieras, egentligen inte lika mycket här. Det bästa Sverige då kan göra är dels att sätta tryck politiskt på dessa länder att öka sina ambitioner, dels att bidra med teknisk know-how så att just de länderna kan minska utsläppen hos sig och därmed globalt. När vi ser helheten kan vi bättre analysera och därefter agera på ett mer effektivt sätt. Ett annat område där bilden skevar betänkligt är den av brottsligheten i vårt land. Vi möts numera ständigt av hemska nyheter om skjutningar, sprängningar och vålsamma uppgörelser. Det stämmer förstås att vi har en extremt uppåtgående spiral av våld – i vissar kretsar och just ifråga om det grova våldet kopplat till gängkriminalitet och droger. Det som mindre ofta kompletterar bilden av tillvaron är det faktum att brottsligheten i Sverige faktiskt minskar och har så gjort över tid. Det gäller både våldsbrott sett till helheten och annan s.k. vardagsbrottslighet såsom inbrott, stöld och förstörelse. Folk är helt enkelt lite mer skötsamma överlag. Och det är först när vi ser den stora och avgrundsdjupa avvikelsen från den i övrigt hyfsat skötsamma normen, det är då vi kan sätta in insatser för att skapa varaktig förändring. Insatser som tidigt skapar starka skyddsbarriärer runt barn och ungdomar i riskzonen för att hamna i kriminalitet. Att enbart möta utvecklingen med repressiva åtgärder såsom hårdare straff, kommer att funka ungefär på samma sätt som om vi tvingar svenskarna att bära den globala bördan för att komma tillrätta med jordens klimatutmaningar. Det ser handligskraftigt ut, i det korta loppet. Men för att komma med de mest nyanserade och samtidigt träffsäkra lösningarna som också håller över tid, krävs att vi vågar backa och med öppet sinne ta in hela den dramatiska och mångskiftande tavla som är vår verklighet.

Vad är väl en liten människa i det stora världsalltet? Inget och allt, på en och samma gång! Det är faktiskt sant – varje person påverkar världen. Samtidigt som ingen enskild kan bära ansvaret att förändra en hel planet, det gör vi bäst tillsammans. Det handlar mer om vilken innebörd vi tillskriver begreppet ”världen”. Är det hela jorden och alla dess länder? Är det familjen, närmsta omgivningen eller lokalsamhället? Vårt svar har avgörande betydelse för hur vi tenderar att agera. De flesta människor kan lättare känna engagemang för det som händer i deras närhet, det som påverkar deras liv och vardag. En bilolycka hemma upprör, samma sak i Indien omskrivs inte. Kopplat till närhet är också känslan av kraft att påverka. En kraft som lätt dör, om tanken att förändring är möjlig inte kan bekräftas. Allt förändringsarbete har någon gång startat i det lilla, oavsett hur stor rörelse det må ha satt igång. Och med en tro på att man har kraft att göra skillnad oavsett ålder, bakgrund eller status. Två tydliga exempel – Greta Thunbergs enskilda fredagsstrejker utanför riksdagen lade grunden för den globala rörelsen Fridays for Future. Den svarta kvinnan Rosa Parks som, ombord på en buss en dag på tidigt 60-tal i den amerikanska sydstaten Alabama, vägrade att följa raslagarna tände därmed en av gnistorna för den amerikanska medborgarrättsrörelsens framväxt. Och här står vi nu, med en global klimatkris. Moder Jord är, såvitt vi vet nu, den enda planet som kan bära mänskligt liv. Om människan som art ska överleva på sikt, behöver vi alltså rädda planeten från överhettning. Världens ledare är de som kan och behöver göra de stora, systemskiftande förändringarna. Men trots alla möten kring Parisavtalets åtaganden om 1,5 graders gräns för jordens uppvärmning, verkar de ha svårt att sätta kraft och medel bakom sina fina ord. Diskussionen från forskare och intresseorganisationer  – och även en del politiska företrädare – har tyvärr mest drivit på människors känslor av skuld, dåligt samvete och skam. Genom skräckexempel såsom insektsdöd, svältande isbjörnar och skövlade djungler parat med köttskam och flygskam, har man byggt en mörk och hemsk bild av världen. Och trots att varje del i sig är korrekt och behöver avhjälpas, blir det orimligt för en enskild invidivd att bära ansvaret för allt det på sina späda axlar. Istället ökar risken att man värjer sig för fakta, och struntar i att lyssna alls. Än mindre orkar agera. Förändring kommer inte främst av system, krav och regler. Utan ifrån en övertygelse och vilja att göra rätt och gott. För att man vill överleva själv, och låta framtidens avkommor överleva. Det låter kanske egoistiskt men det är helt naturligt. Överlevnadsinstinkten slår till först när det verkligen berör. Därför är kanske det viktigaste alla beslutsfattare, opinionsbildare och personer med sakkunskap kan göra just nu, att visa på möjligheter att göra skillnad i det lilla. Och faktiskt, något börjar hända i det offentliga samtalet! Sveriges Radio P1 hade senast i veckan ett inslag i ämnet. En undersökning  gjord av Fossilfritt Sverige och Nordiska rådet visade att männsiskor är pessimistiska till att världen ska lyckas med klimatomställningen. Slutsatserna från radioprogrammets namnkunniga deltagare: det behövs fler politiska framtidsvisioner, som lyfter fram fördelarna med omställningen mer och med ett tilltal som ger folk får kraft att göra det lilla i sin vardag. Kunde inte sagt det bättre själv, skulle jag säga om jag inte redan hade gjort det!

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv. Sören Kierkegaards berömda fras skulle man lätt kunna applicera på mycket som händer i samhället just nu. Det står ett slag kring synen på vad som utgör och utvecklar ett gott samhälle, mellan å ena sidan demokratier med dess liberala värden, å andra sidan auktoritära regimer och brottssyndikat. Ska vår öppna livsstil bevaras behöver vi våga bli lite rappare och lite bättre på att flytta fram våra positioner. Inte helt enkelt när vår tradition, till skillnad från envåldshärskares och rena busars, påbjuder hänsyn till stiftad lag och mänskliga rättigheter. Men icke desto mindre. För att möta framtidens enorma energibehov hade flera regeringar inklusive den nuvarande, behövt våga satsa mycket mer och tidigare på snabbare processer för kraftutbyggnad. Då hade Sverige, som del av Europa kanske undvikit ett destruktivt beroende av rysk gas – redan innan kriget var ett faktum. Om ingen vågar göra ett drag i schack så dör spelet. Så även i det spel som kallas politik. Se bara på senaste veckans händelser kring Prigozjin, Wagnergruppens grundare. En vågad satsning för att ändra kriget, eller en ödesdiger nyck för att rädda sin egen ekonomi? Vem vet? Sista ordet är inte sagt. Men oavsett skäl har han, genom att utmana Putin, förändrat spelplanen. Putin ledarskap är nu försvagat, vilket öppnar möjligheter för hans motståndare att påverka krigsförloppet. Även kriget förutan, befinner sig Sverige i ett ansträngt läge. Nu behöver politiken verkligen våga. Stora systemförändringar krävs – inte bara för energiförsörjningen framåt. Sjukvården behöver få en nationellt sammanhållen styrning, skolan likaså. Utanförskapet, som låtits växa till helt parallella samhällsstrukturer helt på tvärs med våra grundlagar och demokratiska värderingar, måste till varje pris brytas. Det parat med ett av världens högsta skattetryck kräver modiga, snabba men långsiktigt hållbara åtgärder om det tidigare så starka samhällskontrakt som byggt på stor tillit mellan offentligheten och befolkningen ska förnyas. Ingen lätt uppgift för dagens politiker att lösa. Tack och lov medger vår demokrati, till skillnad från just totalitära regimer likt Ryssland, att inte bara de styrande i riksdag och regering sitter inne med framtidens alla svar. Tvärtom! Hela hållbarhetsfrågan är ett tydligt exempel på hur näringsliv och civilsamhälle leder utvecklingen genom idéer och innovationer, som politiken sedan ramsätter. Gott så! Därför gäller för entreprenörer i vårt land –  fortsätt våga! Våga satsa, tänk nytt, för fram idéer och tankar och våga engagera er i och påverka samhällsdebatten. Såhär års ges en unik möjlighett till det, när Almedalen fylls av mingel och möten mellan näringsliv och politik. Men kanske än viktigare är att näringslivet i sin vardag visar hur man går före. Kanske fostras då en lite modigare politisk generation? Vi behöver det, egentligen sedan ganska länge.

Den 6 juni i år var inte bara dagen för ett numera sedvanligt firande av Sveriges nationaldag. I tisdags fyllde vårt kära hemland också 500 år som sammanhållen, fri stat. Byggd på gemensam kulturell och kristen grund. Ett halvt millenium med gemensamt styre över en befolkning bestående delvis av kungaätter, adel och enkla hjon, men till stor del av självägande bönder. Och häri ligger kanske en nyckel till svensk stolthet – våra släkters långa tradition av självbestämmande och frihet att skapa ett drägligt liv för sig och familjen. Om än utifrån knappa förhållanden. Som något slags historiskt förstadium till efterkrigstidens folkhem. En stolthet vi också gärna visat omvärlden. Som har svarat med fascination över detta så annorlunda lilla land uppe i norr. Delvis med beundran, inte sällan med irritation över den förnumstiga präktighet vi ofta tillskrivs. Men numera ofta på ett annat sätt. Vår gloria har glidit lite på sned, välfärden och konkurrenskraften i Sverige halkar efter andra och en hög brottslighet skapar en känlsa av otrygghet. Så pass att vi dalat på listan över mest attraktiva länder för att migrera till. Och kanske är det nyttigt att inte alltid frammålas som ”bäst i klassen”. Kostnaden blir hög om många migranter väljer Sverige av just välfärdsskäl. Men än värre, bilden vi odlat har gett oss en trendkänslighet som närmast kan betraktas som behagsjuka. För rädslan att inte behaga och ivern att vara till lags har skapat en självutplånande ansats att alltid tillmäta andras behov av identitet större betydelse än den egna. En slags lättkränkthet by proxy. Eller är det egentligen sårad stolthet? En hemlig insikt om att det egentligen går att stå upp för det egna utan att förminska andra? Då lyckas våra grannländer Norge, Finland och Danmark bättre. De vet alla vad ockupation och annektering vill säga. Att förnekas sin självständighet, identitet och friheten att mejsla ut det egna landets framtid. Inte underligt då att firande av nationen där, har en helt annan folklig förankring och tyngd än i Sverige. Gärna förstärkt genom musik av en utpekad nationaltonsättare. Grieg, Nielsen och Sibelius är i våra grannländer givna. Men vem skulle vi välja? Kanske skulle någon bli sårad och känna sig musikaliskt exkluderad. Så vi avstår istället. En not på liknande tema kom upp efter Norrköpings musikklassers vårkonsert häromsistens, där skolornas gamla tradition av manskör nu återupptogs. Till stor glädje hos publiken, som gav rungande applåder till den mjukt brummande ljudmatta grabbarna skapade. Eftermälet blev beskare – vissa menade att ickebinära personer, som inte identifierar sig som män, kunde känna sig kränkta om de ställdes utanför. Och detta i en tid när en anrik svensk tradition som körsång, särskilt manskör, redan riskerar att boktavligen sjunga på sista versen i den mördande konkurrensen om ungas tid och intresse. Sverige, du 500-åring! Ängslas inte utan sträck istället ut handen till fler – nya som gamla svenskar – att stolt stå tillsammans och lyssna. För i många hundra år till må du leva! Och nationaltonsättare eller inte – Stenhammars Sverige-toner klingar då ännu rent med Heidenstams ord: ”Sverige moder, bliv vår strid, vår ro, du land, där våra barn en gång få bo, och våra fäder sova, under kyrkohällen.”

Såhär i vårbudgettider har vi återigen fått ta del av en partiledardebatt i statens television. Två timmar som får en att fundera över nivån på landets politiska ledarskap. Liksom över den faktiska viljan från public service att ge väljarna tydliga svar på sina politiska frågor. Istället blev känslan att ju mer raljant du är och ju mer du lyckas misstänkliggöra motståndarens politik och avsikter, desto bättre debattör är du. Men av utgångspunkter i den egna politiken som svar på verkliga samhällsproblem såg vi desto mindre. Och i det tuffa läge som Sverige befinner sig, har vi faktiskt inte råd med sådant spel för galleriet. Med krig i vår direkta närhet och en världsekonomi i gungning, dalar vår konkurrenskraft gentemot jämförbara länder. Varför, alla länder har ju samma yttre förutsättningar? Vi har alltför låg tillväxt per capita, därtill en hög skuldsättning och räntekänslighet hos stor del av befolkningen. Myndighetsutövningen präglas alltför ofta av byråkratisk omgång, snarare än effektivitet och lyhördhet. Nästan som om vi fostrat en hel kår av tjänstemän rädda att fatta beslut, när just det kanske är deras viktigaste uppdrag? Offentliga kärnverksamheter som skola, vård och omsorg brister i måluppfyllelse och tillgänglighet. Vår demokrati – i bemärkelsen respekt för rättsstaten, jämställdhet och mänskliga rättigheter – är satt under stark press i vårt alltmer polariserade samhälle. Idag ser vi grupperingar, som med parallella rättssystem öppet trotsar det som formellt gäller. Ändå är det svårt att tydligt uppfatta politikens svar på hur dessa gigantiska utmaningar för framtiden ska lösas. Att då förlora sig i sagostunders närmare utformning, känns lite futtigt. Lika illa att en f.d. statsminister i första läget anklagar den nuvarande för att mer eller mindre vilja avveckla demokratin. Allt på grund av att partiet riskerar att förlora sin – länge exklusiva – rätt till finansering genom att sälja lotter, hur demokratiskt det nu varit. För att i nästa stund upprepat beordra tystnad av en annan partiledare som inte håller med i sak. Public service får ta ansvar för valet av ämnesfrågor och oförmågan att kräva raka svar på frågorna från partiledarna. Men det yttersta ansvaret ligger på politikerna själva. Folkvalda som de är, bär de väljarnas förtroende och rättmätiga krav på att verka för lösningar på problem som samhället möter på kort och lång sikt. Och med nuvarande situation behöver kraven ställas högre än på mycket länge. Då duger det tyvärr inte att fastna på sina hjärtefrågor, särskilt inte med ett enögt perspektiv. Snarare krävs mod att ta ett bredare grepp på frågorna och en ärlighet om att man inte själv sitter inne med alla svar. Kanske MP och SD skulle mötas i en ny duell som lyft dem från varsitt dike och hittat en mer givande utlöpare av dragqueen-debatten? Exempelvis hur vi säkerställer att alla barn i Sverige lär sig riktigt bra svenska, att de läser mer böcker och får en ökad insikt om värdet av bildning och kunskap. Så pass att till och med bibliotek framstår som en meningsfull fritidssysselsättning. Varje ungt liv som kan räddas till böckerna framför gangsterns hårda klor är värt alla politikers helhjärtade engagemang. Sin låga ambitionsnivå till trots, får vi helt enkelt börja där och jobba oss uppåt. Om vi ska ha  chans i konkurrensen om framtidens mest välmående och fria samhällen. För varken verkligheten eller partiledarna borgar i nuläget för ett ljusare scenario.