Den enes bröd, den andres död. Nja, så var det väl inte tänkt inom kulturvärlden, och riktigt så har det väl inte heller blivit. Än. Men nog höjde många på ögonbrynen när ett helt gäng etablerade, välbetalda personer inom svensk artistelit kunde ta del av ett särskilt krisstipendium för att något dämpa de ekonomiska effekterna av covid 19-krisens alla inställda gig. Så pass att det till och med uppstod gruff inom den väbeställda gruppen. Vissa välbeställda artister kände sig uppenbarligen mer behövande än andra, som ställde sig frågande till deras behov. Från övriga delar av kulturlivet hördes däremot inte så mycket. Exempelvis en tung kulturinstitution som jazzföreningen Crescendo har inte ryat och stormat, trots en oerhört tuff ekonomisk situation i och med inställd verksamhet och därmed uteblivna intäkter, men de sedvanligt höga hyreskostnaderna. Nåja, Crescendo hade ändå inte hade kunnat ta del av stipendiet som artisterna ifråga beviljades. Detta administreras nämligen av Konstnärsnämnden och inte av Statens kulturråd, dit föreningar likt Crescendo får vända sig för att söka bidrag. För en utomstående kan det ju te sig konstigt, trots allt talar vi om särskilda medel utbetalade efter beslut från regeringen och från en och samma kassa – statens. Och ingen skulle väl rimligen tvivla på att Crescendo skulle må väl av lite stöd i dessa tider? Men frågan handlar om mer än bara de reda pengarna. Sättet att fördela regeringens krisstöd till kulturen föranleder oss att tänka till – vad ska vi egentligen använda våra gemensamma skattemedel till? Hur säkrar vi att mesta möjliga kulturliv kan överleva och fortsätta verka, även efter pandemin och dess följdverkningar? Med all respekt för enskilda artister som Jill Johnsson, Markus Krunegård och Sabina Ddumba och deras respektive karriärer. Men ingen av dem enskilt – eller ens tillsammans – kan enligt min mening komma i närheten av den betydelse som vissa institutioner har för svenskt kulturliv. Vad ett ställe som Crescendo har betytt för svensk och östgötsk jazz- och bluesmusik under 60 års tid kan inte överskattas. Eller Norrköpings musikklasser, som för övrigt gör Crescendo sällskap som 60-åring i år, som har fostrat tusentals ”Peking-ungar” till goda körsångare. Institutioner som starkt bidragit till att prägla Norrköpings identiet som kultur- och musikstad. Kan vi tänka oss en framtid utan dem? Trots aldrig så välvilliga krafter som jobbar ideellt räcker inte det, mer måste till. Men utan en tydligt samordnad fördelning av stödmedel, statliga såväl som kommunala, riskerar vi att förlora dem som inte hade resurser eller röst att ropa på hjälp i tid. Till förmån för dem med en buffert att falla tillbaka på. Enligt riktlinjerna för de 500 miljoner kronor som ska fördelas fram till i höst, ska fördelningen vägledas av ”sökandens behov av ekonomiskt stöd och att medlen fördelas till en mångfald av kulturella uttryck”. Låt oss hoppas att det blir så i praktiken! För utan jazz, blues och unga korister som färgar vår stad skulle en överlevare som Lisa Ekdahls röst eka utanför Crescendos stängda portar och hennes frågor bara låta… som enfald? Vem vet? Inte du. Vem vet? Inte jag. Vi vet ingenting nu, vi vet inget idag.
INTEGRITETSPOLICY
REFERENSER