Slagord om att judar ska utrensas. Unga killar som skjuter ihjäl varandra. Skolor där svensktalande barn knappt kan prata vårt lands officiella språk, för att man är i fullständig minoritet. Nej, det är tyvärr ingen beskrivning i ytterligare en kriminalroman av författare svag för svärta. Det är Sverige år 2020! Spänningarna ökar, mellan de grupper som kallar sig ”Sverige-vänner” och dem som med all kraft visar att de inte vill vara en del av Sverige. De står alla vid sidan av. Utanför. Och sedan är det vi. Landets invånare i största allmänhet, vi som värnar det fungerande välfärdsland som Sverige varit sedan efterkrigstiden. Som lutar oss mot en grundmurad tro på demokrati, alla människors lika värde och frihet och, rojalister som vi är ändå är, anser att ”land ska med lag byggas”. Vi är i klar majoritet. Ändå står vi här. Med skjutningar nästan varje dygn, kvinnor som överfalls på offentlig plats och hos vissa en fullständig frånvaro av hänsyn till medmänniskor eller respekt för polis och myndigheter. Att göra rätt är ingen dygd. Sno och trixa bäst du kan. Det samhällskontrakt som byggt Sverige starkt gäller inte. Åtminstone inte i den klick som tillåts förstöra för så många. Och oftast är de som bevittnar eller råkar ut för våldet, personer vars position i svenska samhället redan ses som svag. För det är i våra fattigare, minoritetssegrerade förorter och samhällen som våldet grasserar, även om det breder ut sig hela tiden. Hur kunde vi hamna här? En alltför naiv tro på att utmaningar inom integration lätt kan övervinnas, i kombination med en ängslan att uppfattas som intolerant. Det har skapat en rädsla för att stå upp för det vi vet är rätt och riktigt i ett upplyst tidevarv. Resultatet – nära nog alla sätt att ”bevara sin ursprungskultur” har accepterats. Och visst är det centralt för en människa att förstå och bejaka sitt ursprung. Problemet är när det används som en ursäkt för slippa bli del av det ”nya” landet. Eller det ”valda hemlandet”, som jag gärna skulle vilja kalla det. För oavsett tyngden i skälen för flytten till Sverige, är det ett val som gjorts. Därför blir jag rädd över att etnisk och religiös identitet kommit att bli allt viktigare. Varför ha föreningar och klubbar byggda på etnisk tillhörighet? Eller beskriva oss eller andra utifrån vilken högre makt vi tillber? Det är saker som kan skapa sammanhang för vissa, men blir lätt exkluderande. Gentemot andra. Och vi behöver inte motsättningar – det spelar bara hatarna i händerna, oavsett skälet för deras hat. Vi behöver istället gemenskap. En gemensam grund att stå på. Ett nytt samhällskontrakt för ett enat Sverige. Där vi alla behandlar och ser varandra som svenskar. Och då måste vi flytta fokus – från förhållandet mellan stat och individ till individer emellan. För det är alla individer här i landet som sammantagna utgör staten Sverige. Och ingen kedja är som bekant starkare än sin svagaste länk.
INTEGRITETSPOLICY
REFERENSER