”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad”. Martin Luther King Jr hade nog haft ett och annat att säga om utvecklingen de senaste fyra åren i USA. Det vore en överdrift att kalla Donald Trump ond, självklart. Men principen gäller även för en narcissistisk mobbare, vars intentioner att göra gott – för sina anhängare – orsakat stor skada för så många andra. Och under Trumps presidentskap har just tystnaden förbluffat, särskilt från de mer moderata krafterna inom det republikanska partiet. Med något enstaka undantag har de tunga namnen i partiet låtit bli att ta strid för demokratiska, folkrättsliga och diplomatiska principer, när presidenten så flagrant och så många gånger satt dem åsido. Först när det verkligen stod klart att folket röstat fram demokraten Joe Biden, vågade republikaner från olika håll höja rösten genom att ställa sig bakom valresultatet och ett maktskifte. En välvillig tolkning skulle vara att många velat värna den amerikanska rättsstatens styrka, och först med ett tydligt valresultat i ryggen tyckt sig kunna argumentera för Trumps sorti. En annan, mindre smickrande tolkning är att republikaner som folk är mest, de står sig själva närmast. Och att vända sig emot Trump vore ett säkert kort till ”avbytarbänken”, inte särskilt lockande för dem med egna agendor och maktambitioner inom partiet. Det vore förmätet att avkräva dessa personer mer godhet än andra, alla bär vi ljus och mörker inom oss. Det vi ska dömas för, är istället vilken sida vi väljer att agera utifrån. Och då kommer det personliga ansvaret in. Vi kan aldrig hänvisa till andras bristfälliga beslut eller omdöme, för att rättfärdiga vårt eget agerande eller underlåtenhet att agera. Fyra års tystnad inom den amerikanska makteliten borde nu därför bytas mot självrannsakan. I det republikanska partiet – ett omfattande sanerings- och utvecklingsarbete för att återuppbygga trovärdigheten som statsbärande parti. För det breda politiska och intellektuella etablissemanget – en omfattande analys av hur landet ska komma tillrätta med sina djupa politiska och värderingsmässiga motsättningar, som tillåtits växa fram under lång tid. USA må vara världens rikaste land, med bland annat världens högst ansedda lärosäten och en uppsjö av nobelpristagare inom forskareliten. Därtill med världsledande företagmiljöer. Samtidigt finns det områden, framförallt i södern och med många svarta invånare, där fattigdomen är så utbredd att 9 av 10 i vissa samhällen förlitar sig på soppkök för att säkra det dagliga matintaget. Med sådana skillnader är det inte svårt att se hur förtroendeklyftor mellan olika grupper funnits kvar långt efter Dr Kings era och under senare år fördjupats. För Trump skapade inte klyftorna, han valde att utnyttja och förvärra dem. Men hoppet består! Joe Bidens anslag var redan på valnatten att hans USA är inte ”blå eller röda stater – enbart förenta stater”. Vägen är lång och svår, men det går. Yes we can! Så löd Obamas budskap om jämlikhet när han valdes till landets första svarta president. Och måtte även hans dröm bli sann!
INTEGRITETSPOLICY
REFERENSER