Energifrågan har på senaste tiden fått högsta aktualitet. Inte så konstigt. I en tid där Covid 19-pandemin satt företagen på hårda prov, pågår samtidigt en klimatkris där världens alla länder behöver ställa om till en hållbar energiförsörjning för att klara målen i Parisavtalet och Agenda 2030. Lägg därtill en ovanligt kall vinter parat med uppenbara brister i elöverföringen från kraftkällorna i norr till behoven i söder och stängda kärnkraftsreaktorer. Situationen tvingade Svenska kraftnät att under de kallaste dagarna nu i vinter, importera el från länder såsom Danmark och Tyskland. El delvis tillverkad på kol. Detta trots att vi sägs exportera mer el på årsbasis – och fossilfri sådan – än någonsin tidigare. Och med chockhöjda elpriser som följd lät inte effekterna vänta på sig. Företaget Holmen ställde två av sina pappersmaskiner i Braviken-anläggningen. Energisystemet haltar. Nya, sammanhållna lösningar som är långsiktigt hållbara måste fram. Men det är svårt att få en gedigen förståelse av hela frågan, särskilt inte från de politiska företrädarna. Från ena hållet kommer lovprisande av vindkraft och solel som vore det helt oproblematiskt. Från andra hållet hörs en dröm om kärnkraftens återuppståndelse för att säkra behoven nu och framåt. Konsumenter och industri lämnas att dra egna slutsatser om Sveriges framtida elförsörjning – och därmed säkerhet, trygghet och konkurrenskraft. Andelen solpaneler ökar på privata småhus runtom. Holmen tar saken i egna händer och planerar en gigantisk vindkraftspark i närheten av sin tillverkning, i sin skog mellan Katrineholm, Finspång och Norrköping. Men var finns den nationella planen? I frågor av strategisk vikt för Sverige, såsom försvaret, skolan och pensionssystemet, gör rikspolitiken breda överenskommelser efter ingående överläggningar och förhandlingar. I en av våra ödesfrågor för människor, företag och klimat .kan vi inte ens vara överens om huruvida vi haft elbrist i vinter eller inte. Och ännu mindre en acceptans och insikt om att ALLA energislag har fördelar respektive nackdelar? Klurigt? Ja, minst sagt. Och det är just min poäng. I denna fråga kan vi inte måla verkligheten svart eller vit. Den är nämligen för komplex. Men så låt den vara det, då! Och låt oss vara så ärliga i debatten att vi erkänner det. För näringslivet har inte råd, naturen och klimatet har inte råd. Och framförallt har vi människor inte råd att fatta ogenomtänkta beslut, grundade på otillräcklig genomlysning av frågan i dess alla aspekter och med allvarliga konsekvenser.
Månad: februari 2021
Hela byns föräldraskap
Det sägs ofta att föräldraskapet är människans allra svåraste uppgift. Och att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Innehavare av uppgiften som jag själv är, kan jag lätt ställa upp på bådadera. Som förälder har jag ansvaret att säkra mina barns trygghet, hälsa och utveckling. Såväl intellektuellt och motoriskt, som känslomässigt. Och de allra flesta har den förmågan, eller tillägnar sig den längs vägen. Hatten av alla ni – ni gör ett bra jobb! Men ändå räcker det inte. Som medborgare i ett fungerande samhälle, behöver vår omsorg också sträckas ut till andra barn och ungdomar vi möter. I våra arbeten, som kompisens förälder eller i offentligheten. I det stora och lilla är vi förebilder, och sätter en standard för det uppväxande släktet. Det förpliktigar. Frågan är hur väl vi lyckas. Det rapporteras återkommande om att hot och våld mellan ungdomar ökar. Liksom personrån av prylar såsom dyra telefoner och dunjackor. Här drar sig inte vissa för att dra kniv för att få tag på den önskade statussymbolen. I skolundersökningen Stockholmsenkäten för 2020, uppgav hela tolv procent av killarna i området Liljeholmen att de blivit hotade och rånade av andra ungdomar. Det är som om gränserna för vad som är OK att säga eller göra för att uppnå sitt önskade resultat, har passerat flera anständighetens gränser. Samtidigt som ingen längre tycks tåla kritik eller mothugg, nära nog allt kan tolkas som en kränkning. Egentligen är kanske trenden inte så förvånande, när man betänker hur vuxenvärlden agerar. För barn gör inte som man säger, de gör som man gör. Så om vi vuxna har ett samtalsklimat som innebär hårda personangrepp och hot i medier, debatter och mellan familjemedlemmar så fort vi inte drar jämnt– varför skulle se annorlunda ut bland de unga? Vill vi undvika ett uppväxande släkte som snarare skriker okvädningsord eller hävdar kränkning, än försöker förstå varandras olika syn på sakernas tillstånd, räcker inte ord. Då måste visa på annat i handling. Det är lätt att peka ut offentliga personer eller politiker som dem som ska föregå med gott exempel. Och för all del. Även om ordet debatt kommer från franskan och betyder slå ned – varandras argument, alltså – syftar det på skärpan i sakargumenten. Inte på hur elak man kan vara mot sin motståndare. Det kan ibland behöva förtydligas. Andra ropar att skolan ska lösa problemen. Och nog finns det exempel på lärare som är allt annat än pedagogiska i sitt sätt att korrigera oönskade beteenden. Men trots allt. Det är hur vi föräldrar agerar och talar till varandra och våra medmänniskor, såväl hemma som på nätet eller ute bland folk, som kommer att ha allra störst inverkan på våra egna barn. Det är också hur vi sätter gränser för både våra och andras barns beteenden – på hemmaplan eller i offentliga miljöer – som på riktigt kommer att ge de ramar som barnen behöver. Och med sitt bångstyriga sätt försöker signalera att de vill ha. En uppgift stor nog för vilken liten byhåla som helst att ta sig an – låt oss börja redan nu.