Häromdagen firade vi internationella kvinnodagen. Åtminstone i Sverige och i länder och samhällen, där jämställdhet är ett mått på demokratisk standard, civilisationsgrad och ett mål i sig. Samtidigt duggar rapporterna om övergrepp mot civila nästan tätare än missilerna och raketerna i Rysslands invasionskrig mot Ukraina. Vi ska kalla saker vid dess rätta namn – Putin och hans regim har oprovocerat invaderat och gett sig på att kriga mot ett fredligt sinnat och demokratiskt orienterat land. Oavsett vilka omskrivningar de försöker sig på är detta krig. Krig i Europa. Invasionskrig år 2022. Orden känns så overkliga och förlåt uttrycket, så omoderna, att vi alla blivit lite tagna på sängen av den brutala verklighet vi nu bevittnar – kriget är grymt. Eventuella ambitioner om jämställdhet verkar vara det första som får stryka på foten, när män med makt känner att deras livutrymme blivit för litet för deras egon. Och kvinnorna, de reduceras till måltavlor, som det tycks, helt oberoende av om de är höggravida eller födande. Eller om de i humanitära korridorer försöker skydda sina barn från striderna. Mönstret går igen i alla krig och konflikter – normupplösningen i dessa samhällen gör att förmågan att skilja på mänskligt och omänskligt snabbt går förlorad. De som uppfattas som mest hjälplösa och med minst makt drabbas hårdast. Så det är inte för inte som systematiska våldtäkter av kvinnor i väpnade konflikter är vanligt, tack och lov numera klassat som en krigsförbrytelse inom den internationella rätten. Det är alltså ett brott mot krigets lagar. För att döma över sådant finns internationella brottmålsdomstolen i Haag. När konflikter blivit långdragna och kränkningarna omfattande har det också flera gånger upprättats krigstribunaler i krigets närhet, såsom i fallen med f.d. Jugoslavien och Rwanda. Men att på grundval av sitt kön gång på gång tappa det man uppnått i form av inflytande, makt och människovärde – hur kan sådana kränkningar av kvinnans mänskliga rättigheter gottgöras? Vart ska alla kvinnorna i detta och andra krig vända sig för att få upprättelse? Svaret är att det går inte. Det är helt enkelt vunna segrar som omintetgjorts. Det blir till att börja om igen. I Sverige firar vi i år ett sekel av verklig demokrati, alltså hundra år då även kvinnors röst har räknats lika som männens i allmänna val. Men kvinnors röst i andra sammanhang tillmäts ännu inte alltid samma betydelse. Och det är där, i de gamla patriarkala strukturerna, vi hittar sådant som Putins krig mot Ukraina. För den som undrar hur man skulle kunna förhindra krig är detta intressant information. Fostra dina söner till jämställda män, och världen kommer att bli mindre våldsam. Det stämmer i den lilla världen, exempelvis ifråga om mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Så varför skulle det inte funka även i den stora? Och det centrala ordet här är makt. För det är först när fler män och länder förstår att det inte är när makt koncentreras utan när den delas jämlikt, som maktbalans uppstår. Det gäller såväl inom äktenskapet, som i samhällen och länder emellan. Kriget går inte Putins väg. Vem vet – kanske hade han haft större framgång i sina storryska ambitioner om även han hade noterat den 8 mars. Och då inte som en enskild händelse, utan som en av alla de 365 dagar då kvinnans rättigheter ska tillmätas samma betydelse som mannens.
INTEGRITETSPOLICY
REFERENSER