I veckan presenterar FN:s klimatpanel en rapport över tillståndet för det globala klimatarbetet. Tyvärr vet vi svaret – utsläppen av koldioxid bara fortsätter öka. Djupt bekymmersamt, förstås! Forskare, politiker och opinionsbildare ställer sig frågan vad som krävs för att världen ska inse allvaret, såväl länder och regeringar som näringsidkare och privatpersoner en gång för alla ska inse sitt ansvar. Det finns ”ingen annan” att knuffa över det på, det är ju vi som sitter på makten. Inte naturen, inte de andra djuren, utan vi människor. Vi är den enda art på jorden som identifierat vår existens i förhållande till en omvärld och som skapat gemensamma kommunikationsverktyg i form av brett uppfattade och förstådda tal- och skriftspråk. Och som med hjälp av dessa språk tillskrivit oss själva rättigheter, bland annat den om rätten till en god miljö. Föreningen Aurora, en grupp klimatengagerade ungdomar, har stämt staten för otillräcklig klimatpolitik med hänvisning till sina mänskliga rättigheter. I Tyskland och Nederländerna har liknande processer fått regeringarna att öka ambitionen i klimatpolitiken. Men en del vill gå längre än så. Det talas bland forskare och i miljörörelsen om att naturen bör tillerkännas egna rättigheter, i syfte att påskynda klimatarbetet. En del länder är redan där. I Nya Zeeland fick floden Whanganui status som juridisk person redan 2017. I Bolivia finns sedan 2010 en lag om Moder Jords rättigheter. Tillåt en jurist att tvivla – riskerar vi inte att blanda ihop korten här, i vår helt rimliga iver att uppnå klimatneutralt liv här på jorden? Inom rättsfilosofin kan endast personer, fysiska eller juridiska, vara rättssubjekt. Och endast rättssubjekt kan uppbära rättigheter och ha skyldigheter och förpliktelser, d.v.s. ha en rättsförmåga. En rättighet innebär alltid att det uppstår en skyldighet eller ett ansvar för en annan person än rättighetsbäraren, eller för aktuell stat att tillgodose rättighetens åtnjutande. Men det krävs också en förmåga hos rättssubjektet själv att göra sina egna rättigheter eller intressen gällande, d.v.s en rätttshandlingsförmåga. Av naturliga skäl saknar barn och ungdomar (med vissa undantag) sådan rättslig handlingsförmåga – de är inte myndiga, utan företräds av sina vårdnadshavare. Hur skulle det då bli om vi ger en skog, ett berg eller en flod rättigheter? För att inte tala om ett helt klimat? Vem ska företräda dessa i en domstolsprocess? Blir det staten som ska företräda både rättighet och skyldighet? Och hur hanteras ett skadestånd? Risken är att sådana lösningar bara försvårar för oss människor att se sanningen i vitöga: det slutliga ansvaret för klimatets utveckling och om vi lyckas rädda Moder Jord ligger hos oss själva. Det kan vi välja att skygga inför. Eller så kan vi frimodigt göra som vår art alltid gjort– sätta tro till vår egen förmåga, resa oss och övervinna våra utmaningar. Denna gång även med den ödmjuka insikten – att ett värdefullt objekt saknar egna rättigheter gör den inte på något sätt mindre skyddsvärd. För det är väl trots allt därför vi kunnat ge oss status som rättssubjekt – med rättigheter som i motsvarande mån åtföljs av skyldigheter och ansvar?
INTEGRITETSPOLICY
REFERENSER