Kategori: Okategoriserade

Energifrågan har på senaste tiden fått högsta aktualitet. Inte så konstigt. I en tid där Covid 19-pandemin satt företagen på hårda prov, pågår samtidigt en klimatkris där världens alla länder behöver ställa om till en hållbar energiförsörjning för att klara målen i Parisavtalet och Agenda 2030. Lägg därtill en ovanligt kall vinter parat med uppenbara brister i elöverföringen från kraftkällorna i norr till behoven i söder och stängda kärnkraftsreaktorer. Situationen tvingade Svenska kraftnät att under de kallaste dagarna nu i vinter, importera el från länder såsom Danmark och Tyskland. El delvis tillverkad på kol. Detta trots att vi sägs exportera mer el på årsbasis – och fossilfri sådan – än någonsin tidigare. Och med chockhöjda elpriser som följd lät inte effekterna vänta på sig. Företaget Holmen ställde två av sina pappersmaskiner i Braviken-anläggningen. Energisystemet haltar. Nya,  sammanhållna lösningar som är långsiktigt hållbara måste fram. Men det är svårt att få en gedigen förståelse av hela frågan, särskilt inte från de politiska företrädarna. Från ena hållet kommer lovprisande av vindkraft och solel som vore det helt oproblematiskt. Från andra hållet hörs en dröm om kärnkraftens återuppståndelse för att säkra behoven nu och framåt. Konsumenter och industri lämnas att dra egna slutsatser om Sveriges framtida elförsörjning – och därmed säkerhet, trygghet och konkurrenskraft. Andelen solpaneler ökar på privata småhus runtom. Holmen tar saken i egna händer och planerar en gigantisk vindkraftspark i närheten av sin tillverkning, i sin skog mellan Katrineholm, Finspång och Norrköping. Men var finns den nationella planen? I frågor av strategisk vikt för Sverige, såsom försvaret, skolan och pensionssystemet, gör rikspolitiken breda överenskommelser efter ingående överläggningar och förhandlingar. I en av våra ödesfrågor för människor, företag och klimat .kan vi inte ens vara överens om huruvida vi haft elbrist i vinter eller inte. Och ännu mindre en acceptans och insikt om att ALLA energislag har fördelar respektive nackdelar? Klurigt? Ja, minst sagt. Och det är just min poäng. I denna fråga kan vi inte måla verkligheten svart eller vit. Den är nämligen för komplex. Men så låt den vara det, då! Och låt oss vara så ärliga i debatten att vi erkänner det. För näringslivet har inte råd, naturen och klimatet har inte råd. Och framförallt har vi människor inte råd att fatta ogenomtänkta beslut, grundade på otillräcklig genomlysning av frågan i dess alla aspekter och med allvarliga konsekvenser.

Det sägs ofta att föräldraskapet är människans allra svåraste uppgift. Och att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Innehavare av uppgiften som jag själv är, kan jag lätt ställa upp på bådadera. Som förälder har jag ansvaret att säkra mina barns trygghet, hälsa och utveckling. Såväl intellektuellt och motoriskt, som känslomässigt. Och de allra flesta har den förmågan, eller tillägnar sig den längs vägen. Hatten av alla ni – ni gör ett bra jobb! Men ändå räcker det inte. Som medborgare i ett fungerande samhälle, behöver vår omsorg också sträckas ut till andra barn och ungdomar vi möter. I våra arbeten, som kompisens förälder eller i offentligheten. I det stora och lilla är vi förebilder, och sätter en standard för det uppväxande släktet. Det förpliktigar. Frågan är hur väl vi lyckas. Det rapporteras återkommande om att hot och våld mellan ungdomar ökar. Liksom personrån av prylar såsom dyra telefoner och dunjackor. Här drar sig inte vissa för att dra kniv för att få tag på den önskade statussymbolen. I skolundersökningen Stockholmsenkäten för 2020, uppgav hela tolv procent av killarna i området Liljeholmen att de blivit hotade och rånade av andra ungdomar. Det är som om gränserna för vad som är OK att säga eller göra för att uppnå sitt önskade resultat, har passerat flera anständighetens gränser. Samtidigt som ingen längre tycks tåla kritik eller mothugg, nära nog allt kan tolkas som en kränkning. Egentligen är kanske trenden inte så förvånande, när man betänker hur vuxenvärlden agerar. För barn gör inte som man säger, de gör som man gör. Så om vi vuxna har ett samtalsklimat som innebär hårda personangrepp och hot i medier, debatter och mellan familjemedlemmar så fort vi inte drar jämnt– varför skulle se annorlunda ut bland de unga? Vill vi undvika ett uppväxande släkte som snarare skriker okvädningsord eller hävdar kränkning, än försöker förstå varandras olika syn på sakernas tillstånd, räcker inte ord. Då måste visa på annat i handling. Det är lätt att peka ut offentliga personer eller politiker som dem som ska föregå med gott exempel. Och för all del. Även om ordet debatt kommer från franskan och betyder slå ned  – varandras argument, alltså – syftar det på skärpan i sakargumenten. Inte på hur elak man kan vara mot sin motståndare. Det kan ibland behöva förtydligas. Andra ropar att skolan ska lösa problemen. Och nog finns det exempel på lärare som är allt annat än pedagogiska i sitt sätt att korrigera oönskade beteenden. Men trots allt. Det är hur vi föräldrar agerar och talar till varandra och våra medmänniskor, såväl hemma som på nätet eller ute bland folk, som kommer att ha allra störst inverkan på våra egna barn. Det är också hur vi sätter gränser för både våra och andras barns beteenden – på hemmaplan eller i offentliga miljöer – som på riktigt kommer att ge de ramar som barnen behöver. Och med sitt bångstyriga sätt försöker signalera att de vill ha. En uppgift stor nog för vilken liten byhåla som helst att ta sig an – låt oss börja redan nu.

Att erkänna sina misstag och fel kan vara svårt, det känner såväl barn som vuxna. Men en kultur där alla smiter undan ansvar så fort något gått fel, det är något annat. Är vår del av världen på väg dit? I fotbolls-Sverige verkar råda inverterad meritokrati – ju fler gånger en tränare får sparken, desto mer intressant för nya klubbar. Misslyckanden sänker inte marknadsvärdet, tvärtom. Här stavas tydligen fel rätt. Eller, blev det fel så låg skulden någon annanstans. Hur skapa ett gott samhälle, om vi inte vågar låta dåliga handlingar leda till negativa konsekvenser? Särskilt för dem i styrande positioner. För där verkar omdömet ha sviktat betänkligt på senaste tiden. Politiker är inga felfria gudar, inser vi inte det kommer ingen på sikt att orka åta sig förtroendeuppdrag. Men. Ansvar för sitt ämbete har var och en, oavsett ställning. Fast det verkar bekymra vissa företrädare föga – de anar väl att riktigt kännbara konsekvenser ändå uteblir den dag något går fel. Senast Dan Eliasson, avsatt generaldirektör för MSB – en av de mest centrala myndigheterna i pandemins kristid. Att ”förflyttas till annan tjänst inom regeringskansliet” är inget annat än en bakdörr ut från ansvaret och rampljuset. Löner och förmåner kvarstår som regel och när stormen bedarrat kan vederbörande få nya, framskjutna positioner. Tidigare statssekreterare Lars Danielsson ”flyttades” på grund av Tsunami-katarstrofens (bristande) hantering i regeringskansliet. Efter något år dök han upp igen, först som generalkonsul och sedan på flera tunga ambassadörsposter. Bekvämt för regeringen och övriga etablissemanget. Men svårsmält. Särskilt nu, när ledare avkräver vanligt folk efterlevnad av riktlinjer och beskäller dem som struntar i dem, bara för att själva sedan åsidosätta samma påbud. Kanske har sådana beteenden bidragit till den anti-etablissemangsrörelse vi sett växa fram under Donald Trumps presidentskap i USA. Mobben som nyss stormat Capitolium består till stor del av personer med en riktigt skev världsbild, dessutom uppviglade av en man vars sunda vätskor man starkt kan ifrågasätta. Det gör inte saken lättare  att vifta bort. Tvärtom! Det visar bara att vi får de ledare vi förtjänar och på köpet också det samhälle som dessa förmår skapa, vare sig vi önskar det eller inte. Trump har – rätt eller fel – satt bilden av en politisk elit i USA, FN och världen som kliar varandras ryggar, som vrider och vänder på systemen för sina egna syften och som surfar ovanpå konstitution och rättsstatens fundament när det gynnar dem. Att han själv gjort exakt det till sitt eget signum hör egentligen inte hit. Tänk om det finns en kärna av sanning? Att alla bara distanserar sig från sitt ansvar. Som om det enbart fanns i teorin men aldrig i skarpt läge. Trumps obstruerande har lett in USA på en riktigt farlig väg. Den uppiskade stämning vi ser där nu, kan bara lugnas av en elit. Som faktiskt tar ansvar. Genom att använda sin makt för det allmännas bästa, inte egenintresset. Genom att själva föregå med gott exempel. Genom att avhålla sig från sandlådefasoner, där alla skyller ifrån sig eller på andra. Samma sak gäller våra ledare i Sverige. Om de kunde kliva fram och erkänna sina misstag. Och göra bot och bättring, på sin egen beskostnad! Ett ansvarstagande värdigt den riktiga värld, som de flesta av oss trots allt lever i!

Vetgirige 8-åringen härhemma frågade häromdagen vilken superkraft jag helst skulle önska mig. Inspirerad av Tolkiens berömda epos Sagan om ringen och den mäktiga alven Elrond svarade jag: -The gift of foresight. Tänk att kunna se in i framtiden! Att kunna stoppa faror. Eller hindra olycksbringande händelser. Det lät så lockande. Men ju mer jag tänker på det, desto mer osäker blir jag över mitt tvärsäkra svar. Tänk att hela tiden veta vad framtiden skulle ha att erbjuda! Inga överraskningar, vare sig positiva eller negativa. Inget att gå och önska sig eller hoppas på, då allt redan stod klart för en. Önskvärt? Nja. Och även om viljan och förmågan skulle finnas att ställa saker tillrätta, i förväg så att säga, är det inte säkert att resultatet i efterhand skulle bli så lyckat. Vare sig i nutid eller framtid. Årets upplaga av SVT:s julkalender heter Mirakel och har viktiga budskap kring just detta tema. För halvvägs in i serien är det tydligt, att viljan att göra gott inte alltid leder till det goda resultat man önskade. Särskilt om man förändrar tingens ordning utan att riktigt förstå förutsättningarna, och ännu mindre kan överblicka de fulla konsekvenserna av de egna handlingarna. Ett nytt år närmar sig för oss alla. Även utan superkrafter vågar jag sia att just detta år kommer mångas önskan vara en och densamma –  att världen ska bli besegra covid-19- pandemin. Och med den se återupptagna och stärkta vän- och familjerelationer, ökat resande, fler möten, en återuppstånden kultursektor och ett livskraftigare näringsliv. Rimliga framtidsvisioner, inte minst med tanke på de vaccin som nu börjar rullas ut bland världens länder. Men helt säkra kan vi inte vara förrän vi står där om något år och kan blicka bakåt mot den svåra tid där vi nu är. Det är då vi vet om vaccinen blev den succé vi nu gärna vill tillskriva dem. Desto viktigare därför, att fortsätta drömma om och planera för det. Det är hopp och drömmar som får oss att orka vidare, även när det är mörkt. Och även det minsta ljus är starkare än allt mörker. Just det hoppet – ljuset som till sist alltid övervinner mörkret – är också vad julen handlar om. Om hoppet som en hel (kristen) mänsklighet lägger på en liten bebis axlar – även såhär tvåtusen år efter att Jesus föddes. Så kanske behövs ingen superkraft som får dig att se vad som kommer runt hörnet. Tänk om det räcker med att kunna uppfatta och följa ljuset som lyser där, om än aldrig så svagt som just nu!

”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad”. Martin Luther King Jr hade nog haft ett och annat att säga om utvecklingen de senaste fyra åren i USA.  Det vore en överdrift att kalla Donald Trump ond, självklart. Men principen gäller även för en narcissistisk mobbare, vars intentioner att göra gott – för sina anhängare – orsakat stor skada för så många andra. Och under Trumps presidentskap har just tystnaden förbluffat, särskilt från de mer moderata krafterna inom det republikanska partiet. Med något enstaka undantag har de tunga namnen i partiet låtit bli att ta strid för demokratiska, folkrättsliga och diplomatiska principer, när presidenten så flagrant och så många gånger satt dem åsido. Först när det verkligen stod klart att folket röstat fram demokraten Joe Biden, vågade republikaner från olika håll höja rösten genom att ställa sig bakom valresultatet och ett maktskifte. En välvillig tolkning skulle vara att många velat värna den amerikanska rättsstatens styrka, och först med ett tydligt valresultat i ryggen tyckt sig kunna argumentera för Trumps sorti. En annan, mindre smickrande tolkning är att republikaner som folk är mest, de står sig själva närmast. Och att vända sig emot Trump vore ett säkert kort till ”avbytarbänken”, inte särskilt lockande för dem med egna agendor och maktambitioner inom partiet. Det vore förmätet att avkräva dessa personer mer godhet än andra, alla bär vi ljus och mörker inom oss. Det vi ska dömas för, är istället vilken sida vi väljer att agera utifrån. Och då kommer det personliga ansvaret in. Vi kan aldrig hänvisa till andras bristfälliga beslut eller omdöme, för att rättfärdiga vårt eget agerande eller underlåtenhet att agera. Fyra års tystnad inom den amerikanska makteliten borde nu därför bytas mot självrannsakan. I det republikanska partiet – ett omfattande sanerings- och utvecklingsarbete för att återuppbygga trovärdigheten som statsbärande parti. För det breda politiska och intellektuella etablissemanget – en omfattande analys av hur landet ska komma tillrätta med sina djupa politiska och värderingsmässiga motsättningar, som tillåtits växa fram under lång tid. USA må vara världens rikaste land, med bland annat världens högst ansedda lärosäten och en uppsjö av nobelpristagare inom forskareliten. Därtill med världsledande företagmiljöer. Samtidigt finns det områden, framförallt i södern och med många svarta invånare, där fattigdomen är så utbredd att 9 av 10 i vissa samhällen förlitar sig på soppkök för att säkra det dagliga matintaget. Med sådana skillnader är det inte svårt att se hur förtroendeklyftor mellan olika grupper funnits kvar långt efter Dr Kings era och under senare år fördjupats. För Trump skapade inte klyftorna, han valde att utnyttja och förvärra dem. Men hoppet består! Joe Bidens anslag var redan på valnatten att hans USA är inte ”blå eller röda stater – enbart förenta stater”. Vägen är lång och svår, men det går. Yes we can! Så löd Obamas budskap om jämlikhet när han valdes till landets första svarta president. Och måtte även hans dröm bli sann!

Snart stundar presidentvalet i USA. I valmöten och anföranden slår sig president Trump för bröstet över allt han säger sig ha åstadkommit under sina fyra år (hittills) på posten. En historiskt stark ekonomi, förbättrade livsvillkor av aldrig skådat slag för afroamerikaner och ”hispanics”. En pandemi han  – personligen – lyckats besegra. Samt jobb. Han har fått hem jobben till USA igen. Och för all del. Vi ser en rörelse av att fler produktionslinor hittar sin väg från tidigare låglöneländer som Kina, Bangladesh och Indien tillbaka till USA, Europa och även Sverige. En kombination av ökad automatisering och högre lönenivåer har utjämnat skillnaderna mellan produktionskostnader här och där. Parallellt har covid-19-pandemin tydligt blottat det sårbara i att ha produktion och marknad på så stora avstånd, när alla transportflöden plötsligt stryps. Lägg därtill ökade krav på hållbara transporter med minskade utsläpp, så vips! Då fattar marknaden beslut. Föga grundade på en politikers svulstiga retorik, desto mer på affärsmässig logik. Och den kanske mest intressanta frågan – leder då den nya trenden till en stor ökning av antalet jobb i USA, så som Trump hävdar och ett resultat han tillskriver sig själv? Det är en stadigt ökande robotisering, och därför minskat antal personer som måste anställas och avlönas, som gjort det ekonomiskt försvarbart att ”flytta hem” tillverkningen till USA. Eller till Europa, för den delen. Slutsats – tveksamt om jobbtillväxten. Ytterligare slutsats – inte ens en amerikansk president rår över allt, och bör då hålla sig för god för att lura väljarna att tro så.

Även svensk politik har sitt. Käbblet om en moderniserad arbetsrätt har pågått länge och på senare tid antagit snarast grandiosa proportioner. Hot om misstroendeförklaring mot statsministern, regeringskris och nyval, såväl från regeringens samarbetspartier som från oppositionen. Men hoten ekar ihåligt – vänstern vill inte fälla en (s)-regering och borgerligheten vill inte stödja vänstern och på samma gång missa chansen att reformera LAS. Dessutom värnar de alla den s.k. svenska modellen, där fack och arbetsgivare utan politisk inblandning förhandlar sig fram till arbetsmarknadens avtal. Och låt det så förbli! För den senaste veckans turer visar mer än något annat en sak. Politiken ska vara tydlig men begränsad. Då funkar den som bäst. När den antar alltför ”lurviga” föreställningar om sin egen makt, riskerar de faktiska resultaten att utebli eller få oönskade konsekvenser. Lika sant i USA som här hemma.

Det är dräpande kritik som kommer fram mot de ansvariga iNorrköping, vid IVO:s presskonferens om hanteringen av flickan Esmeraldas alltför korta liv. För det är faktiskt det saken gäller. Hela hennes lilla liv! Ett liv som från starten i praktiken och ytterst legat i socialtjänstens, domstolarnas och det allmännas händer. Sällan har man väl hört en myndighet så, utan omsvep, såga svensk offentlig förvaltning jämsmed fotknölarna. Och varör skulle den inte göra det? FN:s barnkonvention gäller som lag i Sverige sedan årsskiftet. Även med hänsyn tagen till de verkligt svåra avvägningar som utgör en inbyggd del av alla ärenden där barn behöver flyttas bort från sina föräldrar. Det finns alltså inget rättsligt utrymme att relativisera frågan – barnets bästa och behov skall vara i fokus. Att ens försöka argumentera för att man trots allt följt denna princip vore en självmotsägelse i den högre skolan, när flickebarnet hittats dött under föräldrarnas vård. Den (van-)vård som det allmänna genom sina beslut  – socialtjänsten, socialnämnden och Kammarrätten  -sanktionerat. Trots den oändliga tragik som fallet inneburit för såväl alla inblandade som samhället i stort, känns det på något sätt befriande med en tillsynsmyndighet som visar verklig auktoritet och integritet i sitt uppdrag. Allt det som vi hade önskat av de handläggande myndigheterna kring lilla Esmeralda. Kanske kan det vara början på slutet för en kultur som alltför länge tillåtits inom svensk förvaltning? Vi ser den lite överallt i det offentliga Sverige, kulturen av bekvämlighet och rädslan för att göra fel. Som gör att det blir fel. Många är de företagare som sett sina frågor, förslag och ärenden till kommunerna bara försvinna in i ett svart, byråkratiskt hål.  Många är de som begärt hjälp från polis, psykiatri eller socialtjänst när deras anhöriga utgjort en fara för sig själva och/eller andra, men ändå inte fått hjälp. Många är de som i sina yrkesroller sett och försökt uppmärksamma korruption eller oegentligheter, och trots det slipper de skyldiga undan ansvar. Att som tjänstemän ”låta nöja sig” med mindre än vad lagen ger utrymme för eller till och med stipulerar. Att inte våga stå upp för den lagstifnintg man har att tillämpa och gå hela vägen i sitt ansvar som ämbetsperson eller politiker. Det är, om inte livsfarligt i varje enskilt fall såsom detta, så åtminstone ett symptom på en samhällsjukdom som är systemhotande på sikt och behöver behandling. En form av rättsröta. Men allt är inte svart. Vår gamla ämbetstradition aktiveras ändå när systemfelen blir alltför uppenbara. Nästa år anställs en person i Norrköping för att stävja bidragsfusk med våra skattemedel.  Assistansersättningen får sig en ordentlig översyn på nationell nivå. Och IVO visade i detta fall var skåpet ska stå ifråga om barnets rättigheter. Ord och inga visor. Ja, det svider. Men hellre ett nålstick som svider till ordentligt nu för att uppnå immunitet mot röta, än att låta rötan sakta men säkert sprida sig i samhällskroppen.

Slagord om att judar ska utrensas. Unga killar som skjuter ihjäl varandra. Skolor där svensktalande barn knappt kan prata vårt lands officiella språk, för att man är i fullständig minoritet. Nej, det är tyvärr ingen beskrivning i ytterligare en kriminalroman av författare svag för svärta. Det är Sverige år 2020! Spänningarna ökar, mellan de grupper som kallar sig ”Sverige-vänner” och dem som med all kraft visar att de inte vill vara en del av Sverige. De står alla vid sidan av. Utanför. Och sedan är det vi. Landets invånare i största allmänhet, vi som värnar det fungerande välfärdsland som Sverige varit sedan efterkrigstiden. Som lutar oss mot en grundmurad tro på demokrati, alla människors lika värde och frihet och, rojalister som vi är ändå är, anser att ”land ska med lag byggas”. Vi är i klar majoritet. Ändå står vi här. Med skjutningar nästan varje dygn, kvinnor som överfalls på offentlig plats och hos vissa en fullständig frånvaro av hänsyn till medmänniskor eller respekt för polis och myndigheter. Att göra rätt är ingen dygd. Sno och trixa bäst du kan. Det samhällskontrakt som byggt Sverige starkt gäller inte. Åtminstone inte i den klick som tillåts förstöra för så många. Och oftast är de som bevittnar eller råkar ut för våldet, personer vars position i svenska samhället redan ses som svag. För det är i våra fattigare, minoritetssegrerade förorter och samhällen som våldet grasserar, även om det breder ut sig hela tiden. Hur kunde vi hamna här? En alltför naiv tro på att utmaningar inom integration lätt kan övervinnas, i kombination med en ängslan att uppfattas som intolerant. Det har skapat en rädsla för att stå upp för det vi vet är rätt och riktigt i ett upplyst tidevarv. Resultatet – nära nog alla sätt att ”bevara sin ursprungskultur” har accepterats. Och visst är det centralt för en människa att förstå och bejaka sitt ursprung. Problemet är när det används som en ursäkt för slippa bli del av det ”nya” landet. Eller det ”valda hemlandet”, som jag gärna skulle vilja kalla det. För oavsett tyngden i skälen för flytten till Sverige, är det ett val som gjorts. Därför blir jag rädd över att etnisk och religiös identitet kommit att bli allt viktigare. Varför ha föreningar och klubbar byggda på etnisk tillhörighet? Eller beskriva oss eller andra utifrån vilken högre makt vi tillber? Det är saker som kan skapa sammanhang för vissa, men blir lätt exkluderande. Gentemot andra. Och vi behöver inte motsättningar – det spelar bara hatarna i händerna, oavsett skälet för deras hat. Vi behöver istället gemenskap. En gemensam grund att stå på. Ett nytt samhällskontrakt för ett enat Sverige. Där vi alla behandlar och ser varandra som svenskar. Och då måste vi flytta fokus – från förhållandet mellan stat och individ till individer emellan. För det är alla individer här i landet som sammantagna utgör staten Sverige. Och ingen kedja är som bekant starkare än sin svagaste länk.

I sommar verkar alla haft sitt eget sätt att tolka och följa Folkhälsomyndighetens riktlinjer. Det har varit handsprit i entréer, skyltar om begränsat antal i butiker eller restauranger som enbart erbjudit bordsservering. Var och en har använt fantasin för att få den egna verksamheten att fungera så bra som möjligt utifrån förutsättningarna. Men lite komisk har hela situationen ibland tett sig för en ”hemestrande” turist. Ena dagen vid ett på grund av regn och kyla folktomt fiskeläge i Norrland, där man ändå tvingades sitta i isande tvärdrag på hamnkrogen och äta portionslunch med platsbestick – allt för att minska risken för smittspridning. Andra dagen på en helt annan plats, var det ok att fylla alla de något utglesade borden i hotellrestaurangen till middagen, och att servera frukostbuffé i takt med alltmer tilltagande köer. Skillnaden berodde på olika tillämpning av samma riktlinjer. Detta får vi delvis acceptera, eftersom det till syvende och sist är vi själva som väljer vår noggrannhet med social distansering och handhygien. Mindre komiskt är det faktum att vi har direkt motstridiga riktlinjer från myndigheter. Exempelvis gäller 50-personersregeln inte i varuhus, på restauranger och många andra allmänna platser. Alltmedan verksamheter som teatrar, klubbar och nöjesparker begränsas av den. Följden? En stor del av kulturlivet står still, och familjefavoriter som Gröna Lund, Liseberg, Skara Sommarland och Astrid Lindgrens Värld öppnar inte alls i sommar. Det är svårt att se logiken i dessa skillnader, men lätt att se vilken skada det gör för dem som omfattas av begränsningen. Både ekonomiskt, men också i tilltron till myndigheter och viljan att följa lagar och förordningar. Det näringslivet mest av allt önskar är regler som är klara, tydliga och långsiktigt hållbara. Med andra ord förutsebarhet. I nuläget är det inte lätt för en krögare att först ta emot 150 sittande gäster, för att sedan avvisa 100 av dem i samma stund som en trubadur äntrar den lilla utescenen. Särskilt inte om restaurangen bredvid kan erbjuda plats åt de stackars 100 avvisade, helt enkelt på grund av att man inte erbjuder livemusik den kvällen.  Sverige har valt sin egen strategi i denna pandemi och för det är stora delar av näringslivet tacksamt. En total nedsläckning hade helt säkert förvärrat vårt redan allvarliga  BNP-ras om 8,6 procent. Se bara på EU-grannarna, där ligger snittraset på 14,4 procent. Men för att minska vårt ras ytterligare krävs tydliga besked och enhetliga riktlinjer, och det snarast.

Den enes bröd, den andres död. Nja, så var det väl inte tänkt inom kulturvärlden, och riktigt så har det väl inte heller blivit. Än. Men nog höjde många på ögonbrynen när ett helt gäng etablerade, välbetalda personer inom svensk artistelit kunde ta del av ett särskilt krisstipendium för att något dämpa de ekonomiska effekterna av covid 19-krisens alla inställda gig. Så pass att det till och med uppstod gruff inom den väbeställda gruppen. Vissa välbeställda artister kände sig uppenbarligen mer behövande än andra, som ställde sig frågande till deras behov. Från övriga delar av kulturlivet hördes däremot inte så mycket. Exempelvis en tung kulturinstitution som jazzföreningen Crescendo har inte ryat och stormat, trots en oerhört tuff ekonomisk situation i och med inställd verksamhet och därmed uteblivna intäkter, men de sedvanligt höga hyreskostnaderna. Nåja, Crescendo hade ändå inte hade kunnat ta del av stipendiet som artisterna ifråga beviljades. Detta administreras nämligen av Konstnärsnämnden och inte av Statens kulturråd, dit föreningar likt Crescendo får vända sig för att söka bidrag. För en utomstående kan det ju te sig konstigt, trots allt talar vi om särskilda medel utbetalade efter beslut från regeringen och från en och samma kassa – statens. Och ingen skulle väl rimligen tvivla på att Crescendo skulle må väl av lite stöd i dessa tider? Men frågan handlar om mer än bara de reda pengarna. Sättet att fördela regeringens krisstöd till kulturen föranleder oss att tänka till – vad ska vi egentligen använda våra gemensamma skattemedel till? Hur säkrar vi att mesta möjliga kulturliv kan överleva och fortsätta verka, även efter pandemin och dess följdverkningar? Med all respekt för enskilda artister som Jill Johnsson, Markus Krunegård och Sabina Ddumba och deras respektive karriärer. Men ingen av dem enskilt – eller ens tillsammans – kan enligt min mening komma i närheten av den betydelse som vissa institutioner har för svenskt kulturliv. Vad ett ställe som Crescendo har betytt för svensk och östgötsk jazz- och bluesmusik under 60 års tid kan inte överskattas. Eller Norrköpings musikklasser, som för övrigt gör Crescendo sällskap som 60-åring i år, som har fostrat tusentals ”Peking-ungar” till goda körsångare. Institutioner som starkt bidragit till att prägla Norrköpings identiet som kultur- och musikstad. Kan vi tänka oss en framtid utan dem? Trots aldrig så välvilliga krafter som jobbar ideellt räcker inte det, mer måste till. Men utan en tydligt samordnad fördelning av stödmedel, statliga såväl som kommunala, riskerar vi att förlora dem som inte hade resurser eller röst att ropa på hjälp i tid. Till förmån för dem med en buffert att falla tillbaka på. Enligt riktlinjerna för de 500 miljoner kronor som ska fördelas fram till i höst, ska fördelningen vägledas av ”sökandens behov av ekonomiskt stöd och att medlen fördelas till en mångfald av kulturella uttryck”. Låt oss hoppas att det blir så i praktiken! För utan jazz, blues och unga korister som färgar vår stad skulle en överlevare som Lisa Ekdahls röst eka utanför Crescendos stängda portar och hennes frågor bara låta… som enfald? Vem vet? Inte du. Vem vet? Inte jag. Vi vet ingenting nu, vi vet inget idag.