Månad: juni 2019

Analyserna duggar tätt kring partiernas resultatet och EU-parlamentets nya sammansättning. EU-valrörelsen var kort men rätt intensiv, fast valfeber blev det aldrig. Valdeltagandet var lågt, skrämmande lågt på sina håll. I Norrköping röstade drygt 51 procent. I Södertälje var röstandelen hela tio procentenheter lägre, i en stadsdel var siffran bara 13 procent! Skillnaderna röjer att delar av Sverige inte alls ser EU som ett demokratiskt projekt. Varför annars avstå röstning, en av demokratins viktigaste manifestationer? Nog är EU ett betydande demokratiprojekt, 4 av 10 riksdagsbeslut grundas på ett beslut därifrån. Men hur övertyga personer om det, när de inte ser några (positiva) effekter i sina egna liv? Valresultatet bekräftar en splittrad bild av verkligheten. Det talas om högervindar när konservativa partier som M och KD går framåt och socialdemokratin backar. Det pekas på framgång för gröna och liberala partier, när partigruppen ALDE växer. Många ser att nationalistiska, populistiska eller högerextrema krafter stärks – via SD i Sverige, Nationell samling i Frankrie och Lega i Italien. Ändå hurrade nästan alla partier på valvakan som vore de vinnare, även de med mediokra resultat. Alla har rätt till sin sanning, men inte undra på att väljare saknar en klar bild av samhället och det politiska landskapet. Då uppstår oro kring vart samhället är på väg. En oro som borde uppta betydligt mer av politikernas tid än att kritisera varandra. Folk söker en enande berättelse om vilket samhälle EU och Sverige vill bli och vilka mått och steg som krävs för att nå dit. Det gäller skattesystem, välfärd, försvar och integration, ja, helt enkelt det samhällskontrakt som utgörs av statens löften i utbyte mot medborgarens lojaliteter. Vem lyckas berätta den? Sannerligen ingen lätt uppgift, för även den skickligaste politiker möter numera kvalificerat motstånd. Inte bara från sina motståndare, utan även från alla alternativa sanningar som med ett par klick sprids över världen. Kraften i sociala medier i kombination med många väljares bristande källkritik, gör att förenklade svar och lösningar på komplicerade samhällsproblem lätt får fotfäste. Resultatet – EU-valets splittrade bild. Samhället är som en diamant alla tittar på, med lika många verkligheter som stenen har fasetter. Allt utifrån den sida som ligger närmast en själv. I ett sådant klimat bli utrymmet allt mindre för mer komplexa beskrivningar av samhället och ett förnyat samhällskontrakt. Tror vi politiken om att lyckas ena svenskar och européer kring en stor, gemensam berättelse? För 50 år sedan lyckades JFK ingjuta mod i USA att satsa på månprojektet. Han talade om mänsklighetens storhet, att den skapar sin egen framtid genom utveckling: ”vi väljer att resa till månen, inte för att det är lätt utan för att det är svårt”! Svårt eller inte, varför skulle vi som land, union och mänsklighet idag förvänta oss mindre –  vare sig av oss själva eller av våra förtroendevalda?

Småföretagen utgör 99,4 procent av alla svenska företag. I de flesta kommuner är de också den största skattebetalaren, större än storföretagen eller den offentliga sektorn. De svenska bolags- och skattereglerna ålägger småföretagen stora krav. Det gäller arbetsgivaravgifter, moms och andra skatter, löner, pensionsinbetalningar m.m. För att ett sådant system ska fungera är företagarnas vilja att göra rätt för sig avgörande. Och den finns – i Sverige har vi hög skattemoral och lågt skattefel, d.v.s. den skatt som undanhålls Skatteverket. Men moralen upprätthålls i stor utsträckning av att omgivning delar värderingarna. Känslan av att regler följs av ”alla” är alltså viktig. Då betyder det såväl företagare och anställda, som offentliga institutioner och den politiska sfären. Skattemoral måste förstås ifrån fler perspektiv än inbetalade skatter. Avgörande för skattemoralen, är också den totala mängden skatt som ska betalas. Alltför frikostigt lagstiftande om nya avgifter och skatter urholkar på sikt företagarnas – och för den delen privatpersoners – vilja att efterleva kraven. Det sägs gå en magisk gräns runt femtio procent. När staten får behålla mer av min arbetade timme än jag själv, avtar motivationen att arbeta för att tjäna mer. Ett annat viktigt perspektiv aktualiseras då och då, på senare tid även i Sörmland – den om hur inbetalade skattepengar hanteras. De mest flagranta fallen rör att använda allmänna medel för privata ändamål, fler än ett statsråd har fått avgå efter inköp av resor, choklad och liknande. Även mer tveksamma fall, såsom olämpliga avdrag för eller bidrag till boende och resor för politiker och offentligt anställda tjänstemän, sticker förstås den allmänna skattebetalaren i ögonen. Minst lika frågande blir många när höga tjänstemän i offentlig sektor ”belönas” med stora avgångsvederlag om de sägs upp. Tänkt som en trygghet för att våga ta ansvarsfulla uppdrag men i praktiken fungerat som tack för misslyckat uppdrag? Den sluge sätter det till och med i system, och då får skattebetalarna betala dubbelt upp för ett dåligt utfört jobb, medan personen lever gott. När en företagare misslyckas blir det mindre, inte mer inkomst.  Trots det bidrar småföretagen mest till skattebasen. Därför är det läge för alla som hanterar skattemedel att fundera kring sin egen moral, för att värna allas moral. Att kasta pärlor för svin är det ingen som orkar i längden, oavsett hur mycket man älskar och tror på sin affärsidé.

Demokratin och rättsstaten är en blank och vacker fernissa, men ack så tunn! Det behövs inte mycket av motsättning eller motgång för att de primitiva krafterna hos oss tittar fram. Ett av den senaste tidens grova exempel är hur s.k. fans till Vita hästen behandlat sin tidigare kvinnliga klubbordförande. Med hot, hat och trakasserier som kulminerade i intrång vid hennes egen bostad lyckades mobben med två saker. Att få henne avsatt och att få henne att (tillfälligt, hoppas jag) lämna staden. Juristen i mig skriker av ursinne över att en pöbel av gränslösa individer tillåts styra och ställa över liv och idrott på det sättet. På polisens bord finns ett antal aktiva ärenden kopplade till det hela. Låt oss hoppas på ett lyckat lagförande. För vad säger det annars om vår demokrati? Att det är OK att agera precis som man känner i stunden? Att regler bara gäller dem som sätter en ära i att följa dem? En fundamental missuppfattning om demokratins väsen, skulle jag säga – tron att rättigheter gäller en själv men skyldigheter bara gäller andra. Här har vi som land en viktig uppgift att upplysa vår befolkning. Dels genom ökad kunskap om det demokratiska systemet och dess gränser, dels genom tydlighet kring vad som är rätt och fel. Ansvaret för det vilar tungt på Sveriges föräldrar men också på skolan, vare sig det handlar om barn, ungdomar eller nyanlända. Inom svensk idrott borde det tas särskilda krafttag när det gäller lag och ordning, jämställdhet och allas lika värde. Att en kvinna år 2019 inte kan känna sig trygg i rollen som toppnamn i en elitklubb, eller att vi med mindre barn tvingas välja bort allsvensk fotboll som familjenöje p.g.a. ”högrisk-matcher”, är inget mindre än en skandal. Många vet vilka som utgör den förstörande klicken. För det är alltid bara en liten, väldigt högljudd klick. Men få kliver fram och tar avstånd från dem, än mindre pekar ut de skyldiga. Kanske är det kompisar, eller personer man själv är rädd för. Det kan vara svårt att begära att individer ska våga, särskilt om de inte kan lita på att få uppbackning. Därför behöver inte bara ordningsmakten utan även klubbar och sponsorer agera. Visa vilka krafter som är viktigast för laget! De som varje dag arbetar för att stärka lagets ställning, de som kommer och hejar, köper korv, läsk och souvenirer att hänga på väggen för framtida drömmar – eller de som ”hejar” så att det skrämmer andra på eller utanför arenan och som sprider hat så fort ett resultat, en arbetsinsats eller ett förvärv inte passar. För mig är svaret självklart, men så länge klubbar och sponsorer inte tydligt sätter ned foten kring vad man vill att klubben och lagen ska förknippas med, så kommer den lilla klicken av gränslösa fortsätta påverka agendan. Det förlorar vi alla på, liksom demokratin.  Och du i klicken – håll dig på sätt sida gränsen mellan att brinna för ditt lag och att slukas av en förtärande eld! Har du tur räddar det både dig och klubben!