Månad: augusti 2019

Semestern snart slut. Nya skolåret snart påbörjat. Sensommaren bär med sig löftet om nystart, lite som nyår – en chans till nya och bättre vanor och beteenden. Såväl för individen och företaget som för staden. Förändring kräver mod att pröva nya vägar. Det förutsätter ett beteende som kan hålla långsiktigt. Och vi människor behöver ändra våra beteenden – socialt, klimatmässigt och ekonomiskt. Men gör vi det? De senaste dagarna har masskjutningarna i USA präglat nyhetsrapporteringen och återigen satt fingret på en livsstil som är socialt ohållbar. För femton år sedan bodde jag i USA. Då drev lobbyorganisationen där jag var verksam kampanjen: ”Guns do kill – 13 persons every day”. Trots enighet kring hemskheten i våldet står än idag republikaner, demokrater, stadsbor och landsortsbor så långt ifrån varann kring vad som måste göras. Alltså händer inget. Mer än fler skjutningar. Hur mycket frihetsinskränkning skulle striktare vapenlagar egentligen innebära för gemene man? Kanske värt att testa – organisationen Brady anger att 100 personer nu dör dagligen i USA av vapenvåld. I klimatdiskussionen upprör Greta Thunberg känslor när hon utmanar invanda beteendemönster. Ja, hon är ett oerfaret barn och ja, det finns en kommersiell aspekt på hennes utspel, men nej, detta gör inte hennes budskap mindre viktigt. Vill vi att mänskligheten ska leva kvar här, behöver vi ställa om vårt sätt att förbruka jordens resurser. Inte bara prata och tycka, utan också göra andra val i praktiken. Och individen kan göra sitt, men det är näringslivet som verkligen kan visa vägen. Helt naturligt, då företag till sin natur drivs av innovation, utveckling och förändring för att stå sig på en rörlig marknad. Den ekonomiska dimensionen är central, för i en värld som kräver hållbara lösningar blir företagen som levererar det vinnare. Resten går på sikt under. Ett aktiebolags uppgift är att gå med vinst, den principen är helig. Men vad håller bäst i längden – maximal avkastning för aktieägarna här och nu eller något lägre avkastning dit och resterande del av vinsten som investering till exempel för en bättre arbetsmiljö och företagskultur? Eller för att minska eller helt eliminera företagets fossila utsläpp? Det är inte omöjligt att göra både och, bara lite ovant. För det kräver att vi ställer om, till en handling som inte bara ser ut som en tanke utan faktiskt är det.

Sverige har på senare år tagit emot historiskt många asylsökande, som lämnat sina länder för en bättre framtid. Med 68,5 miljoner på flykt i världen (år 2018) lever vi mitt i en folkvandringstid – och detta är bara början. Klimatpåverkan, sviktande livsmedelsförsörjning och ökad politisk spänning har stärkt grogrunden för olika terrororganisationer. Detta, tillsammans med ett Internet som tydliggör vår världs ojämlika villkor, får många att söka sig hit. Och de lär bli fler, så länge livschanserna förblir så olika i världen. Kontroller eller stängsel kan inte stoppa dem. EU-valet visar tydligt att folk känner otrygghet inför detta, därav de höga siffrorna även i Sverige för främlingsfientliga krafter. Kortsiktiga politiska poänger kan alla göra, men vem talar om vad som krävs på lång sikt? Var är makthavarna som vågar staka ut en riktning bortom valperioder? De politiska partiernas låga förtroendesiffror talar sitt klara språk – ingen! Eller jo, det parti som växt kraftigast de senaste åren har en klar berättelse om sitt framtida Sverige. Problemet är bara att den berättelsen är dålig, mycket dålig. Längtan tillbaka till ett svunnet folkhem, med stängda dörrar mot omvärlden lär knappast sätta oss i ett toppläge i världens framtidsrace. Sverige har en gång gått från fattigdom till välstånd, genom öppenhet och internationell handel. Och näringslivet stänger inte gränser, det spränger gränser – företagens marknad är global! Alltså bör vi fråga oss hur människor, såväl som produkter, tjänster och företag fortsatt ska kunna korsa landsgränser i framtiden? Eller lika gärna, stanna kvar i sina länder och bygga välstånd där? Svaren menar jag är globala system byggda på öppenhet och jämlikhet. Vi måste inse att människor gör rationella val och anpassa våra system därefter, utifrån övertygelsen att det gynnar oss alla på lång sikt. Så – byt ut biståndet mot mer frihandel och ett globalt försäkringssystem för välfärd, inledningsvis finansierad av de rikare länderna. Skapa ett globalt ”Green Card-system” så att fler kan tävla om jobben, var de än finns. Bygg ett internationellt migrationsrättsligt system för framtidens vanligaste flyktorsaker – d.v.s. klimatkriser, social oro och krig – och tillämpa FN:s flyktingkonvention som det var tänkt, enbart för förföljda. Låt sedan FN få ett nytt och starkare mandat att genomföra detta, och en ärlig chans att bli världens garant för fred och säkerhet. En framtidsberättelse så god som någon, såväl för Sverige som för världen!

Denna dagen, ett liv! Orden står som eviga tecken när jag träder in i den svalkande hallen i stenvillan. Fritt tolkat – ta vara på varje dag, det är dessa som utgör livet och på en enda dag kan ditt liv eller hela världen förändras. En hastig blick över axeln och det glittrande vattnet skulle lätt kunna tas för Medelhavet denna varma försommardag. Men även på den östgötska sluttningen med vy mot Vättern har det tänkts stora tankar för långa tider framåt. Strand – Ellen Keys skapelse och hem – vittnar om en kvinna som var allt annat än barn av sin tid. Redan för drygt hundra år sedan menade hon i boken Barnets århundrade att barn var subjekt, alltså hade egna rättigheter som grupp och skulle behandlas med respekt och ”uppälskas” snarare än uppfostras. Som hämtat ur en diskussion i dagens tidevarv, när vi diskuterar barns situation i skola, hem och på sociala medier, men mycket utmanande på den tiden. Och så fick världen också vänta i nittio år, till 1989 innan Ellen Keys tankegods fick fäste genom FN:s barnkonvention. Som en av förkämparna för kvinnlig rösträtt fick hon också utstå kritik, till och med av kvinnor själva, innan hon som 72-åring kunde lägga sin första röst i valet 1921. Ännu 2019, när Sveriges kvinnor firar hundra år som röstberättigad grupp, ser vi att jämställdhetens seger inte är vunnen en gång för alla. Den utmanas såväl i delar av det svenska samhället, som i stora delar av övriga världen. Dagligen och stundligen. Ellen Key hade en osviklig förmåga att blicka långt fram och formulera sig kring de riktigt stora frågorna i världen – människans lika värde och livsvillkor. Och kanske är det så att större samhällsförändringar måste ta tid, kanske är hundra år ett rimligt tidsperspektiv. Nästa år blir FN:s barnkonvention svensk lag. Som jurist kan jag ha synpunkter på lämpligheten i att göra lag av en konvention – till sin natur präglad av principer och målformuleringar snarare än lagrum med specifika rekvisit. Det kan uppstå svåra tolkningsfrågor och öppna för olikheter i tillämpningen. Som människa sjunger mitt hjärta av glädje! Mänskligheten visar att vi kan, att vi vill fortsätta försöka göra världen lite bättre och lättare att leva i för oss själva och för våra barn. Nästa steg blir att omsätta detta i praktiken, och det blir en utmaning. Fast vem har sagt att det skulle vara lätt och gå snabbt att förändra världen? Vad vår mänsklighet behöver är inte kortsiktiga sergrar genom revolution och strider, utan tålmodigt och tillitsfullt arbete tillsammans för allas lika värde. Så om jag skriver detta nu, kanske vi om hundra år har skapat ett system med globala svar på våra allra största utmaningar – klimathotet, ofriheten och ojämlikheten. Vem vet? Blir det då ett nytt århundrade för barnen? Kanske inte, men ett nytt decennium från 2020 är väl ett avstamp så gott som något som ett första steg. Denna dagen, ett liv!