Månad: juni 2022

Svenskt Näringslivs årliga enkät om företagsklimat visar att kommunerna som helhet blir något bättre. Timrå och Vårgårda ligger högt. De är båda exempel på kommuner som ser sig som serviceorgan till dem som drar in skatteunderlaget, nämligen företagen. Här går företagens behov först. I Sörmland ser vi en svag uppgång, och även i kommuner som Eskilstuna, Katrinheolm och Nyköping. Större städer är dock sänken, ingen av landets 25 största kommuner når topp 100. Företagen där kräver förändring. Ingen nyhet, missnöjet är sedan länge. Så vad göra? Fortsätta klaga? Men vems ansvar är egentligen de dåliga resultaten? Kommunerna vill vända trenden men missar ofta dialogen med näringslivet, vilket gör att fattade beslut upplevs som gripna ur luften och flyger därmed över huvudet på den vanlige företagaren. Och vad gör företagen, då? Att skapa idéer värda att testa utgör ju själva grunden och ofta livsinställningen för entreprenörer och företagare. De som nu skriver ned sin egen kommun, vilka förbättringsförslag kommer de med själva? Och om de gör det, lyssnar kommunen? Förmodligen sker vare sig det ena eller andra, eftersom trenden kvarstår. Samma mönster går igen på fler utvecklingsområden. I FN:s Agenda 2030 finns 17 mål som ska uppfyllas till år 2035. Nuläget visar att världen lär få svårt att lyckas nå ett enda av dem. Varför? Världens ledare fattar beslut långt ifrån folks vardag. Insatta opinionsbildare och beslutsfattare gastar efter reformer som kanske skulle föra oss närmare hållbarhet på planeten. Men vem frågar den vanliga människan – dig och mig – om vad var och en av oss enkelt kan göra i vår vardag för att bidra i arbetet? Nej, precis. Ingen! De offentligt ansvariga skjuter över målet när de inte lyssnar till dem som sitter inne med de verkliga nycklarna till förändring. Företagsklimatet i en kommun får svårt att blomstra om företagen inte kan se vilka frön som planterats och ges chans att vattna sådden. På samma sätt kan världen inte bli en hållbar plats förrän dess invånare tydligt kan se att vad de gör i sitt eget liv och sin vardag faktiskt får effekt på helheten. All förändring börjar med dig själv, och där du har makten. I ditt liv, ditt företag eller din kommun – gräv där du står! Och är du inte nöjd med hur diket eller gropen blev – kasta då inte ned den i diket som försökte hjälpa genom att ge dig en spade, även om spaden visade sig vara fel. Visa istället vilken spade du behövde, greppa den och fortsätt gräva!

Ibland ser man inte skogen för alla träd. Hur länge har vi diskuterat den ökande kriminaliteten bland unga i förorten? Inte undra på, det är en pest som sprider sig och förstör livet för så många. Tidigare i större städer, nu även på mindre orter. I diskussionerna ligger fokus mest på kostsamma, politiska reformer. Men är det egentligen där skon klämmer? Vi har fler poliser än på decennier, med rätt att bära och bruka vapen och våld. Vi har en brottsbalk där alla upptänkliga missgärningar finns inskrivna. Vi har en sociallagstiftning som ger samhället rätt vårda barn och ungdomar när föräldrar inte klarar uppgiften. Som ska säkra skälig levnadsstandard även för den mest utsatta. Ändå plågar våldet Sverige, det vi gör vänder inte utvecklingen. Varför? Ett misstag är att lagstiftningen vi har inte tillämpas fullt ut. Om vi anser att långa fängelsestraff har avskräckande effekt, bör domstolens användning av de högre straffen i skalan bli regel snarare än undantag. Om vi anser att vissa barn behöver skyddas från föräldrarnas vård, måste socialtjänst och domstolar använda utrymmet i lagen om vård av unga (LVU), så att fler av dessa barn verkligen omhändertas. Lagstiftaren bär ett tungt ansvar att förtydliga sin vägledning i lagförarbeten och direktiv. Men också för att tjänstemän på alla nivåer ges det ansvar som kommer med tjänsten. Konkreta uttryck för mod och integritet, samt en genuin vilja att ta ansvar och verka för ett bättre samhälle – det borde vara lösen vid varje rekrytering i offentlighetens tjänst. Men det kanske allra största misstaget är vår övertro på just politiska system. Vi glömmer lätt befolkningens betydelse för samhällsutvecklingen. Karyn McCluskey är brottspsykolog vid polisen i Skottland. År 2005 fick staden ”utmärkelsen” Europas mordhuvudstad, men genom strategiskt samarbete med hela samhället har man lyckats vända våldsspiralen bland unga killar i Glasgows fattiga förorter. Enligt henne gäller det att först hitta grunden till våldet. Sedan att hindra spridning genom att slå hårt mot gängmedlemmarna och samtidigt erbjuda dem en väg ut som leder till framtidstro. Därtill alltifrån att stödja familjer eller blivande föräldrar och jobba med manliga förebilder i skolan, till att media beskriver utvecklingen som möjlig att vända. Nyckeln var att hela samhället såg problemet, som därmed blev allas ansvar att lösa. År 2017 var mordfrekvensen halverad. All förändring tar tid, men börjar med människor som höjer rösten och säger ifrån. Mot våld. Mot förtryck. Mot korruption och orättvisor. Att vuxna sätter gränser för sina och andra barns beteenden. Att de vårdar och värnar sig själva, sin egendom, sitt lokalsamhälle och det allmännas egendom. Det är i det enträgna slitet i lokalsamhällets vardag som vi kan erbjuda våra barn och unga framtidstro. När de får tydliga ramar för vad som är rätt och fel och för demokratins gränser. När normen omkring dem är att man jobbar eller studerar. När svenska är det självklara gemensamma språket. Mål 16 i Agenda 2030 är att nå ett fredligt och inkluderande samhälle. Varför skulle Sverige inte kunna sikta på ledartröjan även inom detta hållbarhetsområde? Men då krävs en trygg offentlighet som står som en garant för det som redan gäller, och som är ett stöd till alla goda initiativ som utgår från invånarna själva. För de som gick runt i Navestad i Norrköping i påskhelgen för att städa rent och plocka upp glasskärvorna efter upploppen – de behövde inga ytterligare system, lagar eller reformer. De förstod ändå att allt börjar med att ta och tillåtas ta ansvar för ens eget liv. Gräv där du står, rent konkret, men ack så symboliskt!