Människan är lyhörd och anpassningsbar. Det är vår styrka. Och vår svaghet – särskilt när vi utsätts för påverkan av vår omvärld. Budskap som vevas om har en tendens att bli en sanning – vare sig den är det eller inte. Bra för den som driver opinion och vill få stöd för den egna linjen. Kanske är det därför vi dras med högerspöken och kommunistskräck i de politiska debatterna. Mindre bra blir det för en plats, grupp eller ett land som får negativa epitet klistrade på sig. Exempelvis att alla norrlänningar är tysta och tungsinta. Eller, som Donald Trump slog fast, att Sverige är ett av Europas farligaste länder på grund av hög kriminalitet. Svenskt Näringslivs rankning av kommunernas företagsklimat, visar även i år upp usla siffror för Östra Östergötland – Finspång, Norrköping och Valdemarsvik ingår i landets trettio sämsta företagskommuner på platserna 262, 263 och 269. Epitet som tillskrivs platser, grupper och tillstånd kan i viss bemärkelse anses korrekta. Det går nämligen alltid att hitta minst en norrlänning som inte säger mer än absolut nödvändigt. Men det betyder inte att det gäller dem alla. Ja, Sverige har väldigt stora utmaningar med mycket kriminellt aktiva ungdomar, framförallt bland killar med utomeuropeisk bakgrund uppvuxna i ett utanförskapsområde. Men innebär det att Sverige överlag skulle vara en brottsligt farlig plats? Nej. BRÅ:s statistik visar att första halvåret 2022 minskade antalet anmälda brott med 6 procent, jämfört med samma period året innan. I alla brottskategorier utom stöld- och tillgreppsbrott, som ligger på samma nivå som 2021. Nå, så företagsklimatet i våra kommuner då? Resultaten bygger på enkätsvar från en mindre andel slumpmässigt utvalda företagare, utan krav på kontakt med kommunen i något specifikt ärende. En slags temperaturmätare på kommunens näringslivsfrämjande arbete och en ögonblicksbild, som kan skifta beroende på enkätbesvararens syn just för stunden. Är då rankingen sanning? I så fall borde det knappt finnas ett enda företag i de sämst rankade kommunerna. Så är det inte – företag verkar i alla svenska kommuner. Våra låga siffror borde särskilt avskräcka företag från att alls starta eller etablera sig just här. Istället borde de söka sig enbart till platser som ligger topp 20 på listan. Såsom Säffle, Öckerö och Vansbro. Skulle dessa småorter objektivt vara så mycket bättre (hela 250 pinnhål upp) som rankingen anger? Svårt att tro. Trycket på företagsetableringar är påtagligt högt i östra Östergötland, även i vårt oroliga tidevarv. Och inte undra på det. God tillgång till högre utbildning, ett logistikläge i toppklass, närkontakt med Stockholm och kommunikationer för att nå hela världen samt en varierad arbetsmarknad med stort utbud av kompetens och arbetskraft. Det är goda förutsättningar som företagen vill åt. Därför väljer många att komma just hit, växla upp eller starta här. Därmed blir det skevt att stirra sig blind på ett ögonblicks jämförelse gjord av relativt få ur en hel samhällsgrupp. Är det kanske även så att det i näringslivsrankingen har smugit sig in lite missnöjesyttringar över samhället i stort? Det är lätt att vara missnöjd och klaga, men för att lösa problem räcker det inte att bara peka på andras ansvar. Så hur pratar du egentligen själv om din kommmun? Är du med och sprider klagans smitthärd, eller bidrar du aktivt till att hitta bra lösningar på verkliga brister? Falska sanningar tar inte bara en kommun skada av, utan i förlängningen även dess näringsliv.
Månad: oktober 2022
Ungdomsidealet bär inte Sverige
Vi har en ny regering – där statsrådserfarenhet lyser med sin frånvaro. Av tjugoen har bara Ulf Kristersson och Tobias Billström tidigare varit ministrar och är väl förtrogna med hantverket. Övriga nitton, de flesta yngre än 50 år, får nu lära sig. Utifrån den dramatiska bild som regeringsförklaringen målade upp – krig, energikris och inflationsrally – hade nog gedigen statsrådserfarenhet kommit väl till pass. Istället har en 26-åring blivit minister. Kanske gick det inte att värva något av tidigare Reinfeldt-regeringars äldre statsråd? På ett plan förståeligt, varje regeringsbildare vill forma sitt eget lag. Men inom politiken verkar unga år vara just den tillgång som trumfar ut erfarenhet. Annie Lööf kliver av efter elva år som partiledare, nyss fyllda 40 år! Ebba Busch har vid 35 års ålder redan varit partiledare i sju år. Och politiken speglar samhället i övrigt. Det är symptomatiskt hur Sverige nedvärderar den kompetens som brukar följa med erfarenhet när år lagts till år. Kvinnor över 40 år har väsentligt svårare jämfört med yngre, att kallas till intervju för jobb som de med råge är kvalificerade för. Vad sänder vi egentligen för signaler till våra barn och unga om äldres värde och kunnande? Att de är gammal ”barlast” som man inte behöver lyssna på, vars erfarenheter inte förtjänar respekt? Att samhället styrs bäst av unga utifrån deras preferenser, medan vuxna existerar mest som ett slags serviceorgan för dem att förverkliga sig själva? Kanske har vi lurat oss själva – och barnen – i att alltmer tolka FN:s barnkonvention som ett ”carte blanche” för dem att få sin vilja igenom, vid äventyr att vi kränkt deras rättigheter. Kanske är det därför barn och unga på offentliga platser, i kollektivtrafik och vid allmänna sammankomster tar mer plats än tidigare. De gör det också ofta på ett högljutt, aggressivt sätt som signalerar till vuxenvärlden att detta numera är deras domäner. Och alltfler vuxna är rädda för att röra sig ute, särskilt kvällstid. De saknar stöd att våga stå emot. Särskilt tydligt är det i vissa utanförskapsområden, där även mindre grupper av unga kan sätta skräck i en hel stadsdel. Vuxna har som kollektiv mer livserfarenhet och är klokare, vi har ett mer välutvecklat konsekvenstänkande än barn och unga. Och det förpliktigar. Vi får och kan inte abdikera från vårt ansvar att bära samhället framåt– med respekt för ungas behov, drömmar och rimliga önskemål. Så att de en gång kan ta över ansvaret, i takt med ålder och mognad. Det är vi skyldiga både dem och oss. Men ska det lyckas behöver gränser sättas och värdet av ålder och erfarenhet återupprättas. Att sträcka ut ”bäst-före-datumet” på befolkningen skulle inte bara ge vuxenvärlden förnyad kraft och styrka – det skulle gynna hela Sveriges framtid, när all vår samlade erfarenhet och kompetens ses som tillgångar. Här både kan och bör politiken visa vägen!