Att våga är att förlora fotfästet en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv. Sören Kierkegaards berömda fras skulle man lätt kunna applicera på mycket som händer i samhället just nu. Det står ett slag kring synen på vad som utgör och utvecklar ett gott samhälle, mellan å ena sidan demokratier med dess liberala värden, å andra sidan auktoritära regimer och brottssyndikat. Ska vår öppna livsstil bevaras behöver vi våga bli lite rappare och lite bättre på att flytta fram våra positioner. Inte helt enkelt när vår tradition, till skillnad från envåldshärskares och rena busars, påbjuder hänsyn till stiftad lag och mänskliga rättigheter. Men icke desto mindre. För att möta framtidens enorma energibehov hade flera regeringar inklusive den nuvarande, behövt våga satsa mycket mer och tidigare på snabbare processer för kraftutbyggnad. Då hade Sverige, som del av Europa kanske undvikit ett destruktivt beroende av rysk gas – redan innan kriget var ett faktum. Om ingen vågar göra ett drag i schack så dör spelet. Så även i det spel som kallas politik. Se bara på senaste veckans händelser kring Prigozjin, Wagnergruppens grundare. En vågad satsning för att ändra kriget, eller en ödesdiger nyck för att rädda sin egen ekonomi? Vem vet? Sista ordet är inte sagt. Men oavsett skäl har han, genom att utmana Putin, förändrat spelplanen. Putin ledarskap är nu försvagat, vilket öppnar möjligheter för hans motståndare att påverka krigsförloppet. Även kriget förutan, befinner sig Sverige i ett ansträngt läge. Nu behöver politiken verkligen våga. Stora systemförändringar krävs – inte bara för energiförsörjningen framåt. Sjukvården behöver få en nationellt sammanhållen styrning, skolan likaså. Utanförskapet, som låtits växa till helt parallella samhällsstrukturer helt på tvärs med våra grundlagar och demokratiska värderingar, måste till varje pris brytas. Det parat med ett av världens högsta skattetryck kräver modiga, snabba men långsiktigt hållbara åtgärder om det tidigare så starka samhällskontrakt som byggt på stor tillit mellan offentligheten och befolkningen ska förnyas. Ingen lätt uppgift för dagens politiker att lösa. Tack och lov medger vår demokrati, till skillnad från just totalitära regimer likt Ryssland, att inte bara de styrande i riksdag och regering sitter inne med framtidens alla svar. Tvärtom! Hela hållbarhetsfrågan är ett tydligt exempel på hur näringsliv och civilsamhälle leder utvecklingen genom idéer och innovationer, som politiken sedan ramsätter. Gott så! Därför gäller för entreprenörer i vårt land – fortsätt våga! Våga satsa, tänk nytt, för fram idéer och tankar och våga engagera er i och påverka samhällsdebatten. Såhär års ges en unik möjlighett till det, när Almedalen fylls av mingel och möten mellan näringsliv och politik. Men kanske än viktigare är att näringslivet i sin vardag visar hur man går före. Kanske fostras då en lite modigare politisk generation? Vi behöver det, egentligen sedan ganska länge.
Månad: juni 2023
Stolt, men inte lättkränkt
Den 6 juni i år var inte bara dagen för ett numera sedvanligt firande av Sveriges nationaldag. I tisdags fyllde vårt kära hemland också 500 år som sammanhållen, fri stat. Byggd på gemensam kulturell och kristen grund. Ett halvt millenium med gemensamt styre över en befolkning bestående delvis av kungaätter, adel och enkla hjon, men till stor del av självägande bönder. Och häri ligger kanske en nyckel till svensk stolthet – våra släkters långa tradition av självbestämmande och frihet att skapa ett drägligt liv för sig och familjen. Om än utifrån knappa förhållanden. Som något slags historiskt förstadium till efterkrigstidens folkhem. En stolthet vi också gärna visat omvärlden. Som har svarat med fascination över detta så annorlunda lilla land uppe i norr. Delvis med beundran, inte sällan med irritation över den förnumstiga präktighet vi ofta tillskrivs. Men numera ofta på ett annat sätt. Vår gloria har glidit lite på sned, välfärden och konkurrenskraften i Sverige halkar efter andra och en hög brottslighet skapar en känlsa av otrygghet. Så pass att vi dalat på listan över mest attraktiva länder för att migrera till. Och kanske är det nyttigt att inte alltid frammålas som ”bäst i klassen”. Kostnaden blir hög om många migranter väljer Sverige av just välfärdsskäl. Men än värre, bilden vi odlat har gett oss en trendkänslighet som närmast kan betraktas som behagsjuka. För rädslan att inte behaga och ivern att vara till lags har skapat en självutplånande ansats att alltid tillmäta andras behov av identitet större betydelse än den egna. En slags lättkränkthet by proxy. Eller är det egentligen sårad stolthet? En hemlig insikt om att det egentligen går att stå upp för det egna utan att förminska andra? Då lyckas våra grannländer Norge, Finland och Danmark bättre. De vet alla vad ockupation och annektering vill säga. Att förnekas sin självständighet, identitet och friheten att mejsla ut det egna landets framtid. Inte underligt då att firande av nationen där, har en helt annan folklig förankring och tyngd än i Sverige. Gärna förstärkt genom musik av en utpekad nationaltonsättare. Grieg, Nielsen och Sibelius är i våra grannländer givna. Men vem skulle vi välja? Kanske skulle någon bli sårad och känna sig musikaliskt exkluderad. Så vi avstår istället. En not på liknande tema kom upp efter Norrköpings musikklassers vårkonsert häromsistens, där skolornas gamla tradition av manskör nu återupptogs. Till stor glädje hos publiken, som gav rungande applåder till den mjukt brummande ljudmatta grabbarna skapade. Eftermälet blev beskare – vissa menade att ickebinära personer, som inte identifierar sig som män, kunde känna sig kränkta om de ställdes utanför. Och detta i en tid när en anrik svensk tradition som körsång, särskilt manskör, redan riskerar att boktavligen sjunga på sista versen i den mördande konkurrensen om ungas tid och intresse. Sverige, du 500-åring! Ängslas inte utan sträck istället ut handen till fler – nya som gamla svenskar – att stolt stå tillsammans och lyssna. För i många hundra år till må du leva! Och nationaltonsättare eller inte – Stenhammars Sverige-toner klingar då ännu rent med Heidenstams ord: ”Sverige moder, bliv vår strid, vår ro, du land, där våra barn en gång få bo, och våra fäder sova, under kyrkohällen.”