Kategori: Okategoriserade

Utveckling sker inte linjärt. Mänsklighetens historia är full av gupp och krökar på den väg som lett oss från grottornas målningar till dagens digitala plattformar för tanke- och kunskapsutbyte. Men aldrig har utvecklingen varit så snabb, bred och tagit så många banbrytande kliv efter varandra på kort tid. Så till den grad att fler och fler i maktposition faktiskt vill göra halvhalt, en tankepaus. Dåtidens krig och farsoter skapade naturliga brott i samhällsutvecklingen. Med ruinerade länder, minskade befolkningar och regelverk satta ur spel, fick man efter var motgång resa sig och börja om. Oftast två steg längre bak än tidigare. Nu blir det inte så. Världen har nyligen genomlidit en pandemi, kriget rasar i Europa och motsättningarna i världen ökar. Ändå rullar digitalisering, automatisering och andra megatrender på. Som vore de ostoppbara. Men det är de ju inte. Vi som mänsklighet har makten över vårt öde, och får inte bli slavar under det vi själva skapat. Och vi ser nu en form av paradigmskifte. För första gången går internationella forskare från akademi och näringsliv ut gemensamt och vill pausa AI-utvecklingen. Enade, för att inte rubba konkurrensen sinsemellan. Men tydliga med det demokratiskt och etiskt nödvändiga i det, för att säkra människans fortsatta makt över vår framtid och utveckling. Svenska lärosäten går alltmer tillbaka till gamla tentasystem – i sal, med papper och penna. Utan tillgång till digitala hjälpmedel, för att inte ge studenter otillbörliga fördelar och därmed missvisande testresultat. I Betalningsutredningens pinfärska betänkande, SOU 2023:16, föreslås att vissa samhällsviktiga verksamheter, såsom apotek, måste ha kontanter som tillgänglig betalmetod. Av demokratiskäl, då alla inte kan hantera digitala betallösningar. Men även för att minska allas vår sårbarhet vid allvarliga kriser, såsom krig eller katastrofer. Även om elen slås ut måste du kunna betala för att få din viktiga medicin, helt enkelt. Och i en tid när flera större banker stänger kontoren för spontanbesök, håller andra emot. Med argumentet att den samhällsviktiga funktion som banken utgör, måste kunna garanteras alla – digitalt eller analogt. Och förstås med insikten om, att i en värld som ständigt utvecklas kommer det digitala och automatiserade vara trist slentrian, medan det mänskliga mötet och personlig service är det folk kommer att välja till. Och betala för att få. Det som tidigare ansågs gammaldags och förlegat skänker nu gläjde, känsla av sammanhang och exklusivitet. Lite mer utvecklingsinriktat uttryckt – det öppnar för stora affärsmöjligheter framåt. Bara vi vågar fortsätta längs just den kröken på mänsklighetens vindlande väg.

I veckan presenterar FN:s klimatpanel en rapport över tillståndet för det globala klimatarbetet. Tyvärr vet vi svaret – utsläppen av koldioxid bara fortsätter öka. Djupt bekymmersamt, förstås! Forskare, politiker och opinionsbildare ställer sig frågan vad som krävs för att världen ska inse allvaret, såväl länder och regeringar som näringsidkare och privatpersoner en gång för alla ska inse sitt ansvar. Det finns ”ingen annan” att knuffa över det på, det är ju vi som sitter på makten. Inte naturen, inte de andra djuren, utan vi människor. Vi är den enda art på jorden som identifierat vår existens i förhållande till en omvärld och som skapat gemensamma kommunikationsverktyg i form av brett uppfattade och förstådda tal- och skriftspråk. Och som med hjälp av dessa språk tillskrivit oss själva rättigheter, bland annat den om rätten till en god miljö. Föreningen Aurora, en grupp klimatengagerade ungdomar, har stämt staten för otillräcklig klimatpolitik med hänvisning till sina mänskliga rättigheter. I Tyskland och Nederländerna har liknande processer fått regeringarna att öka ambitionen i klimatpolitiken. Men en del vill gå längre än så. Det talas bland forskare och i miljörörelsen om att naturen bör tillerkännas egna rättigheter, i syfte att påskynda klimatarbetet. En del länder är redan där. I Nya Zeeland fick floden Whanganui status som juridisk person redan 2017. I Bolivia finns sedan 2010 en lag om Moder Jords rättigheter. Tillåt en jurist att tvivla – riskerar vi inte att blanda ihop korten här, i vår helt rimliga iver att uppnå klimatneutralt liv här på jorden? Inom rättsfilosofin kan endast personer, fysiska eller juridiska, vara rättssubjekt. Och endast rättssubjekt kan uppbära rättigheter och ha skyldigheter och förpliktelser, d.v.s. ha en rättsförmåga. En rättighet innebär alltid att det uppstår en skyldighet eller ett ansvar för en annan person än rättighetsbäraren, eller för aktuell stat att tillgodose rättighetens åtnjutande. Men det krävs också en förmåga hos rättssubjektet själv att göra sina egna rättigheter eller intressen gällande, d.v.s en rätttshandlingsförmåga. Av naturliga skäl saknar barn och ungdomar (med vissa undantag) sådan rättslig handlingsförmåga – de är inte myndiga, utan företräds av sina vårdnadshavare. Hur skulle det då bli om vi ger en skog, ett berg eller en flod rättigheter? För att inte tala om ett helt klimat? Vem ska företräda dessa i en domstolsprocess? Blir det staten som ska företräda både rättighet och skyldighet? Och hur hanteras ett skadestånd? Risken är att sådana lösningar bara försvårar för oss människor att se sanningen i vitöga: det slutliga ansvaret för klimatets utveckling och om vi lyckas rädda Moder Jord ligger hos oss själva. Det kan vi välja att skygga inför. Eller så kan vi frimodigt göra som vår art alltid gjort– sätta tro till vår egen förmåga, resa oss och övervinna våra utmaningar. Denna gång även med den ödmjuka insikten – att ett värdefullt objekt saknar egna rättigheter gör den inte på något sätt mindre skyddsvärd. För det är väl trots allt därför vi kunnat ge oss status som rättssubjekt – med rättigheter som i motsvarande mån åtföljs av skyldigheter och ansvar?

I motljuset blickar jag ut över den vacka, vita snömattan som slingar sig nedför de granklädda bergsbranterna. Järvsö och några dagars säker vinter för en lovledig barnfamilj, såsom brukligt är för oss. Men inte som vanligt ändå. För mitt under brinnande sportlov har jag aldrig förr sett så få personer i backarna. Och på ortens kända spa-anläggning glider jag runt mellan varma och kalla badkällor, i helt ensamt majestät. Den enda plats där antydan till trängsel uppstår är ICA-affären, där de prisnedsatta varornas hyllor gapar tomma, medan standardsortimentet ligger nästan orört. Sverige år 2023 är annorlunda än på mycket länge. Räntorna, elpriserna och inflationen har grävt djupa hål i den genomsnittlige svenskens ekonomiska fickor. Människor som tidigare unnat sig en skidsemester väljer i år att stanna hemma. På Näringslivsdagen i Nyköping nyligen, fick besökarna höra hur viktigt det är att gå igenom sin ekonomi – spara lite här, gneta lite där så kanske skidsemestern kunde bli av. Nästa år. Klokt och bra, även om tipset om att få ekonomisnacket till ett ”fredagsmys med partnern”, såg jag inte helt framför mig. Särskilt när det handlar mer om att spara in och dra ned, än att drömma om framtida äventyr. Sveriges riksbanks nye chef, Erik Thedéen kritiseras för att även han har undsluppit sig några råd och tips till svenska folket. Men varför? Att mana folk att använda sin konsumentmakt till att välja billigare varor för att pressa priserna på olika livsmedel, kan knappast ses som någon form av konkurrenspåverkan. Det är väl snarare en upplysning i grundläggande marknadsekonomi. Vi behöver få bukt med inflationen, och alla ekonomer tycks ense om att folk inte ska sluta konsumera. Bara göra det på ett klokare sätt än tidigare – välja billigare alternativ för likvärdig vara eller tjänst, helt enkelt. För risken är att människor i ren panik helt sonika trycker på stoppknappen. Inte gör eller köper något alls. Hur ska vi då få igång ekonomin igen? Hur ska företagen överleva om de inte får sälja något? Och hur klarar vi då jobben? Efter år av pandemi och därtill detta krisår, är det många bolag som nu knäar. Det går som bekant inte att bromsa sig uppför en backe. Tricket är att istället spara kraft och energi för ett makligt tempo som bär hela vägen fram, det vet alla som cyklat i ordentligt uppförslut. En skidsemester i Järvsö kostar, absolut. Fast besöket på ortens kvällsöppna friluftsmuseum var faktiskt helt gratis, sånär som på en mindre entréavgift till Lill-Babs museum.  Ändå var vi i princip helt själva även där. Ja, förutom Lill-Babs svärson, då, som i brist på andra gäster personligen guidade oss igenom hela muséet med ankdoter och tidigare okända fakta om bygdens ”lyxbrud”. För bara 120 kr fick vi både ökad kunskap, hög mysfaktor och drog ytterligare ett litet strå till den lokala ekonomi-stacken. En bra deal, som hade behövt – och kunnat – nyttjas av många fler!

Civilisationens fernissa är vacker, men ack så tunn. De gångna veckornas kaos kring Sveriges NATO-process visar på ett flagrant sätt att mänskliga rättigheter på många håll tolkas utifrån den egna för tillfället passande agendan. Turkiets president Erdogan har gjort Sveriges vida yttrandefrihet till veto för vårt inträde i försvarsalliansen. Koranbränningarna, i all sin vulgaritet, ryms inom ramen för den friheten. Men det passande inte Erdogan, och stora delar av den muslimska världen har slutit upp med våldsamma protester. Vi ska straffas. Svenska flaggan bränns och hat, hot och attacker riktas nu mot vårt land. Sverige, det land som i årtionden tagit emot stora massor av turkar, assyrier, kurder, syrier etc., ifrån just den muslimska region där Turkiet ingår. Sverige, som varit världsledande inom bistånd såväl humanitärt som för demokratisk och ekonomisk utveckling – också till den muslimska världen. Finland däremot, kan inte stoltsera med några större insatser ifråga om asylmottagande eller som humanitär stormakt. Men där får man inte bränna Koranen och då tolererar Turkiets det landets inträde. Otack må vara världens lön, men det stora problemet är missuppfattningen om de mänskliga fri- och rättigheternas innebörd. De är inte obegränsade, vare sig i teoretisk omfattning eller utövandet. En stat kan under vissa demokratiskt givna omständigheter begränsa nästan alla av dem, inklusive rätten till liv och rörelsefriheten. Men också religionsfriheten, såsom att bära huvudduk eller klädnader som omöjliggör att utföra det egna arbetet. Det finns heller ingen rätt att hur som helst avbryta arbetsdagen för att utöva religiösa riter, t.ex. att be, även om arbetsgivaren har ett visst ansvar att tillmötesgå sådana önskemål. Även yttrandefriheten har sina gränser. Hets mot folkgrupp är yttranden som övergått i brottslig gärning och skyddas därför inte av grundlagen. Blasfemi-brott är sedan länge borttaget här, alltså förbud mot att smäda religion, symboler m.m. För det som skyddas av grundlagen är varje individs frihet att bekänna sig till och utöva valfri religion. Eller att avstå från alla former av religiositet. Inte själva religionen eller dess symboler och skrifter. Hur helig en bok än anses för vissa grupper, så kan en tingest inte vara bärare av mänskliga rättigheter. Dessa tillkommer endast människor. Yttrandefriheten är direkt knuten till varje persons rätt att fritt yttra tankar och åsikter inom alla ämnen. Alltså gäller yttrandefriheten även vid smädelse av en religion. Västländernas liberala demokratier har nått en grad av civilisation där detta är i det närmaste självklart – det som upplevs provocerande eller stötande möts mest med en axelryckning, eller annars av mothugg. Religionen är en rent privat fråga, fri från krav, förväntningar och påbud. Fri att välja, fri att välja bort. Våra gjorda landvinningar i den individuella frihetens tjänst får inte bli politisk handelsvara med länder, vars auktoritära och odemokratiska regimer nyttjar bristande respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer, till att skrämma och kuva sin befolkning. Vi ser ingen påtaglig opinion hos svenska muslimer, vare sig för eller emot vår vida yttrandefrihet. Å ena sidan hade det varit smakfullt med en tydligt uttryckt lojalitet med vår liberala demokrati och rättsstat, den som ofta framförts som skälet till att man migrerat just hit. Å andra sidan kanske tystnaden talar sitt eget tydliga språk – i ett rättssystem med fri- och rättigheter som tillkommer alla oavsett ursprung, etnicitet eller religion behöver vi inte primitiva överreaktioner för att skydda ting, vare sig det är en röst i NATO-rådet, en särskild bok eller en flagga. Vi är människor och det svenska skyddet bär oss alla.

Ytterligare ett barnaliv till spillo. Nyligen rapporterades om den 8:åring som dött i sin fars vård, under de två timmars umgänge varannan helg som Luleå tingsrätt gett honom rätt till. Precis som i fallet Lilla hjärtat förmådde samhället inte skydda ett barn, vars utsatthet sedan länge varit känd för myndigheterna. De båda fallen bär likheter, och olikheter. Ifråga om Esmeralda beslutade domstolen att familjehemsplaceringen med stöd av LVU skulle upphöra. Vården skulle återgå till de biologiska föräldrarna, trots alarmerande signaler om fortsatt kriminalitet och drogmissbruk. I fallet med den lille pojken i Luleå utgjorde Föräldrabalken fonden, där en tvist kring vårdnaden om honom pågått i princip hela hans liv och där pappans historik var kantad av våld och rättsliga övertramp. Olika lagar och barnen olika i ålder, kön och boendeort. Men de delar samma öde. De blev inte lyssnade på. Trots att båda uttryckt rädsla för att vårdas av sina biologiska föräldrar. Trots att närstående, socialtjänst och skola uttryckt oro för deras väl och ve, så drevs besluten igenom. Till det högsta priset för dessa barn och katastrofala följder för deras närstående. Lex Lilla hjärtat – ökad skydd för barn där familjehemsplacering planeras upphöra –  blev åtminstone ett resultat av Esmeraldas hemska öde. Men bara en liten del av alla barn skyddas av just den lagstiftningen, eftersom den är så specifik för situationen. Det visar också fallet med den pojken i Luleå. Ytterligare lagändringar behövs, men framförallt behövs en perspektivförksjutning. För alla barn i utsatthet behöver samhällets skydd! Barn som bevittnar våld, som själva utsätts för våld eller övergrepp, eller som på andra sätt begränsas och förtrycks. Vi behöver en gång för alla förstå att barn är egna rättssubjekt, vars behov och inställning till den egna situation måste tillmätas vikt. Ibland avgörande för utgången av domar och beslut. FN:s barnkonvention ger inte barnet rätt att ta över och bestämma själv eller låter oss vuxna abdikera från gränssättning och uppfostran – vare sig inom familjen, skolan eller på offentliga institutioner. Så även om vi lyssnar, behöver vi också stå upp för att barnets bästa ibland är det som barnet inte vill. Särskilt när det finns ett tryck från omvärlden. Men verkligheten visar att vi inte riktigt förmår göra vare sig det ena eller andra. Vi blir för släpphänta och låter barnet bestämma saker vars konsekvenser de rimligen inte kan överblicka. Vi blir döva och enögda, när vi ser mer till föräldrars rätt till sina barn, än till barnets rätt att växa upp utan våld och övergrepp. Barn placerade på HVB-hem kan idag hänvisa till ”sin rätt till privatliv”, stänga dörren till sitt rum och fortsätta droga eller planera och begå andra brott eller rymningar. Och personalen ser sig inte ha något lagstöd för att ingripa. Luleå-pojkens öde kanske för med sig en Lex Luleå, för ökad skydd i en den specifika situation han befann sig. Men Barnkonventionen är faktiskt redan lag och omfattar alla barn. Fler beslutsfattare borde därför luta sig mot dess principer – om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals (och lyssnas på). För att å ena sidan besluta i linje med barnets önskan när det blir till barnets bästa. För att, å andra sidan, besluta mot barnets önskan när det leder till motsatsen. Och då behövs modet att utmana tolkningen av dessa principer. Och ökad kunskap nu! För vi har ingen tid att förlora, om vi inte vill förlora fler barn!

Det är nu länge sedan vi såg reklamfilmen som skulle locka fler till målaryrket. Där killen vid datorn säger: –  Internet, det är ju för..hmhm en livsstil, alltså. Som vi garvade! Skulle Internet utgöra basen för folks framtida karriärer? Kändes lika avlägset som den reklamen känns idag. I höst tog vi ytterligare ett stort kliv bort från den tanken, när Open AI lanserade sin Chat GPT – en avancerad söktjänst på allvar kan matcha människohjärnan ifråga om analytiskt avancerade svar på frågor. En dröm för alla som vill ta en genväg för att påvisa kunskap. En mardröm för dem som ska kontrollera att kunskap är äkta, d.v.s kan analyseras eller omsättas praktiskt. För hur ska lärosäten nu mäta vilken kunskap en elev eller student faktiskt tillägnat sig, när en dator i var mans hand kan spotta ut alla prov- och tentasvar på några sekunder? Och vad säger att morgondagens läkare kan operera din hjärna, om den godkända examen bygger på en genvägssvar och analyser gjorda av en AI-bot? I debatten funderas det högt (och lågt) kring detta – med stort fokus på hur vi ska anpassa oss till tekniken. En idé är att skapa ytterligare en AI-baserad tjänst, för att kontrollera den första och elevers texter, provsvar och andra kunskapstester. Men, vänta nu? Robotar är skapade av människan och rymmer bara vad de förses med för programmering och kunskap. Då kan väl inte svaret bli att förslavas av tekniken?. Istället bör vi hitta mänskliga kontrollverktyg som tekniken inte når. Att sätta sig i förarsätet snarare än att ”hoppas på det bästa”, som en annan expert yttrade i radio på frågan om mänsklighetens möjlighet att kontrollera robotarnas framfart i världen. I en klassisk scen ur Bergmans Den goda viljan, får vi bevittna hur Uppsala-studenten vid en muntlig tentamen uppmanas av sin professor:  – Nu ska kandidaten ta en skön promenad i Botanicum! I själva verket en skönare omskrivning för att han inte klarat tentan. För samtal människor emellan är ett avancerat verktyg som snabbt avslöjar om kunskaperna brister.  Greppar man inte resonemangen så blir man inte godkänd. Brutalt men ärligt – och nu också viktigt. Den generella IQ-nivån hos barn i västvärlden sjunker sedan 1990-talet. Forskarnas teori är att ett passivt tittande på skärm, snabba svar via sökmotorer och minskad läsning ger barnens hjärnor sämre träning i att analysera och lösa problem. En påtaglig risk för vår framtida konkurrenskraft som kunskapssamhälle. Då kan inga datorer hjälpa, grunden för dessa är trots allt en ständigt smartare och mer sofistikerad mänsklighet. Vi behöver alltså återupprätta tron på det vi själva ser, hör, kan uppfatta och analysera. Inte måste vi dra det hela vägen till förra sekelskiftets botaniska trädgård – med papper, penna och muntliga eller praktiska kunskapskontroller kommer man en bra bit. Sa knkse brn coksa i frtsstninge kn klra v at lsa oh tlka mningr sm dnna.

Vi behöver ställa om våra beteenden och se världen utifrån ett delvis nytt, förändrat sätt.  Det visste egentligen alla delegater vid klimatkonferensen COP27, då den samlade världen nyligen möttes i Egypten. Syftet var att säkerställa Parisavtalets mål om kraftigt minskade utsläpp för att nå en lägre grad av uppvärmning på planeten. Om inte, äventyrar vi på sikt mänskligheten här på jorden. Trots den breda kunskapen och viljan bland många att vidta konkreta åtgärder, skulle många säga att resultatet blev en besvikelse. OK, det beslutades om en fond för ersättning av klimatskador, men än så länge ofinansierad. Det visar tydligt att förändring tar tid, och sker i små steg. På hemmaplan har vi en ny regering både nationellt och lokalt. Dessa nya styren har delvis ställt om siktet för såväl skutan Sverige som Norrköping. Och omedelbart gnisslar det till i breda folklager. Det blir för stor förändring eller för liten förändring. Förändringen kommer för snabbt eller det nya kommer inte på plats tillräckligt snabbt. När en båt sätts i rörelse, rubbas passagerarna ur sin invanda trygghet – egentligen oavsett om man var nöjd med hur den tidigare styrts. För människan är ett komplext djur och väsen, både utvecklingsinriktad och förändringsobenägen på en och samma gång.  Det säger i sin tur något om utmaningen i att leda en större grupp av människor i en viss riktning, egentligen oaktat riktningen. Inget varar för evigt. Så säger vi. Eller frågar oss varför det alltid är det som är bra som måste förändras. Såsom när vi förlorar en uppskattad kollega, eller en vårdgivare eller lärare som vi haft god kontakt med och stort förtroende för. I Danmark byts nu det älskade barnprogrammet på fredagkvällen ut efter trettio år och med flera generationer danskar som upplevt det som basen för sitt fredagsmys. Och åsiktsstormen låter inte vänta på sig. För när någon rubbar vår bild av att allt är ”som vanligt”, då blir vi som barn på nytt. Små och oskyddade i en okänd, skrämmande stor och ogreppbar värld. Som söker trygghet i att veta och känna till det vi har runt oss. Ofta är det också svårt att tänka sig, samtidigt som en förändring sker, att det på sikt kan leda till något bättre. Men, över tid är det ändå väldigt få som aktivt väljer att stanna kvar i det gamla, när det nya slutligen landat och satt sig lite. För med lite distans och erfarenhet av det nya som skapat en vidgad referensram, kan vi se även fördelarna det ofta gett. Inte bara förlusten av det som var gott i det gamla. Vi kanske rentav mår bra av att inte alltid veta vilka förändringar som ligger framför oss. Av ren bekvämlighet hade vi då säkert avböjt många möjligheter, upplevelser och relationer vi senare värdesatt högt. Och vår samhällsutveckling hade stannat av om ingen vågade testa nytt ibland. Så även om den mänskliga instinkten säger till oss att protestera mot förändring kan det vara nog så klokt att ibland ta ett kliv bakåt och fundera ett varv till. Då hinner det nya slå igenom så pass att dess resultat går att överblicka. Det ger kanske även en insikt om att verklig förändring tar tid att nå. Särskilt och så fort människor är inblandade. Nyckeln sitter därför i tålamod och uthållighet, både ifråga om nya kost- eller motionsvanor för den enskilda individen och för större organisations- eller verksamhetsförändringar. Men i lika hög grad för att förändra kultur- och samhällsmönster som människor och samhällen skapat över tid. Och i att skapa balans mellan trygghet i det som är och tillit till det som framtiden bär.

Människan är lyhörd och anpassningsbar. Det är vår styrka. Och vår svaghet – särskilt när vi utsätts för påverkan av vår omvärld. Budskap som vevas om har en tendens att bli en sanning – vare sig den är det eller inte. Bra för den som driver opinion och vill få stöd för den egna linjen. Kanske är det därför vi dras med högerspöken och kommunistskräck i de politiska debatterna. Mindre bra blir det för en plats, grupp eller ett land som får negativa epitet klistrade på sig. Exempelvis att alla norrlänningar är tysta och tungsinta. Eller, som Donald Trump slog fast, att Sverige är ett av Europas farligaste länder på grund av hög kriminalitet. Svenskt Näringslivs rankning av kommunernas företagsklimat, visar även i år upp usla siffror för Östra Östergötland – Finspång, Norrköping och Valdemarsvik ingår i landets trettio sämsta företagskommuner på platserna 262, 263 och 269. Epitet som tillskrivs platser, grupper och tillstånd kan i viss bemärkelse anses korrekta. Det går nämligen alltid att hitta minst en norrlänning som inte säger mer än absolut nödvändigt. Men det betyder inte att det gäller dem alla. Ja, Sverige har väldigt stora utmaningar med mycket kriminellt aktiva ungdomar, framförallt bland killar med utomeuropeisk bakgrund uppvuxna i ett utanförskapsområde. Men innebär det att Sverige överlag skulle vara en brottsligt farlig plats? Nej. BRÅ:s statistik visar att första halvåret 2022 minskade antalet anmälda brott med 6 procent, jämfört med samma period året innan. I alla brottskategorier utom stöld- och tillgreppsbrott, som ligger på samma nivå som 2021. Nå, så företagsklimatet i våra kommuner då? Resultaten bygger på enkätsvar från en mindre andel slumpmässigt utvalda företagare, utan krav på kontakt med kommunen i något specifikt ärende. En slags temperaturmätare på kommunens näringslivsfrämjande arbete och en ögonblicksbild, som kan skifta beroende på enkätbesvararens syn just för stunden. Är då rankingen sanning? I så fall borde det knappt finnas ett enda företag i de sämst rankade kommunerna. Så är det inte – företag verkar i alla svenska kommuner. Våra låga siffror borde särskilt avskräcka företag från att alls starta eller etablera sig just här. Istället borde de söka sig enbart till platser som ligger topp 20 på listan. Såsom Säffle, Öckerö och Vansbro. Skulle dessa småorter objektivt vara så mycket bättre (hela 250 pinnhål upp) som rankingen anger? Svårt att tro. Trycket på företagsetableringar är påtagligt högt i östra Östergötland, även i vårt oroliga tidevarv. Och inte undra på det. God tillgång till högre utbildning, ett logistikläge i toppklass, närkontakt med Stockholm och kommunikationer för att nå hela världen samt en varierad arbetsmarknad med stort utbud av kompetens och arbetskraft. Det är goda förutsättningar som företagen vill åt. Därför väljer många att komma just hit, växla upp eller starta här. Därmed blir det skevt att stirra sig blind på ett ögonblicks jämförelse gjord av relativt få ur en hel samhällsgrupp. Är det kanske även så att det i näringslivsrankingen har smugit sig in lite missnöjesyttringar över samhället i stort? Det är lätt att vara missnöjd och klaga, men för att lösa problem räcker det inte att bara peka på andras ansvar. Så hur pratar du egentligen själv om din kommmun? Är du med och sprider klagans smitthärd, eller bidrar du aktivt till att hitta bra lösningar på verkliga brister? Falska sanningar tar inte bara en kommun skada av, utan i förlängningen även dess näringsliv.

Vi har en ny regering – där statsrådserfarenhet lyser med sin frånvaro. Av tjugoen har bara Ulf Kristersson och Tobias Billström tidigare varit ministrar och är väl förtrogna med hantverket. Övriga nitton, de flesta yngre än 50 år, får nu lära sig. Utifrån den dramatiska bild som regeringsförklaringen målade upp – krig, energikris och inflationsrally – hade nog gedigen statsrådserfarenhet kommit väl till pass. Istället har en 26-åring blivit minister. Kanske gick det inte att värva något av tidigare Reinfeldt-regeringars äldre statsråd? På ett plan förståeligt, varje regeringsbildare vill forma sitt eget lag. Men inom politiken verkar unga år vara just den tillgång som trumfar ut erfarenhet. Annie Lööf kliver av efter elva år som partiledare, nyss fyllda 40 år! Ebba Busch har vid 35 års ålder redan varit partiledare i sju år. Och politiken speglar samhället i övrigt. Det är symptomatiskt hur Sverige nedvärderar den kompetens som brukar följa med erfarenhet när år lagts till år. Kvinnor över 40 år har väsentligt svårare jämfört med yngre, att kallas till intervju för jobb som de med råge är kvalificerade för. Vad sänder vi egentligen för signaler till våra barn och unga om äldres värde och kunnande? Att de är gammal ”barlast” som man inte behöver lyssna på, vars erfarenheter inte förtjänar respekt? Att samhället styrs bäst av unga utifrån deras preferenser, medan vuxna existerar mest som ett slags serviceorgan för dem att förverkliga sig själva? Kanske har vi lurat oss själva – och barnen – i att alltmer tolka FN:s barnkonvention som ett ”carte blanche” för dem att få sin vilja igenom, vid äventyr att vi kränkt deras rättigheter. Kanske är det därför barn och unga på offentliga platser, i kollektivtrafik  och vid allmänna sammankomster tar mer plats än tidigare. De gör det också ofta på ett högljutt, aggressivt sätt som signalerar till vuxenvärlden att detta numera är deras domäner. Och alltfler vuxna är rädda för att röra sig ute, särskilt kvällstid. De saknar stöd att våga stå emot. Särskilt tydligt är det i vissa utanförskapsområden, där även mindre grupper av unga kan sätta skräck i en hel stadsdel. Vuxna har som kollektiv mer livserfarenhet och är klokare, vi har ett mer välutvecklat konsekvenstänkande än barn och unga. Och det förpliktigar. Vi får och kan inte abdikera från vårt ansvar att bära samhället framåt– med respekt för ungas behov, drömmar och rimliga önskemål. Så att de en gång kan ta över ansvaret, i takt med ålder och mognad. Det är vi skyldiga både dem och oss. Men ska det lyckas behöver gränser sättas och värdet av ålder och erfarenhet återupprättas. Att sträcka ut ”bäst-före-datumet” på befolkningen skulle inte bara ge vuxenvärlden förnyad kraft och styrka – det skulle gynna hela Sveriges framtid, när all vår samlade erfarenhet och kompetens ses som tillgångar. Här både kan och bör politiken visa vägen!

I måndags, efter valnatten, vaknade vi upp till en ny verklighet. Igen. I de allmänna valen har ett nationalistiskt parti återigen vuxit historiskt och samlar nu en femtedel av väljarkåren – 1 av 5 svenskar röstar idag på Sverigedemokraterna (SD). I det Sverige som fostrat efterkrigstidens barn har Socialdemokraterna (S) haft närmast monopol  på ”problemformuleringsinitiativet” och tolkningsföreträdet i det gemensamma samhällsbygget. Partiet var den maktkonstant, som med några års undantag av borgerligt styre, har programmerat svensken. Kollektiva lösningar, trygghet framför allt och lojalitet med systemet. Eftersom systemet skulle visa lojalitet med alla som stödde det, genom att leverera välfärd. Från envar efter förmåga till envar efter behov. Så lydde Statens ord. Lovad vare staten. I det hela låg också en förväntan att inte klaga, utan att vid behov knyta näven i fickan men ändå fortsätta göra rätt för sig. Och att tänka i solidaritet på sin nästa. Därav Sveriges oöverträffade position som världens största biståndsgivare per capita, och det heliga 1-procentmålet. Men 2022 års valsiffror talar sitt tydliga språk. Även om S gärna beskriver valet som en framgång, då de ökade en del jämfört med förra valet, vet alla att en enskild uppgång inte bryter en vikande trend. Som varat de senaste trettio åren. Borta är S-majoriteter och ett orubbligt maktinnehav i såväl kommun som stat. Borta är den självklara kopplingen mellan partiet och LO-rörelsen, där fler av medlemmarna idag röstar på SD och M än på S. Och borta är lojaliteten med den förda politiken. Väljarna vill ha annat. Inte rasism som statsideologi eller en polisstat. Inte ett allmänt påbud om folkdräkt till vardags och inte heller förbud mot kulturella uttryck som provocerar. Det är en för simpel analys att generellt avfärda SD-väljare som främlingsfientliga eller ”bruna”, även om man med fog kan hävda att partiets rötter ligger där och att det fortsatt finns krafter kring partiet som drar ditåt. Desto sorgligare då att så många svenskar sett detta som enda lösningen för att få det politiska etablissemanget att höra dem. Människor är inte dumma. De lever i verkligheten, den egna. Där det är på riktigt att tryggheten gått ned och gängvåldet gått upp. Att många som kommit till Sverige väljer att ställa sig vid sidan av det som av flertalet skulle betrakta som allmäntraditionellt svenskt. Att folk på riktigt känner sig svikna när polisen resignerar inför vardagsbrottsligheten, eller när sjukvården levererar mer köer än vård i tid. Frånvaron av tydlighet, med krav och förväntningar på alla invånare har möjliggjort detta. Att då hänvisa folk till sin idelogiska övertygelse – om att fortsätta visa mer solidaritet med behövande som finns utomlands eller kommer hit, än med dem som kommer härifrån. Att framförallt inte klaga. Att hellre knyta näven i fickan än att säga ifrån. Det är vad flera regeringar och ledande politiker praktiserat i årtionden. Och här någonstans uppstod glipan, den glipa i förtroende som en smart populist nu kan dra nytta av för att stärka sin maktbas. Vi såg det i USA:s Trump, vi ser det i Sveriges Åkesson. Andra världskrigets Sverige skulle heta neutralt, men alla visste var lojaliteten låg. Tyst, men ständigt på sin vakt över krigets skeenden. Det var den svenska tigern. Det som Sverige, Europa, USA och världen fått uppleva av omvälvande förändringar de senaste åren behöver mötas  – på riktigt. Inte av populism, men av lyhörda och starka politiker som vågar samla sig för att med kraft hantera de kriser människor faktiskt upplever – från det globala till det lokala. Om inte, lär det morrande vi hörde i valnatten övergå i ett vrål från käftar som effektivt kommer att slita vårt land itu.