Kategori: Okategoriserade

Inom kort stundar Sveriges största högtid, vår egentliga nationaldag. Kort sagt, midsommar står för dörren! Runt lövade stänger och med mer eller mindre grace gör vi de årliga rörelserna till Små grodorna, Jungfru skär och Morsgrisar är vi allihopa. Men så icke i år! Resor inom landet är nu tillåtna, förutsatt att man är frisk, men än gäller förbudet mot folksamlingar större än 50 personer. Därför lär det inte bli några offentliga midsommarfiranden denna dag. Men en vår präglad av sociala, fysiska och hälsomässiga begränsningar har säkerligen skapat ett uppdämt behov av att ses och fira så mycket som är möjligt. Därför känns midsommar lite som ett lackmus-test inför kommande semesterperiod. Kommer vi att avstå från firande med andra om vi har en förkylning? Klarar vi att hålla distansen i dansen, om vi kan ses? Och hur ska vi undvika trängsel i affärerna, dit alla dras för att storhandla sill, färskpotatis och jordgubbar samtidigt? Kanske kan denna helg bli precis den påminnelse vi behöver för att för lång tid framöver komma ihåg – att pandemin är långt ifrån över. Och framförallt att viruset är precis lika smittsamt som tidigare. Bara inte lika närvarande. Sörmland har, tillsammans med framförallt Stockholm och ett par andra län, drabbats hårt av covid-19 och dess smittspridning, sett både till andelen sjukdomsfall och antalet avlidna. Varje person som förlorat livet i sjukdomen är en stor sorg för nära och kära. Liksom för vårt samhälle. Men de mörka siffrorna är också tecknet på något annat. I själva verket ett tydligt bevis på att vi i länen kring Stockholm – bland andra Sörmland, Östergötland, Örebro och Uppsala  – tillsammans utgör en helt integrerad arbetsmarknad med stor rörlighet och omfattande utbyte. Av personer, varor, tjänster och pengar. Tyvärr också av virus, har det visat sig. Desto viktigare då att inse graden av samhörighet och styrkan att finna gemensamma lösningar på denna och kommande utmaningar. Den utvidgade Stockholms-regionen är i själva verket den enda svenska region som på riktigt har internationell lyskraft. Sörmland bidrar med sin del i det.  Så låt oss känna stolthet, men för den skull inte tappa huvudet. Särskilt inte denna helg, när ”08:or” kommer hit för att njuta bland slott, herresäten, slingriga landsvägar och härliga skärgårdsklippor. Då gäller det att hålla huvudet kallt men hjärtat varmt och vänligt fast bestämt tacka nej till alltför närgångna krumsprång runt grillen. Lite alternativ kärvänlighet när midsommarsolen sänker sig, helt enkelt.

Svensk sjukvård har testats under covid-19- pandemin. Heroiska insatser har gjorts för att rädda liv, lindra smärta, oro och ångest. Framförallt har akutsjukvården lyckats hålla jämna steg med antalet insjuknade i behov av kvalificerad vård, antalet intensivvårplatser har aldrig tagit slut. Det tältsjukhus som restes i Älvsjö, Stockholm har monterats ned utan att ens komma till användning. Detta visar på en god förmåga hos sjukhusen att snabbt ställa om och fokusera resurser rätt, när personer med svåra covid 19-symptom kommit till dit för vård. Gott så. Men detta berör inte majoriteten av befolkningen. De allra flesta som insjuknat i vår har inte behövt uppsöka något sjukhus för vård. De som varit sjuka har istället vårdat sig själva i hemmet. När det inte räckt till har de fått vänta i timslånga köer för att nå fram till 1177, där de blivit hänvisade till fortsatt egenvård eller att ta kontakt med den vårdcentral där de är registrerade. Där har de fått sitta i nästa telefonkö i väntan på att få beskriva symptomen en andra gång, vilket de fått när de blivit uppringda någon dag senare. Efter ytterligare några dagar har de bokats in på en digital läkartid, någon vecka bort i tiden. Därefter har de ånyo fått sätta sig i telefonkö för att boka tid för den provtagning som läkaren beställt. Av egen erfarenhet kan jag intyga att man inte är särdeles pigg när man sjuk med symptom som är misstänkt lika covid-19. Att i det läget bli utmotad från labbet och förvägrad provtagning, efter dessa veckor av processande, på grund av att man ”visar upp symptom”(ja, det tror katten att man gör, varför skulle man annars vara där?) skulle kunna få även den friskaste och mest energifyllda person att fullständigt tappa orken. För att inte tala om tilltron till vårdens förmåga att finnas där när den faktiskt behövs. Lägg därtill personalens bestämda vägran att testa samma patient för covid-19, trots att såväl regering som myndigheter tydligt krävt masstestning och trots att provtagning ändå ska genomföras. Och också genomförs en knapp vecka senare i separat ordning med skyddsmundering, eftersom patienten som sagt visar upp covid-19-symptom. Då faller den sista lilla skärven av tilltro till vården pladask till marken. Corona-kris, nja, snarare en kris i primärvården! Det ses som ett stort problem att antalet testade är och förblir alltför lågt och behöver öka snabbt och markant. Vi förfasar oss över att läkare slutat besöka vissa äldreboenden, vilket lett till att flera äldre som kanske hade kunnat tillfriskna med hjälp av vårdinsatser, istället fått tyna bort i palliativ vård. Och vi klagar över vårdcentralernas långa väntetider. Varför ser det ut såhär? Vi kanske behöver prata mer om hur vi fördelar resurserna mellan specialist- och primärvård. Och då fundera lite över primärvårdens svårighet att rekrytera tillräckligt med läkare som har goda kunskaper – både i medicin och i svenska. Och också fundera på alla telefonslussar, som effektivt omöjliggör samtal mellan patient och verksamhet. Inte minst ska vi kanske fundera på vad som händer, när människor sätter sig upp mot detta system. Byter vårdcentral ständigt? Åker till akuten för en förkylning? Skaffar en privat sjukförsäkring? Vissa skulle kalla det sista att ”åka gräddfil”. Andra skulle kalla det solidaritet, det avlastar ju vården. Men sitter still i en sjunkande båt kommer människor inte göra, åtminstone de som ännu orkar simma.

En enda sak är säker. Och det är livets gång – att allting vänder åter, att allting börjar om. Mikael Wiehes ord till de vackra tonerna klingar som en viskning från människor vi tidigare tagit farväl av. I dessa tider gör den sig särskilt påmind – som ett sorgens tecken, men med en kvardröjande känsla av hopp. Att nya röster ska sjunga! Att en bättre tid väntar runt hörnet. En skön tanke när våra tålamod nu prövas, i det stora som i det lilla. Den förväntansfulla 8-åringen, liksom den rutinerade 80-åringen – ingen av dem får fira sin födelsedag tillsammans med hela familjen. Trist, men de får bara acceptera det. Läkaren som nu träffar kollegorna mer än familjen, får dessutom avstå sommarsemestern. Jobbigt, men det får gå. Egenföretagaren som fortsatt servar sina kunder, trots att intäkterna av det bara täcker bråkdelen av de fasta kostnaderna. Det är en kamp, men vad är alternativet? Alla accepterar de läget. För att de bär på ett hopp om en ljusare värld längre fram, en som de bidragit till. Med tid för firande, semester och avkoppling, för glädje och nya framgångar. Kris är en möjlighet att ompröva gammal hävd och att se världen med nya ögon. Vad drar vi, som mänsklighet, för slutsatser av att vår minskade verksamhet fått bort ett giftmoln över norra Italien och renat vattnet i Venedigs kanaler. Eller att skygga djur nu tittar fram vid stränder och parker. Platser som tidigare översvämmats av besökare får nu andrum. Kommer städer som Paris, Barcelona och Phuket vilja ha tillbaka turism? Ja, självklart, den är en viktig näring och intäktskälla. Men långt innan covid-19 blev en pandemi höjdes röster för det ohållbara läget,  så kanske lär de oss turista på andra, mer hållbara vis? Innan denna vår var många tveksamma till digitala möten, och till att låta anställda arbeta hemifrån. Nu tackar även den mest motsträvige för de tekniska innovationer som låter oss ses virtuellt – och virusfritt. Och flygbranschens stålbad lär skapa en anpassning till färre affärsresor men att fortsatt värna samhällsviktigt flyg och privatresor. För att tänka bort flyg vore ett stort misstag. Bättre fredsfrämjande än den förståelse mellan länder och kulturer som uppstår när människor reser och upplever, har jag svårt att tänka mig. Så vad vill vi ska prägla vår och våra barns framtid? Ett nytt och hållbart samhälle, ett bättre liv för fler. Vi kan nå dit. Och däri ligger det hoppfulla. Så stannar inte tiden. Den börjar bara om. För sångerna om livet, som aldrig kan förstummas, ska nya röster sjunga.

Missförstå mig rätt. Jag längtar inte efter pandemier där folk dör, där människor förlorar jobb, företag går i konkurs och länder sjunker ned i lågkonjunktur. Men det är ändå något visst med kriser. Med vad som händer med oss människor när vi ställs inför ett hot. Det må vara ett smittsamt virus som nu, terroristattacker mot det öppna samhället eller jordbävningar som ödelägger och förstör allt i sin väg. OK, vissa blir rädda och aggressiva –alltifrån forskare och opinionsbildare till vanliga medborgare. Andra, såsom vissa världsledare, förblir lika aggressiva som alltid. Men majoriteten samlar sig när en yttre fiende hotar. Tillsammans skapar vi en vägg av medmänsklig kraft, stark nog att stå pall för vilken motgång som helst. Den känslan gillar jag! Att var och en gör gott – för att vi alla har att vinna på det. Just nu yttrar sig detta på många olika sätt. Senast i den partiledardebatt som följde regeringens vårproposition. De vanligtvis ganska tuffa och konfrontationsinriktade tongångarna hade förbytts i ett samtal av resonerande karaktär och med, ja, ett uns av värme. Signal: enighet och styrka! Tänk om vi kunde stanna i detta sätt att bemöta varandra, även när dagens allvarliga läge lättat. Eller är det så paradoxalt att vi behöver en kris för att verkligen se värdet i och vårda våra medmänniskor, det lokala näringslivet och det samhällssystem vi byggt upp? Egentligen inte. Välvilligheten är extra tydlig just nu, men det görs så mycket gott även annars. Alla arbetsgivare som regelbundet tar emot praktikanter för att förenkla dessas väg in på arbetsmarknaden. Erfarna chefer som är mentorer till yngre förmågor på väg upp. Och alla företag som sponsrar svenska idrottsklubbar, för att inte tala om alla vuxna som jobbar där ideellt så att barn och unga ska kunna idrotta. Eller grannsamverkan och familjegenerationer som hjälper varandra för att få vardagen att fungera! För detta är sedan gammalt. Redan i 1800-talets USA predikade Metodistkyrkans grundare, John Wesley på temat: ”Gör allt gott du kan, på alla sätt du kan, så ofta du kan, för alla människor du kan, så länge du någonsin kan.” Våra företag skriker efter hjälp och det vi kan göra är att fortsätta konsumera lokalt, vare sig det rör mat, kläder eller upplevelser. I sommar får vi alla en chans att stötta besöksnäringen som aldrig förr, för några resor utomlands lär det inte bli tal om. Kanske inte ens under resten av året. Så vi har gott om tid än för goda gärningar! Tro det eller ej.

Barnets rätt till vetskap om, relation till och närvaro av sina föräldrar följer av FN:s barnkonvention, nu lag i Sverige. Familjens enhet är en stark princip, men utgår ifrån barnets rätt till sina föräldrar  – inte tvärtom. Och den allra viktigaste principen i hela konventionen är den om barnets bästa. I det så outsägligt sorgliga fallet med lilla Esmeralda, flickan som i början av året här i Norrköping dog i sina föräldrars vård, blev det istället föräldrarnas rätt till sitt barn som vägde tyngst. Ett barn som legat död i dagar i hemmet, där även andra syskon befann sig. Och med spår av droger i blodet. Magen vänder sig vid blotta tanken på vad hon och syskonen upplevde de där dagarna, när den lilla kroppen släckte ned. Med facit i hand är det lätt att uppröras över domstolens beslut att inte gå på socialtjänstens linje och döma till fortsatt vård enligt LVU, trots alla orostecken. Sunda förnuftet säger ju att flickans bästa hade varit att stanna i fosterfamiljens goda vård, där hon varit hela sitt liv och som hon känslomässigt hade knutit an till. De som gav henne det de biologiska föräldrarna inte förmådde. Men ska domstolar använda sunt förnuft istället för lagar och regler när de dömer? Nej, det ska lagstiftaren stå för. Det är av största vikt för tilltron till demokratin och rättsstaten att de som företräder folket går i takt med det allmänna rättsmedvetandet. Politiker som hellre resonerar i akademiska termer än utgår från den folkets verklighet, riskerar att bli ”tondöva” och upprätthålla eller skapa regelverk med orimliga resultat i tillämpningen. Det finns gott om exempel utöver LVU. Personen som övermannar en inbrottstjuv och i upprördheten använder mer våld än nöden kräver, blir åtalad och skadeståndskyldig gentemot tjuven. Bilföraren får dryga böter för dimljusen felaktigt påslagna, men har själv haft tre bostadsinbrott som inte ens utretts av polisen. Demokrati betyder folkstyre på grekiska. I Sverige har vi 349 representanter som styr landet på uppdrag av folket, utifrån den inriktning vi röstat fram. Systemet förutsätter folkets respekt för representanternas självständighet och goda omdöme. Men det kräver i motsvarande mån ledamöternas respekt för vad folk uppfattar som rimligt. Alternativet – gatans parlament och medborgargarden. Bäva månde vi för ett sådant samhälle. Tack och lov har jag bara sett blommor och ljus utanför den lilla flickans port. Så sunt förnuft råder ännu så länge härute!

Sverige blir alltmer tillåtande till entreprenörskap. Utvecklingen i näringslivet har gått från 60- och 70-talens dominans av större företag till dagens mer mångfaldiga bild. Allt färre orter kan förlita sig på en, stor industri som ”hela bygdens försörjare” samtidigt som teknisk utveckling och globalisering banar väg för alltfler innovationsdrivna småföretag. Och tur är väl det, för jobbtillväxten finner vi inte i de större bolagen – hela 4 av 5 jobb skapas i små- och medelstora företag med upp till 250 anställda. Därför är det en viktig samhällsfråga att uppmuntra entreprenörskap och innovativt tänkande generellt, men särskilt bland barn och unga. Där kan skolan bidra med mycket i att tidigt visa på företagsamhet som en möjlig yrkesbana. Men. Basindustrins export – av bl.a. stål, järnmalm, trä och papper –  utgör fortfarande en betydande del av svensk ekonomi, närmare bestämt 33 procent av BNP. Vår andel av den globala marknaden minskar dock i takt med tuffare konkurrens från fler länder – från 1,6 procent år 1995 till 1 procent av världens totala export idag. Alltså behöver också de stora företagen uppfattas som lockande för entreprenörer, innovatörer och kreativt tänkande individer – personer som idag ser eget företagande som enda chansen att få utlopp för sin kreativitet. Eller enda sättet att slippa kvävande strukturer eller ledarskap. Vi behöver ett klimat som främjar ”intraprenörskap”. Flera av de större svenska bolagen har förstått detta. SAAB har interna miljöer och testlabb för kreativ idéutveckling och Ericsson har skapat Ericsson Garage, en öppen miljö där anställda möts med externa forskare, studenter etc. för att kreera möjliga innovationer och affärsidéer. Man inser att det behövs för att konkurrera med de bästa. Och så behöver nog hela industrin resonera. För utan den kreativa kraften på insidan tappar man i konkurrenskraft, gentemot andra i branschen och i exporten globalt. Så vad är då rätt miljö för intraprenören? Enligt personer som själva arbetar med frågorna sitter det avgörande i ledarskapet – en förmåga att skapa högt i tak, där folk får ta ut tankesvängarna utan att vara rädda för att det ska bli fel. Där konflikträdsla inte får stå ivägen. Men kanske mest av allt mod. Mod att våga testa, att våga släppa taget men ändå inom tydligt givna ramar. Låter det som sinnebilden av vad Sverige står för idag? Nä, tänkte väl det. Ändå är det dit vi måste gå, för vi vill ju vara kvar i den globala matchen!

I höstas hölls ett av Sveriges största – för att inte säga det största – konventet om och för mänskliga rättigheter (MR), detta år i Linköping. Tre hela MR-dagars vridande och vändande på olika frågeställningar kring ett specifikt tema. Alla med ett och samma mål. Att komma framåt. Att skapa större respekt för MR. Att optimera människors livschanser och skapa ett mer hållbart samhälle. Eller värld, om man så vill. För vi är ju alla sammanbundna till en och samma planet. En och samma mänsklighet. Till detta konvent får alla komma. Ja, i alla fall alla som räknas i denna värld, alltså den offentliga och ideella sektorn. För en central del av samhället lyser med sin frånvaro – näringslivet. Varför? Av egen erfarenhet kan jag säga att arrangörerna är påtagligt ointresserade – för att inte säga fientliga inställda till – att bjuda in företrädare för näringslivet. På grund av rädsla för att öppna upp för andra sätt att tänka? Eller att ekonomiska frågor ska dominera? På grund av fördomar om näringslivets seriositet att vilja bidra? Sådana frågor får vi aldrig veta svaret på. Men synd är det. Och inte bara synd – det är ett monumentalt misslyckande om vi vill göra skillnad. Redan en snabb blick på hållbarhetsbegreppet visar att vi behöver tänka på hållbarhet utifrån tre dimensioner, såväl klimat och sociala aspekter som utifrån ekonomi. Och rätteligen så! För släng en blick på dagens samhälle och du kommer snabbt inse att tiden då en samhällssektor verkade helt oberoende av andra, är för länge sedan förbi. I den globaliserade världen går det snabbt, det demokratiska systemets saktfärdiga design gör att företag långt snabbare kan åstadskomma förändringar än politiker hinner få gehör för nya ståndpunkter eller nya regelverk. Detta parallellt med att många av de större företagens påverkanskraft är lika enorm som deras omsättningar – Google och Amazon omsätter årligen mer än vissa länders hela ekonomier. Så hur de tänker, prioriterar och framförallt avkrävs ansvar för hur deras verksamheter påverkar MR borde ligga i varje sund världsförbättrares intresse att ha järnkoll på. Då har vi inte råd att sluta oss i exklusiva cirklar och diskutera världen utifrån hur vi ser på den – vi behöver modet att se världen som den faktiskt är. Som bekant börjar resan mot en hållbar värld med att gräva där vi står – ingen kan göra allt, men alla kan vi göra något. FN:s tidigare generalsekreterare, Kofi Annan, bjöd redan 1999 in näringslivet till ett handslag för en hållbar värld. Det resulterade i FN:s Global Compact, en uppsättning globala riktlinjer som mängder av större företag världen över har anslutit sig till. På frivillig väg, Annan var klok nog att inse att med tvång skulle mycket av den inneboende kraften och viljan att göra rätt gå om intet. En utsträckt hand, som blir till ett handslag. Känns mycket mer hållbart än stängda dörrar och bestämda åsikter om vad andra -inte – tänker bidra med. Och gick det globalt, så borde vi klara det även i lilla Sverige. Bara vi ger varandra chansen!

Något händer i världen, vi skönjer det i horisonten. Sedan länge är det faktum att flickor presterar bättre än killar i skolan, får högre betyg, studerar längre och har högre utbildning. Metoo-rörelsen skapade 2017 en protestvåg mot mäns övergrepp, våld eller härskartekniker mot kvinnor. Och den rullar vidare – nyligen demonstrerande kvinnor runtom i Sverige under devisen: Vi har fått nog nu! Kvinnor tar alltmer kommandot över sina liv och sina villkor. Bara senaste året har jag sett mängder av kvinnor i omgivningen lämna osunda relationer eller trygga, välbetalda jobb och en bra position för att starta eget, ta ett sabbatsår eller testa något helt nytt. För att de vill något annat, något mer. Och kan förverkliga det. Finlands nya regering leds av idel kvinnliga partiledare, 4 av de 5 är dessutom i 30-årsåldern. Sveriges diton är Annie Lööf och Ebba Busch Thor. Båda också småbarnsföräldrar samtidigt som karriären är på topp. En övermänsklig utmaning? Kanske, men kvinnorna har bestämt sig. De vill, de kan och de ska. Greta Thunberg, en liten mager tjej på väg att bli kvinna, är årets person enligt amerikanska magasinet TIME – yngst och första svensken någonsin. Samtidigt ser vi hur hjälplöst efter många män och samhällsgrupper är. Det är tydligt bland internationella politiska ledare och företagsledningar, eliten domineras helt av äldre män i kostym. Stora grupper av världens (och delar av Sveriges) befolkning, lever på medeltidsnivå ur ett jämställdhetsperspektiv. Där är mannens ord fortfarande kvinnans lag. Helt emot lagen och helt ur takt med tiden, men en lika sann bild av dagens samhälle som kvinnorna ovan. Än så länge, för ingen undgår tidens tand. Kvinnorna tar sakta men säkert över världen. Men vem säkerställer att vi når verklig jämställdhet? Det vore naivt att tro att männen med makt – vare sig de uppträder i kostym på fina sammankomster, i kaftan eller militärkläder – skulle göra det. Då skulle de vara tvungna att släppa ifrån sig en del av makten, och det ligger i sakens natur att inte vilja det. Nej, den breda medelklassen måste resa sig. Den är kraften som sedan upplysningens tid drivit på för demokratiutveckling och för liberala värderingar, exempelvis den om allas lika värde. Och är det inte det vi skönjer? Det som påbörjades av en liten grupp suffragetter och emancipationsivrare för drygt ett sekel sedan, har nu slagit rot i breda folklager och spirar bevisligen.  Så de män som surfar på patriarkatets sista vågkam borde förstå att de gör just det. Att tiden vid makten är utmätt. Då skulle de nog ta kvinnor på allvar. Men det vore inte likt dem. Snarare lär de undra vad som hände när de häpna faller från höjden med ett stort plask, och sittande i sin lilla pöl får se kvinnorna surfa förbi dem i en fart de bara drömt om. Fast folk i sjönöd måste man ju hjälpa, så gör vi väl det enda rätta – slänger ut livbojen och tar med de stackarna på släp.

I Sverige har vi höga ambitioner, ja, mycket höga. Det gäller särskilt i frågor om hållbarhet och regelefterlevnad. Utomlands lyfts vårt samhällssystem ofta fram med vördnad och avund, blandat med en smula irritation över vårt präktiga och ibland självrättfärdigande sätt. Uttryck som Bror Duktig och do-gooder beskriver bilden av oss. På det hela taget positivt – hellre vara extrem i en vilja att göra gott, än tvärtom. För i en tid där hållbarhet är en överlevnadsfråga för planeten och mänskligheten, skulle Sverige kunna inspirera andra till ökat ansvarstagande. Vi ligger långt fram inom flera områden här. Men allt oftare tenderar vi att halka snett i vår iver att stå för det goda, det rätta. Vi hakar upp oss på detaljer istället för att se helheten. Då riskerar vi inte bara att missa målen vi strävar mot. Vi kan faktiskt förvärra en situation vi tänkte oss förbättra. Och rädslan för negativ publicitet är idag en hämmande faktor. Flera gånger har jag stött på företag som avstår från att marknadsföra gediget hållbarhetsarbete och sociala ansvarsarbete. För de vet att de kommer att dömas på den bit de har kvar, inte hur långt de har kommit. Hur ska vi kunna uppnå Agenda 2030 och FN:s hållbarhetsmål, om inte ens de som faktiskt försöker vågar agera förebilder? Målen är just det, mål som vi ska sträva mot. Med krav på deras omedelbara uppfyllnad skulle de ju inte behövas! I Sverige beskattar vi flygresor. Det kan verka smart. Tills man sett kartan över världens flygrörelser, med tjocka streck längs rutten Nordamerika-Centraleuropa-Sydostasien. Till och från Sverige syns knappt något streck. Men Sverige beskattar och bara vi, för flygskam är ett svenskt fenomen. Synd, för den gynnar inte omställningen till hållbart flyg utan gör bara att resorna istället för utsläppen straffas. Det leder till avveckling, inte utveckling. Lek då med tanken att skammen skulle breda ut sig  över världen. Fundera sedan på vad flyget inneburit för att föra folk, kulturer, människor närmare varandra och hur viktigt det är i ett globalt fredsperspektiv. Vill vi ha mindre av det? Nej, tvärtom! Mer utbyte men med radikalt minskad klimatpåverkan. Därför bör vi istället sätta press på näringsliv och politiker att skapa klimatsmarta alternativ samt bidra till forskning för fossilfritt flyg, och där det flygs mest. Sila mygg och svälja kameler, sade någon. I landet där vi älskar att vara bäst i klassen går det inte an, vi är ju mycket smartare än så.

I förrförra veckan gick Centerstämman mot sin partistyrelse och röstade för ett förbjuda omskärelse av pojkar. Med udden mot judar och vissa muslimer. I dessa grupper utgör det en religiös sedvänja, för att inte säga påbud.

Det är ett beslut i ett tidevarv där antisemitismen är på frammarsch. EU:s byrå för grundläggande rättigheter gjorde 2018 en stor undersökning bland judar i EU. Hela 90 procent upplever att antisemitismen ökar i deras hemländer.

I Sverige angav 35 procent att man undviker att bära judiska symboler, lika många överväger att emigrera av säkerhetsskäl.Judehatet gror i både höger- och vänsterextrema grupper, samt vissa invandrade från Nordafrika och Mellanöstern.

Beslutet tas även kort före att FN:s barnkonvention blir lag i Sverige. Efter nyår är den lag, tillämplig för domstolar och myndigheter, inte bara principer finns inarbetade i bland annat socialtjänstlagen och utlänningslagen. Det nya lär bli en utmaning för alla rättstillämpare – en konvention är till sin natur mer övergripande än en lag och saknar sedvanligt tolkningsstöd i form av lagförarbeten etcetera.

Domstolarnas uppgift är att lösa det. Förtydligande information och utbildning till berörda myndigheter och kommuner är statsmaktens ansvar. Men även politikernas roll är central, det är de som stiftar rikets lagar utifrån sitt rättsliga förarbete, som domstolarna sedan tillämpar.

Så vad vill Centern sända för signaler med sitt beslut? Dilemmat är tydligt. Att i ett känsligt politiskt klimat begränsa judars/muslimers rätt att utöva religiösa sedvänjor för att skydda barnets rätt till kroppslig integritet och hälsa – låter det sig göras?

De mänskliga rättigheternas natur – lätta att hävda i teorin, men innebär i praktiken nästan alltid en balansakt mellan motstående rättigheter. Desto viktigare då med stringens i de juridiska resonemangen och i rättstillämpningen. Annars riskerar vi få en grumlig soppa av identitetspolitik, politisk korrekthet och rädsla att trampa på ömma tår. Och Europadomstolen för mänskliga rättigheter har visat vägen, exempelvis i mål där barnens rätt till utbildning ställs mot föräldrarnas religionsfrihet. Barnets rätt har dragit det längsta strået.

Med den nya barnrättslagen lär vi inte precis få färre diskussioner som den Centerns beslut föranlett. Rätt eller fel i sak – detta lär oss något. Vi måste vässa våra argument. Och inse att det sällan är på barrikaderna vi vinner en svartvit seger, utan i den ödmjuka dialogen – som så ofta går i nyanser av grått.