Kategori: Okategoriserade

Nyårstid 1989. Flickan steg in från den torra, tryckande värmen. Salens svalkande väggar skymde solen, men ljuset spelade i fönstren. Som en påminnelse om livets eviga värde. Framför henne mosaiken, de ofattbart små men ändå vitala pusselbitarna. Varje bit för en av de 6 miljoner liv som förlorats. Yad Vashem, Jerusalem. Där och då rös 14-åringen och lovade sig själv det hon hört världen lova – aldrig mer skulle detta få hända. I turistbussen varnade guiden för att resa på egen hand i landet, en ny intifada var på väg höll på att bryta ut. Arabvärlden ville via palestiniernas sak radera det judiska Israel från kartan, från existens. En blåsig vårdag nästan 30 år senare i Auschwitz-Birkeanu, Polen. Samma flicka, nu kvinna. Och tårarna gick inte att hejda. Inte vid järnportalens Arbeit Macht Frei, inte ännu på kvällen efteråt. Det var sant men så ofattbart – så vidrigt och oförblommerat gement. Aldrig mer, tänkte hon, och satte sin tro till världssamfundets vilja och förmåga. För växande krafter förnekade, att de industriella rester där hon just vandrat faktiskt utgjort ett förintelseläger under naziregimens 40-tal. Samma kvinna, hösten 2021. Hon ser TV-rapporteringen från förintelsekonferensen anordnad av Sveriges regering. Många av världens ledare uteblir, kanske för upptagna med andra kriser. Eller? En ung judinna som intervjuas försöker övertyga tittarna om gruppens framtid i Sverige. Men det skiner igenom. Rädslan, otryggheten och vilsenheten. Var finns en trygg plats för dem?

Detta kunde ha varit inledningen på en fiktiv berättelse, men nej. Flickan där vid mosaiken, hon är jag. Måhända 30 år äldre, lite ålderstecken här och var och något luttrad. Men den grundbultade tron på människors lika värde, oavsett allt, och på liberalismen som måttstock för ett civiliserat samhälle – det kan inte tid och rum ändra på. Ändå skälver det inombords. För när detta skrivs blir det i Sverige dagligen tydligare, hur toleransen kommit på skam och hur lite ett människoliv kan vara värt. Vad personer är beredda att göra för sin åsikts eller grupps övertag, eller för att kräva sin upplevda rätt till särbehandling. Vad hände med demokratins egentliga grundval – en människa, en röst – oavsett etniskt ursprung, ekonomisk ställning eller social status? När vi styr bort därifrån, går vi bakåt som civilisation.  Åtminstone fläckvis. Hur kan vi få hela samhället att röra sig mot större tolerans och mer civiliserat beteende? Den judiska gruppens vägval är ett gott exempel. Integrerad sedan århundraden i Sverige, jiddisch har status som nationellt minoritetsspråk. Existera och blomstra. Värna sitt arv, men inte som en front mot majoritetssamhället utan som en berikande del av det. Skrämmande nog flyttar nu delar av den judiska diasporan från Sverige – inte minst Malmö – i historiska antal. Ett resultat av återigen ökande antisemitism, som alltid från högerextrema, men numera särskilt från inflyttade som importerat Israel-Palestina-konflikten. Intoleransens utnyttjande av ett tolerant, liberalt system. Men toleransens väsen är att sätta gränsen för och mota intolerans. Inte tvärtom. Kan ett samhälles toleransnivå och liberala stabilitet rentav mätas på hur lätt eller svårt det är för den judiska gruppen att existera och leva i frihet? I så fall borde Sverige dra öronen åt sig, illa kvickt, och säkerställa skydd och bevarande av vårt minoritetsfolk. Så att vi som land en gång på nytt kan stå rakryggat när vi säger:- Aldrig mer!

Som 70-talist visste man som barn att i Sverige var tillgången på el stabil och priset lågt och jämnt. Kärnkraften debatterades, men de statsbärande partierna säkrade den för vår dåvarande basnäring – tillverkningsindustrin. Brist i elkapacitet och överföring var exotiska inslag vid resor till mindre utvecklade länder. Det var då det. Sedan dess har mycket hänt. Industrin som bas för vår ekonomiska tillväxt har på senare år fått konkurrens av besöksnäringen och tjänstesektoren. Världen har kommit närmare, vi har en global marknad där efterfrågan på el bara ökar. Men framförallt har Miljöpartiet hänt. Som regeringsparti har man på kort tid drivit igenom en nedmontering av vår Alla vill vi ställa om till fossilfria förnybara energikällor. Men att strypa tillgången till vår mest robusta energikälla, kärnkraften, utan att ha säkrat motsvarande tillgång genom en annan – det är inte bara oansvarigt. Det hotar att göra allvarlig skada på såväl näringsliv som hushållens ekonomier och livskvalitet. Elpriserna globalt slog häromdagen rekord. Bäva månde vi för en kall vinter, vilka får då sälja hus och hem för att ha råd med elräkningen? Om vi ens kan få fram elen till våra hem. Mycket el produceras via vattenkraft i älvarna i norr, men överföringskapaciteten slog för länge sedan i taket. I område 3 och 4, där Sörmland ingår, finns en välgrundad rädsla för att såväl basala samhällsfunktioner som företag framöver tidvis ska stå utan elkraft. Alltså utan el! Visst, problematiken finns i hela EU, men i Sverige har dogmatiska politiker skapat en helt ohållbar situation. I syfte att uppnå hållbarhet. Lägg därtill att drivmedelspriserna nu är uppe i rekordnivåer, samtidigt som folk ser sig blåsta på tidigare skattesubventioner för inköp av elbil. En elbil är både dyr och mindre driftsäker, till följd av just bristen på el. Så hur ska folk på landsbygd och företag i södra Sverige ratta sig genom det? Alla utan idelogiska skygglapper borde kunna se att inte folk och företag, utan politiken, har kört i diket här. För vad är det rimliga i att sätta oss i denna sits när världens två största utsläppsländer, Kina och USA, fortsätter att bygga kolkraftverk och producera makalösa mängder olja? Sverige är ett litet land. Även om vi ser oss som en stormakt i godhet, blir effekterna på det globala klimatet ytterst små oavsett om vi späker oss aldrig så mycket. Det är inte här striden står. Inte om klimatet i alla fall. Men helt säkert om vårt näringslivs framtida konkurrenskraft och hushållens levnadsstandard.

Rapporteringen av den senaste tidens utveckling i Afghanistan väcker obehagliga minnen från sent 90-tal. Som juriststuderande i folkrätt var vi kursare chockade över beskrivningarna av Afghanistan. En grupp av något som kallades talibaner tog över allt större delar av landet, och till fasansfulla berättelser. Kvinnor som blev helt avskurna från omgivningen genom ett tygfängelse kallat burkha. Män som halshöggs eller blev lemlästade vid kriminellt beteende, allt utifrån talibanernas tycke och smak i frågan. Alla former av nöjen förbjudna och tvånganslutning till talibanernas kamp – antingen som soldat eller som sexslav genom äktenskap. Huvaligen, sade vi till varandra, hur kan man bete sig så i Guds/Allahs namn? Detta är ju som helvetet på jorden, FN måste agera! Intet nytt under solen. Såhär ett par decennier senare är det skrämmande att se historien upprepas. Hela 20 års närvaro av USA och NATO har alltså inte kunnat kväsa denna totalitära rörelse. Skrämmande, men föga förvånande. För militär närvaro  i sig kan svårligen bygga upp ett nytt och stabilt samhälle. För det behövs en statsapparat som bygger på demokratiska värderingar. Som tillåter en mångfald av tankar, åsikter och att dessa kan brytas mot varandra i öppna samtal utan hot eller våld. Staten Afghanistan är islamisk och bygger alltså sin existens på en specifik religion och tro. Och islam, i likhet med kristendomen, gör anspråk på sanningen om människans existens och mening. Men religioner och dess tolkningar lagda i maktgiriga händer leder till fördärv. Till fundamentalism och intolerans, där en vald sanning inte tål tvivel. Tvivel blir hot, varför makten måste koncentreras till dem som fullt ut tillber religionen. Och då verkar alla medel vara tillåtna för att tvinga folket att svära trohet – till den valda guden, till den utnämnde ledaren och till sitt land. Därför är det viktigt att religion hålls separat från statsskick, och istället tillåts att först och främst vara ett existentiellt rättesnöre för varje enskild individ att förhålla sig till i det privata. I Afghanistan, liksom många andra totalitära länder, är demokratiska företeelser såsom parlament och val, en fernissa som möjligen kan blidka en kritiskt beskådande omvärld. I landet tillåts inga politiska partier, valsystemet är helt korrupt och parlamentet blir därmed ett tandlöst verktyg för den regim, som trots allt försöker överleva talibanernas framryckning. Vad kan göras? FN verkar inte ha styrkan, USA inte intresset och NATO inte mandatet att agera. Så på kort sikt lär talibanerna fortsätta söndra och härska. På längre sikt krävs att en demokratisk rörelse växer fram och som, med stöd av krafter utifrån, klarar att slå sig loss från religionens bojor. Kristendomen har sannerligen sin historiska skuld att bära, med sina kors- (och plundrings)tåg och förföljelse av oliktänkande. Men de kristna länder som tog till sig upplysningens idéer, där individens frihet och tanken om maktfördelning varit centrala, har lyckats bygga öppna demokratier med idémässig tolerans, och med en ekonomisk politisk utveckling och stabilitet som hållit över tid. Det amerikanska systemet bevisade det senast i vintras, när Donald Trumps politiska anhängare – varav många i den kristna extremhögern – skrek om ett riggat presidentval och det gjordes ett försök att storma landets kongress. Det var inte Guds/Allahs makt, utan år av stadfästa och inarbetade regler, rutiner och processer som då säkrade landets stabilitet. Ju förr det afghanska folket inser att det är till dessa demokratiska värden man måste lita, desto bättre för dem och för oss. För ett är klart. Om Gud/Allah finns och vill oss människor väl – inte är det över Afghanistan den gudomliga, beskyddande handen lagt sig för närvarande.  Om det torde vi alla kunna vara ense – oavsett trosinriktning.

Minst 40 000 personer i Sverige lever med kraftigt nedsatt immunförsvar. En forskningsstudie från Karolinska universitetssjukhuset presenterades häromdagen. Då framkom att stora andelar av gruppen överhuvudtaget inte fått antikroppar mot viruset covid-19. Trots 2 vaccinationsdoser. Livet för dem innebär fler sprutor, fortsatt karantän och fortsatt distans, även till nära och kära. Och inte minst, fortsatt oro för att drabbas hårt om viruset letar sig in i deras vapenlösa kroppar. Insikten om riskerna för den här gruppen borde, om inte annat, få även den mest inbitne vaccinationsskeptikern att underkasta sig sprutan. Tyvärr långt ifrån självklart. För lika mycket som solidariteten firade triumfer under pandemins tidigare skeden, lika lågt i kurs verkar den stå såhär i vaccinationsfasen av pandemin. Så varför vill en del inte vaccinera sig? En tredjedel av världens befolkning är nu färdigvaccinerad och antalet fall av allvarliga biverkningar är extremt lågt. Vi vet därför att risken för allvarlig sjuka i covid-19 är elva gånger högre än att bli allvarligt sjuk av vaccinet. Så sakskäl är det inte som får folk att avstå. I vissa områden i större svenska städer är vaccinationstäckningen nästan hälften av den i andra områden i mindre landsbygdskommuner. Delvis kan det förklaras med bristande tillgång till information på ett språk man förstår. Annat beror på allmän misstro mot stat och myndigheter, många har ursprung i länder där det pågått väpnade konflikter eller social oro och normupplösning. Ytterligare en del klänger sig fast vid mer eller mindre snurriga eller ogrundade resonemang om påtagliga risker för sjukdom, hjärtmuskelinflammation och infertilitet hos ungdomar eller förändrad blodbild. Men är det hela svaret? När allt kommer omkring verkar många mot bättre vetande strunta i statistiken kring förekomst av biverkningar. Man är helt enkelt inte beredd att ta den lilla risken avseende sig själv, för att ge sitt bidrag till att hela mänskligheten kan uppnå fullgott skydd. För man är sig själv närmast. Det brukar ju ofta sägas att barn inte gör som föräldrarna säger, de gör som föräldrarna gör. Översatt till relationen enskilda medborgare och länder, kan man se ett tydligt mönster. Den 22 september i år saknade fortfarande över hälften av världens befolkning vaccinationsskydd. Ja, du gissar rätt. De oskyddade finns framförallt i fattigare delar av världen – i Afrika, Asien och Sydamerika, där folk inte fått tillgång till vaccin. Trots att smittan sprider sig som värst just där. Men det handlar inte om att vaccin saknas i ett globalt perspektiv. Nej, men den rikaste delen av världen är inte beredd att dela med sig tillräckliga mängder från sina lager av vaccin. Doser som de tidigt köpte upp i överflöd, för att de kunde och hade råd. För att de stod sig själva närmast. Och om inte ens de högst ansvariga i världen, våra statschefer, lyckas flytta fram gränserna för sin egen solidaritet – hur kan de då förvänta sig att deras egna medborgarna ska klara det? Kraften i deras vädjan att alla bör vaccinera sig blir därmed noll och intet. Vill ledarna få totalt uppslutning i vaccinationsleden, kanske de kan visa vägen genom att säkra en rimlig global vaccinfördelning.  Eller, omskrivet på ett annat sätt – ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” – i vissa situationer kan till och med en kommunist som Karl Marx vara värd att citera. För att den egna säkerheten ökar i takt med att även världens fattigaste människor får vaccinskydd, är ett argument som inte borde behöva nämnas.

Norrland. Vad tänker du? Glesbygd, utflyttning och nedmontering, kanske. Ja, så har det sett ut i delar under ett antal årtionden. Fast norrlänningarna har inte velat finna sig i detta öde. I riksdagen motionerades det redan 1989/1990 om ”åtgärder för att stoppa utflyttningen från Norrlandslänen”. Med enad front har man framgångsrikt bildat opinion och lyckats ro iland projekt som Mitthögskolan (senare universitet), Botniabanan och Norrbotniabanan. Och ifråga om att använda sina naturresurser har man inte heller legat på latsidan. Fem av UNESCO kulturarv ligger i Norrland, varav Höga Kusten och Lapponia nu besitter Sveriges självklara toppskikt av vandringsleder – både i popularitet och skönhet. Hurså? Exemplevis såhär. En liten sliten camping i hålan Docksta. Vem brydde sig? Ingen, tills det kom en entreprenör som förstod att Höga Kusten som utgångspunkt för sin kommunikation. Och fylla den med innehåll. Inom några år blev den bortglömda campingen det attraktiva Friluftsbyn – ett mecka för naturturisten. Och boomar gör nu småföretagandet i hela regionen. Att åka snålskjuts på varandra är toppen! Inte  ifråga om el-kickar, men inom besöksnäringen. Där blir den enes bröd inte den andres död. Tvärtom. Brödet räcker till även den tredje och fjärde. Och kanske är det erfarenheten av nedgång som fått norrlänningarna att kavla upp ärmarna. Att se möjligheterna. I Boden, Skellefteå och Luleå går det nästan att ta fysiskt på framtidstron. Inte undra på det, när batterifabriken Notrhvolt skapar 2500 nya jobb till Skellefteå. När stålindustrin satsar på fossilfri tillverkning i Luleå, Gällivare och Boden. En satsning som på sikt kan innebära 10 000 nya jobb. När placeringen av Volvo Cars planerade batterifabrik är högaktuell för området. Det skulle innebära ytterligare 3 000 jobb. Det som tidigare varit svagheter – stora, oanvända markytor och långa avstånd mellan energiproduktion och industrier – har idag blivit fördelar. Etableringsbar mark som snabbt kan tas i anspråk. Och närheten till energin som en avgörande plusfaktor vid bland annat dessa etableringar. Deras största utmaning ligger i att hitta 100 000 som behöver flytta dit. För att få upp oss ”sörlänningar” lär nog inte bli så lätt. Dels finns inte tillräckligt mycket ledig, kvalificerad kompetens här. Dels spökar kanske bilden av Norrland, som något långt ifrån, vid sidan av. Men inget ska tas för givet. För sett till deras tidigare visade kraftsamlingsförmåga, hittar de säkert attraktiva kort att spela ut för hugade personer i arbetsför ålder. Och då kan svart vändas till vitt. Det före pandemin så stekheta området runt Mälardalen och i stråket längs E4:an från Stockholm till Jönköping, kanske ser sig omseglat i betydelse och attraktivitet. Såvida inte vi sörlänningar åker snålskjuts på norrlänningars vis – kavlar upp ärmarna, kraftsamlar kring befintliga styrkor och utvecklar nya användningsområden för dem. Tillsammans.

Sommarlovet är här, och med det en stor frihet och många lediga dagar för våra skolbarn. Frågan är då hur dagens unga helst spenderar sina fria timmar? För många av oss i äldre generationer framkallar sommaren bilder av läger, badutflykter med familj och vänner, eller grusvägspromenader med smultron och blommor. Eller för den delen sommarjobb – en nyttig träning inför det kommande arbetslivet, både vad gäller disciplin och att kunna hantera egenhändigt intjänade pengar. Och visst är allt detta fortfarande giltigt, på ett sätt liksom förr. Men på ett annat sätt inte alls som förr. För numera finns den allerstädes närvarande skärmen. Den som slukar så många barn i timtal, utan att de märker vare sig hunger, föräldrars förmaningar eller vad som hänt i världen runtom. I slutet av 2019 kom rapporten Barnen och internet, en del av den årliga undersökningen Svenskarna och internet. Av den framgår till exempel att 97 respektive 100 procent av mellan- och högstadieelever har en egen mobil och som de använder dagligen. I rapporten beskrivs hur barnen främst använt mobilen, nämligen sökande av information via Google, aktiviteter i sociala medier, bloggar, Youtube samt spel. Trenden var redan då att användningen av pedagogiska program hade minskat till förmån för sociala medier, Youtube och spel. I december 2020 kom den senaste rapporten av Svenskarna och internet. Denna gång låg fokus bland annat på hur pandemin påverkat användningen, hur digitala pensionärerna är och på digitala beteenden. Men något fattas i bilden av svenskarna och internet. Hur fångar vi i statistik eller rapporter vad som händer med våra barn när skärmen tagit över? När den ersätter badutflykten, hänget med kompisarna eller lunchintaget? Var problematiseras det faktum att det numera finns s.k. Digitala Detox Camps, där barn får lära sig av med ett destruktivt användande av skärm? Eller låt oss kalla en spade för en spade – där barn får lära sig hantera sitt pågående missbruk. Läs det igen. Barn med pågående missbruk. Och det är inte skärmen i sig som är problemet. Det är vad som finns på skärmen. Spel skapade av vuxna, med finurliga sätt att stimulera hjärnans belöningssystem så fort man når en ny nivå, rånar mer, dödar fler eller plockar poäng på något annat  – allt till blingbling och häftiga toner. Eller sociala medier, designade för att ha koll på vad andra gör, upplever, konsumerar och därmed hur ”lyckade” dessa andra framstår, eller vill framställa sig. Inom de flesta andra områden i samhället där bruk kan riskera att övergå i missbruk, finns en systematisk tanke om mognad och måttfullhet. Därav åldersgränser för casino-spel, alkoholinköp och en restriktiv förskrivning av narkotikaklassade läkemedel.  Men ifråga om barns internetvanor som gått överstyr, är det upp till föräldrarna att sätta gränser. Tyvärr förslår det inte, för det handlar inte om enskilda barn som tappat greppet, det är en hel generation unga som växer upp med mer eller mindre beroende av en låtsasvärld, så internaliserad att den helt vuxit ihop med det vi äldre kallar verkligheten. En generation som redan i lågstadieålder på vardaglig basis kan relatera till ord som abstinens, ångest och en ständig jakt på nya kickar. För vuxna med svår opiatproblematik finns tvångsvård och förbud av innehav och försäljning. När kommer vuxenvärlden på samhällsnivå att skapa begränsningar som kan hjälpa våra barn bort från sitt skärmknarkande?

Årets studenter har ”sprungit ut”. Nog saknade vi att få möta dem alla på skolgårdarna och, nåja, deras skrålande sång till sin egen ära från lövfyllda lastbilsflak. Tiden runt examen inkapslar så många aspekter på livet, och så många känslor. Liten blir stor, en tid av frihet och oändlig framtid. Några korta år är en evighet som formar så många val i livet framöver. Samtidigt den osäkerhet som friheten för med sig. Om kunskaperna ska räcka till. Eller viljan. Inte nytt under solen, vi vuxna har alla varit där och vet hur det känns. Fast kanske är läget lite annat under denna pandemi. För den oro som ligger i sakens natur, har ännu större fog för sig för dessa års studentkullar. De långsiktiga kunskapseffekterna av distansundervisning kan vi inte överblicka idag – det får kommande års forskning visa. Och arbetsmarknaden är  tuff, med många som förlorat sina jobb. Men förmågan och behovet av att drömma och måla upp möjligheter som ligger framför en, den är oförminskad även för dessa studenter. Och vi kan alla göra något för att stötta deras drömmar. Kommunerna kan bistå med feriearbete och möjlighet att komplettera förlorad kunskap. Näringslivet kan erbjuda sommarjobb, praktik eller jobb framöver. Och kanske mest av allt –  vi vuxna som finns runt de unga kan visa dem att vägen framåt har varit okänd, otydlig och lite läskig i alla tider. Men att den klarnar, förr eller senare. Så låt dem våga drömma och tänka stort! Och låt dem också göra vad som krävs för att de ska nå sina drömmar. Visa dem att ingen annan kommer att fixa deras framtid, utan att de själva måste sätta sig i förarsätet, ta ratten och styra dit de vill. Med en frimodig inställning à la Pippi Långstrump  – ”Det har jag aldrig provat tidigare, så det klarar jag helt säkert.” Och att det också är OK om allt inte går enligt plan. Det gör sällan det i livet, nämligen. Fast det kan bli väldigt bra ändå. Sikta mot stjärnorna, så når du trädtopparna, för även därifrån är nog utsikten rätt schysst. Och lite av Pippis tankesätt bör de ju redan ha fått med sig – av skollagen framgår att alla elever under hela sin skoltid ska få möjligheter att utvecklas till aktiva och kompetenta samhällsmedborgare genom arbete med entreprenörskap. Ett synsätt som passar bra vare sig du är nybakad student, soloföretagare i omställning för en tillvaro efter pandemin, eller en kommun som behöver ta höjd för en bättre framtid. Ett slags entreprenörens syn på livet, som funkar för hela livet!

Vid partiledardebatten i SVT häromveckan, stod det alltmer klart att tidigare allianser och partivänskaper verkligen har luckrats upp. Blockpolitiken såsom vi känt den är på allvar på väg bort från scenen. Centerpartiet med sin ordförande Annie Lööf, är kanske den som tydligast visar tangentens riktning. C känner sig inte helt bekväma i sällskap med S, MP och L, den konstellation de ingått  det s.k. januari-avtalet med. De tidigare Allians-vännerna M och KD känner de allt mindre samhörighet med. Och ytterkantspartierna V och SD vägrar de sätta sig i samarbete eller förhandlingar med. Återstår alltså en ensam position i mitten. Eller är det så enkelt? Skulle man lyssna enbart på politiska kommentatorer fås lätt intrycket att allt handlar om det politiska spelet inför det stundande valet, ”vem tar vem”. Och att två block i svensk politik ändå är en slags konstant – för att evigt säkra ett höger- och ett vänsteralternativ för väljarna. Trots att frasen ”blockpolitiken är död” ofta hörts från samma kommentatorer och flera andra håll sedan valet 2014. Men det finns fler röster som kan ge andra relevanta infallsvinklar på frågan. Statsvetare inom akademin tar ofta sin utgångspunkt i det svenska valsystemet, som är proportionellt och därmed öppnar för en mångfald av partier i våra politiska församlingar på både nationell och lokal nivå. Vad är poängen med det, menar man? Jo, att svenska väljare först och främst förväntas rösta på enskilda partier utifrån deras partiprogram och ideologiska inriktning, snarare än vilket eventuellt framtida samarbete partiet behöver ingå i för att nå makten. För den förhandlingsfrågan ligger enligt systemet i nästa steg – när valet är gjort och partierna med sina röstetal i ryggen kan börja sondera underlag för en ny regering. Väljarens röst är alltså även ett förhandlingsmandat till det valda partiet, ifall nu en sådan skulle behövas. För bara några årtionden sedan var detta mer av en teoretisk  fråga, S fick ofta egen majoritet och kunde utan att förhandla få eller behålla makten. De dagarna är sedan länge förbi, och det är bra. Utmaningen nu är snarare att vi har (alltför) många små partier, som inte ens är i närheten av att kunna erbjuda väljaren ett eget regeringsalternativ. Då blir förhandlingsvilja och öppenhet för nya konstellationer och samarbeten allt viktigare. Lägg därtill att dagens väljare måste vinnas inte bara på en höger/vänster-skala som rör traditionella fördelningspolitiska frågor, utan även utifrån den s.k. Gal Tan-skalan som rör frågor om nationalism och sociala och kulturella värderingar. Detta i kombination med en alltmer oförutsägbar väljarkår gör att valresultat, än mindre nu än förr, kan beräknas före valdagen. Att i ett sådant läge på förhand låsa fast sig i konstellationer riskerar bara att skapa ännu större glapp i förtroende mellan den vanliga väljaren och dess politiska företrädare. Många är åsikterna om Centerpartiets positionering.  Men en sak är säker, intressant är den. Och kanske kan den blir en dörröppnare för nya lösningar. För vad partiet enkelt uttryckt säger är: – Vi står i mitten och blir kvar där oavsett vad ni andra tycker. Vi pratar med alla, men vägrar samarbeta med partier vars människosyn och grundvärderingar vi inte delar. De sätter sin tro till att väljarna ger dem ett bra förhandlingsmandat. Och utifrån nuvarande opinionssiffror har de alla skäl att hålla fast vid den tron.

Presskonferensen i den höge juristens trädgård, kort efter att våldtäktsanklagelserna mot honom lagts ned. Han beskriver sin oskuld, men även den aktuella kvinnans bedräglighet. Hon syns inte till. Därefter dokumentären med den kände komikern om livet som våldtäktsanklagad, friad i rätten. En av de anmälande kvinnorna  dömdes för grovt förtal. I dokumentären lyser med de med sin frånvaro. Männen offer, kvinnorna förövare, alltså? Justitia, lagens och rättvisans gudinna står med en bindel för ögonen, vågskålen i ena handen och svärdet i den andra. Inte utan skäl är det vid domstolar hon står staty. För det är här rättvisa skipas. Av lagfarna domare, som tar sig an ett nytt, osett mål. Som i vågskålen lägger vardera sidans upplevelser av verkligheten. Som  – när allt lagts fram och värderats – fäller svärdet till doms över den ene eller den andre. Kvinnor och män lika inför lagen – Justitia är ju blind. Ändå är det förvånansvärt sällan de som oftast anklagas för våld och övergrepp riktade mot just kvinnor – männen – döms enligt åtal. Lätt att uppröras, särskilt när kvinnan som anklagar mannen själv utpekas som brottsling i och med anmälan. Var går det fel? I lagstiftningen eller rättstolkningen? Säkert finns fall där domstolens rättstolkning är svårsmält, men det är knappast regel. I d s.k. bevismål ligger problemet snarast i att det helt enkelt är väldigt svårt att få fram vad som hänt. Parterna har oftast varit själva när det påstådda brottet begåtts och deras berättelser är allt domstolen kan döma på. Ändå hamnar vi här – att män med tvivelaktig kvinnosyn och minst sagt gränslösa sexuella beteenden framställs som offer. Svaret på det finns i samhällskulturen, som fortfarande tillåter män att ta för sig på kvinnors bekostnad. I alltifrån sexualitet till maktinnehav. I skolmiljön, på krogen likaväl som i styrelse- eller bolagsledningsrummet. TV-media spär på, genom att leka Justitia och så illa att bindeln faller till marken, vågen kantrar och svärdet svingar dit det blåser starkast vindar. Det är djupt olyckligt. Att en bransch med så mycket makt helt skjuter bredvid målet och bidrar till att framställa män som offer. Istället för att lysa igenom varför kvinnor som grupp ännu tjänar mindre än män, hur så få kvinnor lyckas nå makttoppen och varför så få män höjer rösten för att dela med sig av makten. Med media som en verklig kraft för jämställdhet, hade kanske domstolarna sluppit hantera dessa mål i första läget. Och Justitia hade fått vara ifred som hon är  – en symbol för blind rättvisa för alla. Kvinnor och män.

Såhär i knoppningstider och ”med ögon känsliga för grönt”, är det lätt att bli lite nostalgisk över tidigare vårperioder. En bitterljuv känsla av saknad och glädje i minnen men också hopp om ljusare dagar, som spirande grönska alltid bär med sig.  Denna vecka för 9 år sedan gick familjens flyttlass från Stockholm tillbaka till min barndoms Östergötland. En obetydlig händelse för omvärlden, en världsomvälvande händelse för oss.  Valet att lämna den sjudande och växande huvudstaden med allt av sitt kulturella och intellektuella utbud, för en betydligt mindre stad om än med stolta storstadsanor, omgiven av utpräglad landsbygd. Folk höjde på ögonbrynen – varför? Idag skulle frågan kanske ställas annorlunda – varför inte? För något har hänt i de svenska flyttmönstren. Tidigare har den självklara rörelsen, egentligen ända sedan industrialismens intåg, varit i en riktning. Från landsbygd till städer. Från glest till tätt befolkat. Ingen regel utan undantag, 60- och 70-talens gröna våg utgjorde ett tillfälligt pendelslag i motsatt riktning. Vad ser vi då nu? Stockholm har för tredje året i rad negativt flyttnetto, fler väljer alltså att flytta därifrån än att flytta dit. År 2020 låg minus på drygt 8000 för staden och ca 5500 för länet. Och det är unga vuxna i familjebildande ålder som flyttar. Personer med resurser och lång tid kvar att förvärvsarbeta, betala skatt och konsumera alltifrån varor till tjänster och upplevelser. Och som kan sätta ytterligare kommunala invånare till världen någonstans. Med andra ord,  en önskedröm för alla kommuner! Stockholms handelskammare oroas över detta, inte undra på det. En huvudstad som länge varit Sveriges tillväxtmotor men där de mest drivna och resursstarka lämnar, innebär på sikt inte bara problem för staden utan för hela Sverige. Men låt oss se det ljusa för ett slag. För vart verkar de vilja vända blickarna? Jo, om man får tro svenskt mäklarindex är det många östgötska kommuner som lockar dessa till sig. Huspriserna har senaste åren skjutit i höjden i orter som Finspång, Mjölby, Söderköping och Motala, med 25-procentiga ökningar. Självklart dragna framåt av attraktiviteten för Linköping och Norrköping. För det är nämligen i mixen av allt som det glimrar till. Det lilla, trygga och familjära med urskogar och naturreservat runt knuten, parat med de omgivande större städernas utbud av arbete, utbildning och nöjen. Och på bekvämt avstånd till Stockholm och världen. Det är här dessa unga ser en plats att låta rötterna gro för sig och sina barn. Kanske ett tillfälligt utslag av det senaste årets pandemi, med mycket av hemmaarbete och rädsla för trängsel? Mer troligt en generation med ny palett av värderingar. Där faktorer som trygghet, närhet till natur, familj och vänner – måhända påskyndade av covid-19 –  kommit att övertrumfa sådant som status, flärd och hektiskt storstadsliv. Den östgötska regionen har alla chanser att locka ännu fler invånare, om alla 13 kommunerna jobbar för att visa upp vårt gemensamma erbjudande för omvärlden. En plats som inramas av tre givna besöksmål –  i Norrköping, Vimmerby och Motala: norra Europas största djurpark, Kolmården; världens mest översatta barnboksförfattares egen temavärld, Astrid Lindgrens värld, och Sveriges blivande största etablering inom besöksnäringen, äventyrsanläggningen Lalandia. Platsen för Sveriges bästa familjesemester! Och säg vilken barnfamilj som inte skulle lockas av ett besök här. Och fler besökare nu, fler invånare på sikt – så nog våras det allt i Östergyllen!