Kategori: Okategoriserade

Semestern snart slut. Nya skolåret snart påbörjat. Sensommaren bär med sig löftet om nystart, lite som nyår – en chans till nya och bättre vanor och beteenden. Såväl för individen och företaget som för staden. Förändring kräver mod att pröva nya vägar. Det förutsätter ett beteende som kan hålla långsiktigt. Och vi människor behöver ändra våra beteenden – socialt, klimatmässigt och ekonomiskt. Men gör vi det? De senaste dagarna har masskjutningarna i USA präglat nyhetsrapporteringen och återigen satt fingret på en livsstil som är socialt ohållbar. För femton år sedan bodde jag i USA. Då drev lobbyorganisationen där jag var verksam kampanjen: ”Guns do kill – 13 persons every day”. Trots enighet kring hemskheten i våldet står än idag republikaner, demokrater, stadsbor och landsortsbor så långt ifrån varann kring vad som måste göras. Alltså händer inget. Mer än fler skjutningar. Hur mycket frihetsinskränkning skulle striktare vapenlagar egentligen innebära för gemene man? Kanske värt att testa – organisationen Brady anger att 100 personer nu dör dagligen i USA av vapenvåld. I klimatdiskussionen upprör Greta Thunberg känslor när hon utmanar invanda beteendemönster. Ja, hon är ett oerfaret barn och ja, det finns en kommersiell aspekt på hennes utspel, men nej, detta gör inte hennes budskap mindre viktigt. Vill vi att mänskligheten ska leva kvar här, behöver vi ställa om vårt sätt att förbruka jordens resurser. Inte bara prata och tycka, utan också göra andra val i praktiken. Och individen kan göra sitt, men det är näringslivet som verkligen kan visa vägen. Helt naturligt, då företag till sin natur drivs av innovation, utveckling och förändring för att stå sig på en rörlig marknad. Den ekonomiska dimensionen är central, för i en värld som kräver hållbara lösningar blir företagen som levererar det vinnare. Resten går på sikt under. Ett aktiebolags uppgift är att gå med vinst, den principen är helig. Men vad håller bäst i längden – maximal avkastning för aktieägarna här och nu eller något lägre avkastning dit och resterande del av vinsten som investering till exempel för en bättre arbetsmiljö och företagskultur? Eller för att minska eller helt eliminera företagets fossila utsläpp? Det är inte omöjligt att göra både och, bara lite ovant. För det kräver att vi ställer om, till en handling som inte bara ser ut som en tanke utan faktiskt är det.

Sverige har på senare år tagit emot historiskt många asylsökande, som lämnat sina länder för en bättre framtid. Med 68,5 miljoner på flykt i världen (år 2018) lever vi mitt i en folkvandringstid – och detta är bara början. Klimatpåverkan, sviktande livsmedelsförsörjning och ökad politisk spänning har stärkt grogrunden för olika terrororganisationer. Detta, tillsammans med ett Internet som tydliggör vår världs ojämlika villkor, får många att söka sig hit. Och de lär bli fler, så länge livschanserna förblir så olika i världen. Kontroller eller stängsel kan inte stoppa dem. EU-valet visar tydligt att folk känner otrygghet inför detta, därav de höga siffrorna även i Sverige för främlingsfientliga krafter. Kortsiktiga politiska poänger kan alla göra, men vem talar om vad som krävs på lång sikt? Var är makthavarna som vågar staka ut en riktning bortom valperioder? De politiska partiernas låga förtroendesiffror talar sitt klara språk – ingen! Eller jo, det parti som växt kraftigast de senaste åren har en klar berättelse om sitt framtida Sverige. Problemet är bara att den berättelsen är dålig, mycket dålig. Längtan tillbaka till ett svunnet folkhem, med stängda dörrar mot omvärlden lär knappast sätta oss i ett toppläge i världens framtidsrace. Sverige har en gång gått från fattigdom till välstånd, genom öppenhet och internationell handel. Och näringslivet stänger inte gränser, det spränger gränser – företagens marknad är global! Alltså bör vi fråga oss hur människor, såväl som produkter, tjänster och företag fortsatt ska kunna korsa landsgränser i framtiden? Eller lika gärna, stanna kvar i sina länder och bygga välstånd där? Svaren menar jag är globala system byggda på öppenhet och jämlikhet. Vi måste inse att människor gör rationella val och anpassa våra system därefter, utifrån övertygelsen att det gynnar oss alla på lång sikt. Så – byt ut biståndet mot mer frihandel och ett globalt försäkringssystem för välfärd, inledningsvis finansierad av de rikare länderna. Skapa ett globalt ”Green Card-system” så att fler kan tävla om jobben, var de än finns. Bygg ett internationellt migrationsrättsligt system för framtidens vanligaste flyktorsaker – d.v.s. klimatkriser, social oro och krig – och tillämpa FN:s flyktingkonvention som det var tänkt, enbart för förföljda. Låt sedan FN få ett nytt och starkare mandat att genomföra detta, och en ärlig chans att bli världens garant för fred och säkerhet. En framtidsberättelse så god som någon, såväl för Sverige som för världen!

Denna dagen, ett liv! Orden står som eviga tecken när jag träder in i den svalkande hallen i stenvillan. Fritt tolkat – ta vara på varje dag, det är dessa som utgör livet och på en enda dag kan ditt liv eller hela världen förändras. En hastig blick över axeln och det glittrande vattnet skulle lätt kunna tas för Medelhavet denna varma försommardag. Men även på den östgötska sluttningen med vy mot Vättern har det tänkts stora tankar för långa tider framåt. Strand – Ellen Keys skapelse och hem – vittnar om en kvinna som var allt annat än barn av sin tid. Redan för drygt hundra år sedan menade hon i boken Barnets århundrade att barn var subjekt, alltså hade egna rättigheter som grupp och skulle behandlas med respekt och ”uppälskas” snarare än uppfostras. Som hämtat ur en diskussion i dagens tidevarv, när vi diskuterar barns situation i skola, hem och på sociala medier, men mycket utmanande på den tiden. Och så fick världen också vänta i nittio år, till 1989 innan Ellen Keys tankegods fick fäste genom FN:s barnkonvention. Som en av förkämparna för kvinnlig rösträtt fick hon också utstå kritik, till och med av kvinnor själva, innan hon som 72-åring kunde lägga sin första röst i valet 1921. Ännu 2019, när Sveriges kvinnor firar hundra år som röstberättigad grupp, ser vi att jämställdhetens seger inte är vunnen en gång för alla. Den utmanas såväl i delar av det svenska samhället, som i stora delar av övriga världen. Dagligen och stundligen. Ellen Key hade en osviklig förmåga att blicka långt fram och formulera sig kring de riktigt stora frågorna i världen – människans lika värde och livsvillkor. Och kanske är det så att större samhällsförändringar måste ta tid, kanske är hundra år ett rimligt tidsperspektiv. Nästa år blir FN:s barnkonvention svensk lag. Som jurist kan jag ha synpunkter på lämpligheten i att göra lag av en konvention – till sin natur präglad av principer och målformuleringar snarare än lagrum med specifika rekvisit. Det kan uppstå svåra tolkningsfrågor och öppna för olikheter i tillämpningen. Som människa sjunger mitt hjärta av glädje! Mänskligheten visar att vi kan, att vi vill fortsätta försöka göra världen lite bättre och lättare att leva i för oss själva och för våra barn. Nästa steg blir att omsätta detta i praktiken, och det blir en utmaning. Fast vem har sagt att det skulle vara lätt och gå snabbt att förändra världen? Vad vår mänsklighet behöver är inte kortsiktiga sergrar genom revolution och strider, utan tålmodigt och tillitsfullt arbete tillsammans för allas lika värde. Så om jag skriver detta nu, kanske vi om hundra år har skapat ett system med globala svar på våra allra största utmaningar – klimathotet, ofriheten och ojämlikheten. Vem vet? Blir det då ett nytt århundrade för barnen? Kanske inte, men ett nytt decennium från 2020 är väl ett avstamp så gott som något som ett första steg. Denna dagen, ett liv!

Analyserna duggar tätt kring partiernas resultatet och EU-parlamentets nya sammansättning. EU-valrörelsen var kort men rätt intensiv, fast valfeber blev det aldrig. Valdeltagandet var lågt, skrämmande lågt på sina håll. I Norrköping röstade drygt 51 procent. I Södertälje var röstandelen hela tio procentenheter lägre, i en stadsdel var siffran bara 13 procent! Skillnaderna röjer att delar av Sverige inte alls ser EU som ett demokratiskt projekt. Varför annars avstå röstning, en av demokratins viktigaste manifestationer? Nog är EU ett betydande demokratiprojekt, 4 av 10 riksdagsbeslut grundas på ett beslut därifrån. Men hur övertyga personer om det, när de inte ser några (positiva) effekter i sina egna liv? Valresultatet bekräftar en splittrad bild av verkligheten. Det talas om högervindar när konservativa partier som M och KD går framåt och socialdemokratin backar. Det pekas på framgång för gröna och liberala partier, när partigruppen ALDE växer. Många ser att nationalistiska, populistiska eller högerextrema krafter stärks – via SD i Sverige, Nationell samling i Frankrie och Lega i Italien. Ändå hurrade nästan alla partier på valvakan som vore de vinnare, även de med mediokra resultat. Alla har rätt till sin sanning, men inte undra på att väljare saknar en klar bild av samhället och det politiska landskapet. Då uppstår oro kring vart samhället är på väg. En oro som borde uppta betydligt mer av politikernas tid än att kritisera varandra. Folk söker en enande berättelse om vilket samhälle EU och Sverige vill bli och vilka mått och steg som krävs för att nå dit. Det gäller skattesystem, välfärd, försvar och integration, ja, helt enkelt det samhällskontrakt som utgörs av statens löften i utbyte mot medborgarens lojaliteter. Vem lyckas berätta den? Sannerligen ingen lätt uppgift, för även den skickligaste politiker möter numera kvalificerat motstånd. Inte bara från sina motståndare, utan även från alla alternativa sanningar som med ett par klick sprids över världen. Kraften i sociala medier i kombination med många väljares bristande källkritik, gör att förenklade svar och lösningar på komplicerade samhällsproblem lätt får fotfäste. Resultatet – EU-valets splittrade bild. Samhället är som en diamant alla tittar på, med lika många verkligheter som stenen har fasetter. Allt utifrån den sida som ligger närmast en själv. I ett sådant klimat bli utrymmet allt mindre för mer komplexa beskrivningar av samhället och ett förnyat samhällskontrakt. Tror vi politiken om att lyckas ena svenskar och européer kring en stor, gemensam berättelse? För 50 år sedan lyckades JFK ingjuta mod i USA att satsa på månprojektet. Han talade om mänsklighetens storhet, att den skapar sin egen framtid genom utveckling: ”vi väljer att resa till månen, inte för att det är lätt utan för att det är svårt”! Svårt eller inte, varför skulle vi som land, union och mänsklighet idag förvänta oss mindre –  vare sig av oss själva eller av våra förtroendevalda?

Småföretagen utgör 99,4 procent av alla svenska företag. I de flesta kommuner är de också den största skattebetalaren, större än storföretagen eller den offentliga sektorn. De svenska bolags- och skattereglerna ålägger småföretagen stora krav. Det gäller arbetsgivaravgifter, moms och andra skatter, löner, pensionsinbetalningar m.m. För att ett sådant system ska fungera är företagarnas vilja att göra rätt för sig avgörande. Och den finns – i Sverige har vi hög skattemoral och lågt skattefel, d.v.s. den skatt som undanhålls Skatteverket. Men moralen upprätthålls i stor utsträckning av att omgivning delar värderingarna. Känslan av att regler följs av ”alla” är alltså viktig. Då betyder det såväl företagare och anställda, som offentliga institutioner och den politiska sfären. Skattemoral måste förstås ifrån fler perspektiv än inbetalade skatter. Avgörande för skattemoralen, är också den totala mängden skatt som ska betalas. Alltför frikostigt lagstiftande om nya avgifter och skatter urholkar på sikt företagarnas – och för den delen privatpersoners – vilja att efterleva kraven. Det sägs gå en magisk gräns runt femtio procent. När staten får behålla mer av min arbetade timme än jag själv, avtar motivationen att arbeta för att tjäna mer. Ett annat viktigt perspektiv aktualiseras då och då, på senare tid även i Sörmland – den om hur inbetalade skattepengar hanteras. De mest flagranta fallen rör att använda allmänna medel för privata ändamål, fler än ett statsråd har fått avgå efter inköp av resor, choklad och liknande. Även mer tveksamma fall, såsom olämpliga avdrag för eller bidrag till boende och resor för politiker och offentligt anställda tjänstemän, sticker förstås den allmänna skattebetalaren i ögonen. Minst lika frågande blir många när höga tjänstemän i offentlig sektor ”belönas” med stora avgångsvederlag om de sägs upp. Tänkt som en trygghet för att våga ta ansvarsfulla uppdrag men i praktiken fungerat som tack för misslyckat uppdrag? Den sluge sätter det till och med i system, och då får skattebetalarna betala dubbelt upp för ett dåligt utfört jobb, medan personen lever gott. När en företagare misslyckas blir det mindre, inte mer inkomst.  Trots det bidrar småföretagen mest till skattebasen. Därför är det läge för alla som hanterar skattemedel att fundera kring sin egen moral, för att värna allas moral. Att kasta pärlor för svin är det ingen som orkar i längden, oavsett hur mycket man älskar och tror på sin affärsidé.

Demokratin och rättsstaten är en blank och vacker fernissa, men ack så tunn! Det behövs inte mycket av motsättning eller motgång för att de primitiva krafterna hos oss tittar fram. Ett av den senaste tidens grova exempel är hur s.k. fans till Vita hästen behandlat sin tidigare kvinnliga klubbordförande. Med hot, hat och trakasserier som kulminerade i intrång vid hennes egen bostad lyckades mobben med två saker. Att få henne avsatt och att få henne att (tillfälligt, hoppas jag) lämna staden. Juristen i mig skriker av ursinne över att en pöbel av gränslösa individer tillåts styra och ställa över liv och idrott på det sättet. På polisens bord finns ett antal aktiva ärenden kopplade till det hela. Låt oss hoppas på ett lyckat lagförande. För vad säger det annars om vår demokrati? Att det är OK att agera precis som man känner i stunden? Att regler bara gäller dem som sätter en ära i att följa dem? En fundamental missuppfattning om demokratins väsen, skulle jag säga – tron att rättigheter gäller en själv men skyldigheter bara gäller andra. Här har vi som land en viktig uppgift att upplysa vår befolkning. Dels genom ökad kunskap om det demokratiska systemet och dess gränser, dels genom tydlighet kring vad som är rätt och fel. Ansvaret för det vilar tungt på Sveriges föräldrar men också på skolan, vare sig det handlar om barn, ungdomar eller nyanlända. Inom svensk idrott borde det tas särskilda krafttag när det gäller lag och ordning, jämställdhet och allas lika värde. Att en kvinna år 2019 inte kan känna sig trygg i rollen som toppnamn i en elitklubb, eller att vi med mindre barn tvingas välja bort allsvensk fotboll som familjenöje p.g.a. ”högrisk-matcher”, är inget mindre än en skandal. Många vet vilka som utgör den förstörande klicken. För det är alltid bara en liten, väldigt högljudd klick. Men få kliver fram och tar avstånd från dem, än mindre pekar ut de skyldiga. Kanske är det kompisar, eller personer man själv är rädd för. Det kan vara svårt att begära att individer ska våga, särskilt om de inte kan lita på att få uppbackning. Därför behöver inte bara ordningsmakten utan även klubbar och sponsorer agera. Visa vilka krafter som är viktigast för laget! De som varje dag arbetar för att stärka lagets ställning, de som kommer och hejar, köper korv, läsk och souvenirer att hänga på väggen för framtida drömmar – eller de som ”hejar” så att det skrämmer andra på eller utanför arenan och som sprider hat så fort ett resultat, en arbetsinsats eller ett förvärv inte passar. För mig är svaret självklart, men så länge klubbar och sponsorer inte tydligt sätter ned foten kring vad man vill att klubben och lagen ska förknippas med, så kommer den lilla klicken av gränslösa fortsätta påverka agendan. Det förlorar vi alla på, liksom demokratin.  Och du i klicken – håll dig på sätt sida gränsen mellan att brinna för ditt lag och att slukas av en förtärande eld! Har du tur räddar det både dig och klubben!

Hon hade arbetat i två år på företaget när den kvinnliga chefen sade: Du måste ta ett kliv tillbaka. Du tar för mycket plats! Politikern var känd för att avverka medarbetare på löpande band. En dag kom hon till den kvinnliga underordnade hon pressat särskilt hårt senaste tiden och sade: Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. De utsatta kvinnorna i berättelserna kunde vara jag. Eller min kvinnliga granne. Eller vilken kvinna som helst, faktiskt. För även i världens mest jämställda land kan fortfarande alla kvinnor jag känner identifiera sig med situationer som dessa. Och redan det faktum att en människa försöker trycka ned en annan är allvarligt. Ännu värre då att se kvinnor – dessutom om de påstår sig brinna för jämställdhet – som mitt i en mansdominerad värld, förminskar andra kvinnor som uppfattas som hot eller konkurrenter. Hur kan vi uppnå jämställdhet, när vi själva sätter krokben för varann? Ofta pekas männen och deras överordnade ställning ut som fienden och orsak till kvinnornas lägre livsinkomst, sämre folkhälsa och mindre egenmakt. Men sanningen att säga, med sådana ”vänner” som ovan, behöver vi kvinnor inga fiender. En del säger att en stark kvinna inte tål en annan stark kvinna. Det vill jag hävda inte är en korrekt beskrivning. Den kvinna som inte tål en stark kvinna i sin närhet är inte stark, utan svag. I självkänslan, alltså! Och männen runt oss, de flesta av dem också för jämställdhet, förstår inget av detta. Såklart! För de tar det inte personligt, eller tvivlar på sitt egenvärde när någon annan är riktigt bra. För dem är en annan driven man en sporre i tävlan om att vinna – framgång, pengar, kärlek eller vad det nu må vara! Mannen har under hela människans existens tränat på att kämpa sida vid sida och dra nytta av varandras styrkor som jägare, krigare och hövdingar. Makten har varit en självklar tillgång de kunnat dela sinsemellan. Först för hundra år sedan fick kvinnor i Sverige rösträtt och myndighet. Dessförinnan hade kvinnans makt legat i att som gift ha makt över mat, barn och hem – en kvinna, ett hushåll. Som släkte är vi därmed betydligt mer otränade att ta och dela makt än män. När du läser denna krönika har internationella kvinnodagen redan passerat. En dag räcker inte långt, vi behöver göra varje dag till en kvinnans dag – hur lyfter vi fram våra döttrar och andra unga flickor? Hur bemöter vi våra medsystrar, varje dag? Som någon som får delta på nåder när det finns utrymme, eller som någon som självklart har sin rättmätiga plats? Virginia Woolf’s kända titel är inte mindre aktuell idag än när den publicerades för nittio år sedan. På gott och ont, för å ena sidan är det självklart att kvinnor ska få ha och ta sitt eget utrymme. Å andra sidan, ska vi eftersträva ett ”eget rum” när det egentligen är att tillåta utrymme för fler i samma rum som vi behöver?

Julhandeln i London är inte att leka med. Under en adventslördag på Harrod´s barnavdelning liksom i mathallen står vi och köar som packade sillar för att få chansen att köa till kassorna. På Oxford Street trotsar vi allihop – många av oss turister eller besökare – det obligatoriska regnet för att trängas in och ut ur affärerna. Uppenbarligen saknas här varken pengar eller tron på att det goda livet är en konstant. Ett stenkast därifrån ligger den grandiosa och anrika parlamentsbyggnaden, där premiärminister May just överlevt en misstroendevotering och nu kan fortsätta sitt förhandlande för att Storbritannien ska kunna lämna EU. Landets mäktiga förflutna är ett faktum, en av västvärldens giganter som stått för mycket av ekonomisk, politisk och teknisk utveckling. Med omfattande internationella relationer och handel som lett till ekonomiskt välstånd, mångfald och betydande turism. De flotta byggnaderna, affärerna och det stolta folket är en frukt av det. Tillgänglighet och öppenhet mot omvärlden, redan från vikingatiden, har varit nödvändiga förutsättningar för att bygga allt detta. Storbritannien har också en lång historia av att framgångsrikt skydda sina gränser, genom krig och i syfte att värna det fria, öppna samhället och dess välstånd från en illvillig fiende. Vi borde alla skänka en tacksamhetens tanke till Winston Churchills oöverträffade förmåga att gjuta mod i det brittiska försvaret och folket. Det modet hade avgörande betydelse för att de allierade till slut lyckades besegra Hitler-regimen. Utan den segern hade sannerligen inte heller Sveriges enorma samhällsutveckling under efterkrigstiden varit given. Den resa som Storbritanniens folk nu inlett, sägs också handla om att värna välståndet och det öppna samhället. Men gör man det genom att lämna just de samarbeten som gjorde detta möjligt en gång? Kanske snarare en naiv dröm om att åter bli det imperium som tidigare generationer byggde upp. Naiv verkligen, för frågan är hur länge man kan leva på gamla meriter. Stadens vackra byggnader har alla minst hundra år på nacken, tunnelbanan såg sina glansdagar någon gång på 80-talet och på kvällarna ser man utslagna personer som befolkar trappuppgångar och portar i var och vartannat kvarter. London, hur populär staden än är idag, är helt beroende av mycket skatteintäkter bara för att klara drift och underhåll. För att utvecklas och fortsätta vara en metropol i en globaliserad värld krävs ännu mycket mer av pengar och influenser utifrån. Med Brexit kan den gräns som hittills knappt märkts för oss EU-medborgare komma att bli mycket tydlig. Bankerna tittar sig om efter andra lokaliseringar, innanför EU:s gränser, för att säkra den fria rörligheten. Det kan bli mycket kapital som lämnar London. Och många turister. Det minskar i sin tur chansen för nya etableringar av företag i landet. Så vad har britterna till slut om de står helt själva, efter Brexit? Vi får hoppas att Churchills erbjudande om ”blod, slit, tårar och svett” ännu ger dem mod – de lär behöva det!

Detta blir min sista krönika, som företrädare för Östsvenska Handelskammaren. I nästa krönika återkommer jag som egenföretagare. Att gå från att företräda egenföretagare till att själv bli en kan tyckas lätt och självklart. I verkligheten är det allt annat än det. Självklart, alltså. Det är papper hit, registreringar dit, banktjänster, försäkringar och marknadsföringsmaterial som måste till och som ska fattas beslut om. För att inte tala om en klar och tydlig affärsplan som ska utformas och kombineras med en krets av nuvarande eller framtida möjliga kunder. Som svenskfödd av två svenskfödda föräldrar med akademiska examina och med en juristutbildning och många års arbetslivserfarenhet borde detta gå ”lätt som en plätt” för mig. Absolut, hittills har allt funkat enligt plan. Men många är de fina vänner och bekanta som svarat på frågor och kommit med tips eller råd för att förenkla min process. Och ändå känner jag stor ödmjukhet inför mitt språng. Tänk er då en person som nyligen kommit till Sverige och varken har svenska språket, kunskaper om svenska samhället eller kontakter. Hur lätt kan det vara? Inte särskilt, vill jag lova. Inte undra på om det ibland uppstår felaktigheter när det gäller redovisning och skatter, inte minst hos dessa företagare. I Sverige finns idag drygt 1 miljon bolag. Andelen av befolkningen som är företagare ligger på dryga 6 procent och därmed klart under snittet inom EU. Det betyder alltså att 9 personer av 10 är beroende av annan försörjning än genom eget företagande, låt vara att många har sin anställning vid företag ägda av andra. Sveriges låga företagsamhet äventyrar vår förmåga att konkurrera med övriga världen i framtiden, för det är genom företagande tillväxt skapas. Och det är genom tillväxt i kombination med entreprenörskap som nya innovationer och affärsmodeller växer fram och kan skapa konkurrensfördelar. Därför borde det inte behöva vara så krångligt att starta företag, men problemet ligger i att regelverket är just det. Krångligt. Och att risktagandet är ganska högt. Det behövs enklare bolagsregler och en omfattande reform på skatteområdet för att få bort dagens lapptäcke av specialregler på detaljnivå. Istället behövs ett skattesystem som uppmuntrar eget företagande genom goda villkor som också minskar risktagandet, exempelvis vid anställning av personal. Lägg till det en helt samordnad funktion mellan myndigheter som kunde lotsa företagaren hela vägen från idé till verklighet – oavsett språkkunskaper och kontaktnät i Sverige. Toppat med mer entreprenörskap på skol-schemat borde vi på sikt få se fler svenskfödda, nyanlända och ungdomar som blir företagare. Visst vore det en vinst på flera plan – bättre integration när fler kan komma in på arbetsmarknaden och fler unga talanger som stannar i Sverige när innovationerna kan förverkligas här. Ökad tillväxt och global konkurrenskraft. Men framförallt en vinst för varje enskild individ att forma sin egen framtid, ja, att bli sin egen lyckas smed – en svensk dygd som jag själv nu står redo att testa på. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Det var en gång två bröder och en kompis. Bröderna hade en god affärsidé och beslöt sig för att starta ett företag. Verksamheten gick snabbt riktigt bra och efter ett tag förstod de att de behövde hjälp för att kunna växa., De kontaktade sin kompis och alla tre arbetade de sedan för att utveckla företaget – och bra gick det. De fick uppdrag, anställde personal och vann pris för sitt sätt att bedriva verksamheten. En bärande tanke var att detta inte bara var ett företag som skulle generera vinst till ägarna, det skulle också vara en riktigt bra och trevlig arbetsplats med stor tolerans och högt i tak. Därför var det en medveten strategi att framförallt anställa personer som haft det tufft i livet; kanske haft problem med sjukdom, långvarig arbetslöshet eller med kriminalitet och droger. Och man lyckades! Personer, som tidigare haft svårt att behålla ett jobb blev uppskattade medarbetare som högg i och hjälpte till med allt som behövdes – och som kände glädje över sitt jobb! Nog hände det då och då att de kom försent, eller att de inte riktigt klarade av arbetsuppgifterna i den takt som egentligen motsvarar en heltid. Lönerna låg inte särskilt högt och effektiviteten varierade mellan olika medarbetare, men friheten och flexibiliteten var desto högre. Och det fick vara så, för företagets filosofi var att lojaliteten som byggdes upp mellan arbetsgivare och arbetstagare och att båda parter kände sig nöjda var det viktiga. Men säg den lycka som varar för evigt! När företaget vuxit sig lite större kom en dag farbror Sten och kusin Lo och hävdade att man inte levde upp till kraven ”för alla anställdas bästa”. Kraven från dem var att höja lönerna, införa striktare syn på exempelvis närvaro och frånvarorapportering – annars skulle företaget missa chanser till goda affärer i framtiden. Bröderna och kompisen blev bekymrade – såg man inte att de anställda redan hade det bra? Insåg de inte att alla dessa krav – kring just de personer som har svårt att leva efter för strikta sådana – inte skulle vara för de anställdas bästa? Kanske i teorin och i många andra fall, men inte i just detta. Bröderna och kompisen försökte resonera och be om förståelse för det orimliga i hela situationen, men det hjälpte inte. Till sist meddelade man desperat att om dessa krav måste gälla för deras företag skulle det leda till färre nyanställningar, trots att verksamheten blomstrade, och i värsta fall till uppsägningar av personer som inte kunde leva upp till kraven. Farbror Sten och kusin Lo bemötte det hela med tystnad. Här slutar vår berättelse, men man kan lätt fråga sig vad som blir bäst för människa och samhälle i det långa loppet – att hålla fast vid en uppsättning krav oavsett om dessa uppnår sina syften, eller att följa det som blir bäst i det enskilda fallet, oavsett om det följer andras förväntningar? Vad farbror Sten och kusin Lo tänker om en situation som denna är klart, ännu våren 2018 syns inga tecken på en förändrad inställning i frågan. Om framtiden för företaget vet vi dock mindre, så slutet på sagan går ännu inte att skriva här – eftersom den faktiskt är sann.